Självmord (säkra och osäkra) per 100 000 invånare för olika åldersgrupper i Sverige, 1980-2012 (Källa: Karolinska Institutet).
Efter att den Oscarsbelönade filmaren och journalisten Malik Bendjelloul tog sitt liv häromveckan (Malik var filmaren som vann en Oscar för Searching for Sugarman) blev det åter en viktig diskussion om självmord och psykiatrin.
Trots att hans familj snabbt gick ut med att det var självmord tyckte jag media länge rapporterade om att han var ”funnen död, polisen misstänker inget brott”. Något som snabbt skapar onödiga spekulationer och diskussioner på nätet.
Varje gång det sker ett uppmärksammat självmord blir det debatter i pressen om att nu måste det satsas på psykiatrin och självmordsprevention. Så blev det till exempel efter att komikern Micke Dubois (Svullo) liksom efter att brottaren Mikael Ljungberg tagit sina liv.
Varje år dör cirka 1 500 personer i självmord i Sverige. Expressens ledare gör till exempel en poäng av att det dör många fler i självmord än i trafiken men ändå satsar staten betydligt mer på trafiksäkerhet än på självmordsprevention.
I Aftonbladet skriver Sanna Lundell efter Maliks självmord och beklagar det tabu som tycks finnas kring detta samt förskräcks över att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga människor.
Visst har en del steg tagits i suicidpreventionen men några stora resurser till det har vi inte sett. Till exempel tog Svenska riksdagen 1993 ett beslut om att starta Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa. 1997 startade man ett samarbete med världshälsoorganisationen.
Ute i vårdverkligheten ses dock inte några ökade resurser till. Psykiatrin i Västernorrland har platsbrist och dessutom svårt att få tag på personal på grund av landstingets personalpolitik. Låga löner och dåliga arbetsförhållanden har fått många sjuksköterskor att lämna landstinget för att söka jobb på annat håll.
Sanna Lundell förfasas med rätta över att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga (15-24 år). För det stämmer, men det ger lätt en felaktig bild av att en mängd unga tar livet av sig. Riktigt så är det inte.
Orsaken till denna synvilla är att unga människor i mycket liten grad dör av kroppsliga sjukdomar som hjärtinfarkt, cancer och så vidare. Det gör att självmordens andel av dödsfallen blir stor.
Självmord är vanligast bland äldre män.
Tack och lov stämmer inte påståendet som många slänger ur sig om att självmorden ökat de senaste åren. Till exempel skriver den värmländske socialdemokraten Christian Norlin att ”självmorden bland de unga ökat mycket kraftigt” i ett inlägg på sin blogg i slutet på förra året.
Tvärtom har antalet självmord per capita i Sverige sjunkit kraftigt de senaste trettio åren – från 33 till 18 fall per 100 000 invånare mellan 1980 och 2010. Bättre antidepressiva läkemedel är en förklaring, samt att sjukvården blivit bättre på att upptäcka självmordsbenägna patienter.
Detta visar hur många liv som kan räddas med mer kunskaper och resurser inom det psykiatriska området och borde vara en anledning att satsa på detta.
Som en anmärkning kan nämnas att USA:s president Eisenhower på 60-talet spred påståendet att Sverige hade störst självmordstal i Europa och att detta berodde på att välfärdssamhället och socialismen gjorde befolkningen så deprimerad att de tappade lusten att leva. Det fanns såklart ingen sanning i detta. I verkligheten handlade det om att Sverige var ett av de första länderna som ärligt försökte redovisa självmorden i landet. Senare statistik har visat att vi snarare har haft ett av de lägre självmordstalen.
Dock hör jag ibland liknande åsikter fortfarande.
Vi som jobbar med självmordsnära patienter ställs inför många problem och etiska dilemman. Vad har jag för rätt att hindra någon ifrån att ta sitt liv? Dessutom innehåller vården en mängd existentiella frågor. Varför har livet förlorat sin mening?
Precis som många debattörer uttryckt sig behövs nu verkligen en satsning på psykiatrin, inte bara självmordspreventionen utan på alla områden.
Det behöver utbildas fler terapeuter, fler vårdplatser och löner och arbetsförhållanden som gör att personal vill stanna kvar i branschen. ■
