foto: Paul Mattsson
National Shop Stewards Network (nätverk för valda fackliga ombud) lobbade utanför TUC:s (motsvarande LO) kongress med krav på strejkaktioner mot de nya antifackliga lagarna.
Att Jeremy Corbyn har valts till ny ledare för socialdemokratiska Labour i Storbritannien är en bekräftelse på det starka motstånd som finns mot åtstramningspolitiken. Nu gäller det att gå vidare och verkligen bygga ett parti som ger en politisk röst till detta motstånd.
Detta är ett historiskt ögonblick. Inget kommer hädanefter att bli sig likt. Under årtionden har Westminster (parlamentet) bara varit ett med högerpolitik som gynnat storföretag, banker och välbärgade.
En handfull av socialdemokratiska Labours parlamentsledamöter har liksom Jeremy Corbyn röstat emot åtstramningar, krig och angrepp på demokratiska fri- och rättigheter. Men det har varit isolerade röster som tenderat att drunkna i mängden. Med valet av Jeremy Corbyn, som fick 59,5 procent av rösterna, har dock den konsensus som rått kring åtstramningspolitiken fått sig en käftsmäll.
För hundratusentals som var djupt missnöjda med etablissemangets alla politiker gav Corbyns kandidatur ett tillfälle att ge uttryck för viljan att bryta med åtstramningspolitiken.
Även Liz Kendall, som befinner sig på Labours yttersta högerkant, var tvungen att erkänna att Corbyn har kunnat ”mobilisera och entusiasmera ett stort antal människor på ett sätt som vi inte har upplevt på årtionden”. Ställd inför denna mobilisering och entusiasm har Labours höger tvingats att ta steg tillbaka.
Men det är helt uteslutet att Labours höger kommer att acceptera nederlaget och tillåta att partiet vrids till vänster av Corbyn och hans anhängare. Labour har förvandlats till ett parti som agerar till förmån för den rikaste en procenten av befolkningen.
Labourhögern kommer att försöka underminera och isolera Corbyn – bli en partiapparatens och parlamentsgruppens fånge – för att sedan snabbt kunna avsätta honom. Hela det kapitalistiska etablissemanget kommer att backa upp Labourhögerns strävan att få bort Corbyn, som inte kommer kunna stå upp mot dessa angrepp om han inte är beredd att gå utöver partiapparatens ramar.
I Labours parlamentsgrupp (232 ledamöter) finns det bara nio medlemmar i den socialistiska gruppen som Corbyn tillhör. För att segra behöver Corbyn en rörelse som baserar sig på det folkliga motstånd mot åtstramningen som bar upp hans kampanj i partiledarvalet.
En stor del av stödet till Corbyn kom ”utifrån” i form av nya medlemmar och sympatisörer som vägleddes av hoppet om något nytt och annorlunda. Unga såväl som äldre som hade lämnat Labour slöt upp bakom Corbyn. Detta blev i sin tur ett nytt parti i vardande.
Socialist Party (CWI i England och Wales) uppmanar Corbyn att omedelbart kalla till en konferens som samlar de som har röstat på honom och de fackförbund, som järnvägsfacket RMT, offentligfacket PCS och brandmannafacket FBU, som kämpar mot åtstramningspolitiken. Socialist Party skulle delta på en sådan konferens och uppmana andra aktivister mot åtstramningspolitiken att göra detsamma. Labours omvandling till ett kapitalistiskt parti har också inneburit att inget finns kvar av den tidigare medlemsdemokrati som fanns i partiet.
Jeremy Corbyn måste ta strid för att återupprätta medlemsdemokratin samt återge facken en kollektiv röst inom partiet. Samtidigt bör han se till att Labour öppnas upp. Alla de som har blivit uteslutna för att de har stått upp för socialistiska idéer och vägrat rösta för nedskärningar bör bjudas in igen. För att besegra den höger som dominerar Labours partiapparat krävs en aktiv kampanj med massdeltagande.
