foto: Per Pettersson / Flickr CC
SD fortsätter sin antiarbetarpolitik.
SD som vågmästare fäller förslaget till riksdagen att möjliggöra upphandlande myndigheter att ställa sociala krav på leverantörer. Det har fått LO såväl som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att med rätta gå till angrepp mot SD:s arbetarfientlighet.
Men vad hade de väntat sig? Att SD inte skulle rösta med borgarna? Att SD inte var arbetarfientliga?
SD:s ekonomisk-politiska talesperson Oscar Sjöstedt säger rakt ut att de anser förslagen vara ”näringslivsfientliga”. Och det är ingen nyhet att SD är höger och därmed röstar med högern såväl mot fackliga framsteg som mot ökad jämställdhet. SD har bland annat röstat emot rätt till heltid, att lägga ned FAS 3, obligatoriskt stöd till kvinnojourer, jämställd arbetsskadeförsäkring samt stärkt arbetslivsförsäkring för att nämna några.
SD har också gjort klart att de tänker sätta stopp för varje förslag att begränsa vinsterna i välfärden.
Visserligen har SD:s tydliga högersväng i fråga om kollektivavtal och vinster i välfärden en grund i näringslivets ihärdiga lobbande med hemliga möten och bjudmiddagar. Men SD har alltid varit motståndare till kollektivavtal och att stoppa vinster i välfärden, även om de har gett sken av något annat.
Det som har ändrats är att SD nu öppet visar de borgarliga partierna att de vill styra med dem efter nästa val – en invit som partiledarna Anna Kinberg Batra (M) och Ebba Busch Thor (KD) har besvarat med SD-vänliga uttalanden.
Kollektivavtal eller ett stopp för vinster i välfärden kan inte vinnas genom att endast lägga lagförslag. Det kräver kamp.
Det finns en tro bland etablerade politiker att om en bara vattnar ut sina egna förslag nog mycket kan de få stöd av högern och därmed få majoritetsstöd i en omröstning. Utan tvekan är detta en förklaring till att utredningen om vinster i välfärden – Vänsterpartiets stora ”triumf” – landat i ett förslag att endast begränsa vinstuttag till så mycket som 8 procent istället för ett totalstopp. Och utan tvekan är det samma förhållningssätt som ledde fram till det otroligt urvattnade lagförslaget om ”kollektivavtal” i upphandlingar.
Några krav på att leverantörer ska ha villkor i nivå med kollektivavtal fanns inte ens med i lagförslaget – bara att lön, semester och arbetstid ska vara minst i nivå med kollektivavtalens lägsta nivåer. Förslaget ställer heller inte krav på försäkringar och tjänstepension i enlighet med kollektivavtalen. I ett första utkast till lagrådsremiss fanns även försäkringar och tjänstepension med, men ströks senare.
Dessutom lämnar förslaget luckor vad gäller övertidsersättning och OB. Då lagförslaget inte definerar begreppet lön kan det i upphandlingar leda till att kraven enbart ställs på det som avses som grundlön, med följd att företagen sätter övertid i system för att på så sätt sänka villkoren. Förslaget innebär heller inte att upphandlare ska ställa dessa krav, bara att de kan.
Saken är den att förslaget hade kunnat urvattnas hur mycket som helst. SD och de andra högerpartierna representerar fortfarande arbetsköparna och de rika och hade ändå inte stött det.
Alla historiska erfarenheter visar
oss att arbetarfientliga partier enbart backar från sin politik när de känner pressen från facklig masskamp och stora rörelser.
Frågan om kollektivavtal och sociala villkor såväl som vinster i välfärden kan inte vinnas genom tekniska justeringar och urvattningar. Såväl LO som Vänsterpartiet skulle
behöva lägga om
sitt fokus från förhandlingar bakom lyckta dörrar till att bygga rörelser på gator och torg.
Om arbetarrörelsen sätter handling bakom orden och mobiliserar hela sin potentiella styrka kan högern tappa det grepp de idag har över samhällsdebatten. Det skulle skaka om etablissemanget och därmed också ha möjlighet att ändra röstförutsättningarna i riksdagen.
Politiker trycker inte på den andra knappen såvida de inte känner sig pressade och skrämda över vad det skulle innebära om det inte gjorde det. ■
