I slutet av mars 2012 avgick den moderata försvarsministern Sten Tolgfors. Han hade efterträtt en annan moderat försvarsminister, Mikael Odenberg, som redan 2007 lämnade sin post.
Sten Tolgfors avgång var en direkt följd av avslöjanden om att Sverige inte bara sålde vapen till diktaturen i Saudiarabien utan även lovade att bidra till bygget av en saudisk vapenindustri.
Den 5 mars 2012 avslöjade Sveriges Radios Ekot att: ”Det finns långtgående planer på att den svenska myndigheten Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, i största hemlighet ska hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Projektet startade redan 2007 och kallas internt på FOI och regeringskansliet för Simoom.” Avslöjandet hade gjorts av de båda Ekot-reportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman.
Efter det första Ekotinslaget följde nya avslöjanden av de båda reportrarna. Sanningen rullades upp, trots myndigheternas och regeringens alla manipulationer och lögner. De båda Ekotreportrarna Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman har nu sammanställt sina avslöjanden och gjort ett bokslut över dessa ytterst händelserika och spännande veckor i mars 2012.
Boken, Saudivapen, Albert Bonniers Förlag, 2014, kan läsas som en politisk thriller med ett manus som har författats av en verklighet som överträffar dikten. Saudivapen rekommenderas varmt, även om det ibland blir lite väl mycket om reportrarna själva, vilket gör boken onödigt lång.
Den svenska vapenexporten har länge varit omgiven av mygel, mutor och lögner. Enligt lagen ska inga vapen få säljas till diktaturer och krigförande länder. Men Saudiarabien fick inte bara vapen utan också löften om att Sverige skulle bistå landet i bygget av en inhemsk vapenindustri.
Överhuvudtaget har det på senare år skett en kraftig ökning av svensk vapenexport till diktaturer och länder i krig, vilket är helt lagvidrigt. Lagen är entydig: ”Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas” (Utdrag från Lag om krigsmateriel – prop. 1991/92:174, bilaga 3).
Men Sveriges största vapenkund 2013 var militärdiktaturen Thailand och nummer fyra var Saudiarabien. Med svenska vapen har Saudiarabien bedrivit krig i Jemen och slagit ner folkliga uppror som i Bahrain 2010.
Upprinnelsen till Saudiaffären började redan under Göran Perssons S-regering, som 2005 slöt ett långtgående samarbetsavtal – ett så kallat Memorandum of Understanding, ett MoU – med Saudiarabien. Liknande samarbetsavtal brukar i regel innehålla en rad högtravande intetsägande fraser om ömsesidig förståelse och vilja till samarbete, men detta avtal skisserade ett långtgående militärt samarbete; ”Vardera parten skall främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion
av militär utrustning i den andra partens land”, stod det.
Det vill säga, att Sverige skulle hjälpa diktaturen att tillverka krigsmaterial. I detta fall handlade det om antitankvapen. Skälet till avtalet var dels att Saudiarabien var en snabbt växande exportmarknad i allmänhet och dels att regeringen ville hjälpa Saab att sälja radarsystemet Erieye till Saudiarabien, en affär som till en början beräknades till tiomiljardersklassen.
När Ekots första avslöjande kom förnekade högerregeringen all kännedom om planerna på en vapenfabrik, samtidigt som man tvådde sina händer och gång på gång hänvisade till samarbetsavtalet (MoU) från 2005. Men det var högerregeringen som i hemlighet såg till att göra verklighet av de utfästelser som getts av den tidigare S-regeringen.
För att om möjligt dölja regeringens inblandning och det samarbete som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) hade inlett, med regeringens stöd, med Saudiarabien hade ”FOI i största hemlighet startat SSTI för att leda projektet med den saudiska vapenfabriken”. SSTI var ett bulvanföretag, som finansierades av FOI via ett lån från den militära säkerhetstjänsten MUST.
”Bulvanföretaget bildades för att lösa regeringens dilemma. Den var inte beredd att fatta ett beslut som innebar att FOI skulle leda projektet med fabriken. Samtidigt var det ju just det som Saudiarabien krävde”, skriver Bodin och Öhman.
FOI använde sig av ett liknande upplägg för att kunna inleda ett intimt militärt forskningssamarbete med diktaturen i Peking. Enligt SVT:s Uppdrag granskning den 1 september i år hade FOI använt Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) som en bulvan ”eftersom FOI inte får samarbeta med Kina, på grund av vapenembargo och ett svenskt förbud mot försvarsrelaterad forskning med diktaturen”.
I vapenindustrin förenas den politiska och ekonomiska makteliten på ett sätt som saknar motstycke. Ett jobb på försvarsdepartementet är allt som oftast en inkörsport till ett välbetalt jobb på försvarskoncernen Saab, med Wallenbergfamiljen som storägare.
Det är myndigheten Inspektionen för strategiska produkter (ISP) som granskar den svenska vapenexporten och fattar beslut om vem som ska få köpa vapen från exempelvis Saab. Men när Saab och representanter från Saudiarabiens ambassad möttes på krogen 2007 för att diskutera affärer och samarbete var ISP-chefen en av gästerna.
Exportkontrollrådet är ISP:s rådgivande organ och består av representanter från samtliga riksdagspartier. Även Exportrådet fick information om Projekt Simoom, men ingen reagerade eller slog larm. Socialdemokraterna är lika benägna att smörja vapenindustrin och främja krigsmaterialexporten som den sittande regeringen. Talande är att när Saudiaffären avslöjades sa Stefan Löfven inte ett ord.
Även monarkin kopplades in för att Saab skulle få sin order, men det avgörande beskedet dröjde och teknologiöverföring var en förutsättning för att den saudiska diktaturen skulle bestämma sig för att köpa Erieye. I början av 2008 skrev Marcus Wallenberg, Saabs styrelseordförande, efter ett besök i Saudiarabien ett numera ökänt brev till regeringen och försvarsminister Tolgfors, som slog fast att om inte vapenaffärerna blir av så är det ”forget the Swedes” i Saudiarabien.
”Budskapet till politikerna gick fram”, och längre fram i boken slås det fast att ”Industrin och Marcus Wallenberg hade sett till att regeringen inte kunde backa ur det militära samarbetet med Saudiarabien”. Men för att det skulle framstå som att regeringen inte var inblandad bildades bulvanbolaget SSTI och om det skulle avslöjas kunde regeringen och FOI-chefer alltid skylla på någon enskild tjänsteman.
Det är i hög grad Ekotreportrarnas berömvärda arbete som möjliggjorde att åtminstone några ansvariga chefer och ministrar kunde ställas till svars. Ju mer som avslöjades, desto ohållbarare blev Sten Tolgfors sits. Han var långt ifrån den enda som ljög, men för att rädda regeringen tvingades han avgå och projektet Simoom fick läggas på is.
Den svenska vapenexporten har ökat dramatiskt under 2000-talet. Mellan 2001 och 2013 ökade dess värde från 3,1 miljarder kronor till 11,9 miljarder kronor, en ökning med 289 procent. Per person räknat är det få länder som exporterar så mycket vapen som Sverige.
Den ökade vapenexporten kommer att följas av nya skandaler som kommer att förfölja både denna och nästa regering. Den intensifierade försäljningskampanjen för nya Super-Jas, som är den svenska industrins enskilt största projekt hittills borgar ensamt för nya skandaler. Den svenska kapitalismens allt större beroende av vapenexport kör över alla lagar och regler, vilket Saudivapen förtjänstfullt avslöjar. ■