Med en röst påstår borgarmedier att med Corbyn som partiledare kan Labour aldrig vinna ett val. Det är inte sant. I en färsk opinionsundersökning från Lord Ashcroft anser 52 procent av de tillfrågade att ”det skulle vara bra med ett radikalt, socialistiskt alternativ”.
Befolkningen står långt till vänster om etablissemangets politiker. Närmare 70 procent vill exempelvis återförstatliga järnvägen, posten och energitillförseln.
Det senaste parlamentsvalet visade hur impopulär åtstramningspolitiken är. Den ”åtstramning light” som Labour stod för ledde till att partiet nästan utraderades i Skottland. Istället kunde SNP, trots att man genomför nedskärningar i Skottland, bli valets segrare på grund av att man lovade att motsätta sig Westminsters och regeringens nedskärningar.
Jeremy Corbyns krav på återförstatligande av järnvägen och energibolagen, att minimilönen ska höjas till 10 pund i timmen (strax under 130 kronor), gratis utbildning, bygget av kommunala hyresrätter och att ta bort de antifackliga lagarna, har redan fått ett entusiastiskt stöd av miljontals människor.
Men det skriftliga program som Corbyn gick till val på är väldigt begränsat. Han reser kravet på kvantitativa lättnader för folket, men säger inte fullt ut hur det ska genomföras och vilken politik som krävs. Istället för förstatligande av bankerna under demokratisk kontroll och styre har Corbyn efterlyst regleringar av banksektorn.
För att bygga en massrörelse mot åtstramningspolitiken behövs också en demokratisk och öppen diskussion om vilken politik som krävs för att definitivt begrava högerpolitiken.
I en sådan diskussion skulle Socialist Party argumentera för nödvändigheten av att förstatliga alla de storföretag och banker som kontrollerar ekonomin under arbetarnas kontroll och styre. Bara på den grundvalen kan det vara möjligt att bygga ett demokratiskt socialistiskt samhälle och planera ekonomin.
Vad som händer i kommunerna kommer att utgöra ett centralt frontavsnitt i kampen för att bygga ett nytt parti som står upp mot åtstramningspolitiken. Corbyn har helt riktigt manat landets kommunfullmäktige att gå samman och vägra genomföra regeringens nedskärningar. Över 450 kommunfullmäktigeledamöter har förklarat att de står bakom Corbyns maning. Det är en viktig markering, men det rör sig endast om sex procent av Labours samtliga fullmäktigeledamöter. Tyvärr kommer också en majoritet av Labours kandidater i nästa års kommunval att vara för nedskärningar.
Vi kan inte acceptera att Labourledamöter skär ytterligare i kommunernas verksamhet, som redan har bantats med 39 procent. Erfarenheterna från Grekland, där ledningen för Syriza kapitulerade – ett parti som vann valet på sitt motstånd mot åtstramningar – visar att det krävs en beslutsam politik för att utmana och besegra högerpolitiken. Att låta Labourledamöter fortsätta sin nedskärningspolitik i kommunerna skulle vara ett nederlag för den rörelse som föddes under Corbyns valkampanj.
I nästa års kommunval uppmanar valalliansen Trade Unionist and Socialist Coalition (TUSC) till en röst på Labourkandidater som klart har visat att man är emot nedskärningar, samtidigt som vi ställer upp med egna kandidater mot de Labourkandidater som inte är beredda att bryta med åtstramningspolitiken (TUSC bildades av bland andra Socialist Party och RMT:s förre generalsekreterare Bob Crow).
Corbyns seger har dels höjt självförtroendet hos alla de som är emot åtstramningspolitiken och dels riktat ett hårt slag mot etablissemanget. Om Labourhögern lyckas i sina uppsåt att underminera och bakbinda honom är risken stor att missmod och passivitet breder ut sig bland de som slöt upp bakom Corbyn.
Behovet av ett nytt arbetarparti med masstöd blir allt mer akut. Vägen till ett nytt arbetarparti är inte enkel och rak. Men Jeremy Corbyns seger och inte minst den mobilisering av hundratusentals unga och arbetare mot åtstramningspolitiken som bar fram honom har inneburit att ett stort steg framåt har tagits. ■
