Äntligen kan Bakole Biabu Balekelay börja om sitt liv på riktigt efter att ha levt fem år i ovisshet i Sverige. År 2003 lyckades han fly efter 14 månader i ett kongolesiskt fängelse för att ha yttrat rege- ringskritik. Trots det fick Bakole sex avslag innan han nu beviljats uppehållstillstånd, tack vare kampanjer och en advokat som fick fram nya handlingar från Kongo.Det är en mycket lycklig Bakole som möter undertecknad och Per-Åke Westerlund på Rättvisepartiet Socialisternas (RS) partilokal i Stockholm. Första gången han och flera andra kongolesiska asylsökande kom i kontakt med RS var år 2005. Sedan dess har bara några enstaka fått uppehållstillstånd.
Per-Åke, ordförande i Rättvisepartiet Socialisterna, har varit med och anordnat flera kampanjer med kongoleserna sedan dess och intervjuar Bakole efter segern.
– Jag kom till Sverige 28 juli 2003, då sökte jag asyl. Efter ett år kallade de mig till en andra intervju. Det tar jättemycket tid att få ett beslut, berättar Bakole.
Ett första nej kom från Migrationsverket år 2004, och följande år kom det andra avslaget från Utlänningsnämnden som nu ville utvisa Bakole. Han hittade då en privat advokat som han själv betalade, och som hjälpte honom med en ny ansökan. Men år 2006 kom det tredje nejet. Sammanlagt har Bakole fått sex avslag.
Bakole Biabu Balekelay kommer från staden Ilebo, som ligger i provinsen Kasaï i Kongo. Kongo är ett land som i tio år härjats av inbördeskrig. Över fem miljoner människor har dött av kriget och dess konsekvenser.
– Jag arbetade på handelshögskolan som lärare. På en konferens där pratade jag om hur Kabilas son tagit makten på ett olagligt sätt. En dag senare blev jag gripen.
Bakole berättar att han satt åtta månader i fängelse i Ilebo, medan studenterna protesterade utanför för att han skulle bli fri. För att slippa protesterna flyttades då Bakole till ett annat fängelse i staden Kananga. Där var han inlåst i sex månader.
– Min bror planerade min rymning. Det gick bra och jag flydde till Angola. Sedan kom jag till Sverige, berättar Bakole.
I Sverige blev kampen för ett nytt liv lång. Många flyktingar tvingas jobba utan rättigheter, för en låg lön, ofta mer än åtta timmar och ibland alla veckodagar. Att inte kunna ha någon bra kontakt med sin familj har också varit svårt. I vintras gick Bakoles pappa bort, som flykting kunde han inte ta farväl på någon begravning.
I februari i år beställde Migrationsverket i Sverige en falsk ”resehandling” av det så kallade ”Migrations- verket” i Kongo. Det var en kriminell och ur människorättssynpunkt vidrig handling av svenska Migrationsverket som kontaktade regeringen i hemlandet, när de inte fick tillräckliga data från den kongolesiska ambassaden. Hur eftersökt flyktingen var visades då verkligen genom att regeringen kluddade ihop ett falskt ”resedokument” som gjorde det möjligt att ta ett utvisningbeslut för Bakole utan att han hade något pass. Då kände han att han inte hade något hopp kvar. Tillsammans med RS och andra kongolesiska flyktingar, som också fått ”resehandlingar” skickade till sig, star-tades då en kampanj på nytt.
– Det betyder mycket. När man demonstrerar så betyder det att något är fel i samhället. Även om vi fick avslag så vet vi att det var fel, vi visade att det var fel och nu vet andra att det var fel, svarar Bakole på Per-Åkes fråga om vad kampanjerna haft för betydelse.
Efter att Migrationsverket hade avslöjat för den kongolesiska regeringen var Bakole befann sig, gjordes en efterlysning av honom. Bakoles advokat lyckades få tag på efterlysningshandlingen, samt en annan som visade att Bakoles bror hade blivit villkorligt frigiven efter att själv ha fängslats sedan han hjälpt Bakole att rymma. Det gjorde att Bakole slutligen beviljades uppehållstillstånd.
– Nej. Är det sant?! utropade Bakole som först inte kunde tro det, när hans handläggare ringde och meddelade den goda nyheten.
– När jag fick papperen visste jag, ibland gör de misstag, men nu vet jag.
På frågan om hur det här kommer att förändra hans liv nu och vad han kommer att göra svarar Bakole att han först kommer att förbättra sin svenska, och sedan utbilda sig i sitt yrke. Som jurist säger han att han kommer att ägna mycket tid åt att hjälpa andra flyktingar som kommer till Sverige. Han hoppas också på att snart få återförenas med sin familj, hans handläggare har sagt att det borde ta max sex månader. Ett halvår är en lång tid, men nu är framtiden överblickbar och kan bara bli ljusare.
– Nu kan jag säga att jag är fullvärdig medlem i Rättvisepartiet Socialisterna. Innan visste jag inte vad som kunde hända, säger Bakole avslutningsvis.
Lina Westerlund
