”Ser du strejken, Sarkozy?”

2009-02-26 00:18:07




När Nicolas Sarkozy valdes till president 2007 kungjorde han att han ville ha ett slut på legitimiteten av Maj 1968 i Frankri­ke. Det och mycket annat har Sarkozy sedan dess fått äta upp när franska arbetare och ungdomar återigen visar världen ”franska metoder” som svar på högerns attacker.

Förra våren, i och med introduceringen av nya lagar som förbjuder arbetare inom kollektivtrafiken och grundskolan att strejka, sa Sarkozy att ”Nu i Frankrike när strejker äger rum, kommer ingen att se det”.
Men den 29 januari i år demonstrerade 2,5 miljoner strejkande arbetare och ungdomar. På många plakat kunde man läsa: ”Ser du strejken nu?!” En nyligen publicerad opini­onsmätning i Le Figaro bekräftade det ökade missnöjet med Sarkozy, vars stöd nu har fallit till 37 procent jämfört med 50 procent i september förra året.
Under 2008 steg arbetslösheten till 11 procent, med 45 000 avskedade i december. Liksom i hela Europa sveper en våg av varsel över Frankrike. Samtidigt har oljebolaget Total gjort rekordvinster på 13,9 miljarder euro (156 miljarder kronor). Arbetare har snabbt sett att i Sarkozys frenetiska agerande, speciellt som ordförande i EU, har ingenting legat i befolkningens intresse utan endast i chefernas. Generalstrejken den 29 januari hade stöd av 69 procent av befolkningen.

Två dagar efter att ett statligt stödpaket till bilindustrin på tre miljarder euro (34 miljarder kronor) meddelades gick Christian Streiff, vd för PSA Peugeot Citroën, ut med att 11 000 jobb, varav 6 000-7 000 i Frankrike, ska bort.
Den ekonomiska krisen blir nu alltmer konkret i Frankrike. Enligt Eurostat föll Frankrikes BNP med 1,2 procent det fjärde kvartalet 2008 och beräknas falla ytterligare i år.
Liksom några av de minsta fabrikerna klappar underleverantörer till storföretag igen, sparkandes hundratals och åter hundratals arbetare. Den nationella statistikbyrån (INSEE) räknar med 285 000 fler arbetslösa 2009, och det är lågt räknat.
Bilarbetare har mobiliserats sedan slutet av förra året. Men sedan julledigheten har chefer genomfört massiva avskedanden som försvårat en mobilisering till fackliga strider som kopplar samman de anställda med dem som fått gå.

Utbildningssektorn är den starkast mobiliserade. Rörelsen har föregåtts av bland annat den massiva skolstrejken den 20 november i fjol. En hel rad strejker och aktionsdagar har ägt rum inom betydande delar av utbildningssektorn med elever, studenter, föräldrar och lärare. Mot att ännu mer nedskärningar nu hotar, växer rörelsen. En obegränsad lärarstrejk förs nu på mer än 35 universitet sedan den 2 februari.
Nu är också en ny lag (Bachelot-lagen) på väg för mer privatisering och marknadssystem inom vården. Steg för steg börjar en rörelse mot detta utvecklas på sjukhusen i Paris.
Tusentals kilometer från Paris, på den karibiska ön Guadeloupe som tillhör Frankrike, genomförs en generalstrejk mot höga priser och försämrad levnadsstandard sedan den 20 ja- nuari. Strejken, som är organiserad av en stor kommitté av fackföreningar, organisationer och lokala vänsterpartier, har nu spridits till Martinique. De karibiska öarna är de fattigaste av alla Frankrikes regioner.
Trots att dessa öar ligger långt från Frankrike, stödjer många franska arbetare generalstrejkerna i Guadeloupe och Martinique. Enligt en opinionsundersökning i nyhetstidningen Sud-Ouest, tror 63 procent av fransmän- nen att en liknande rörelse snart kan utvecklas i hela Frankrike!
I det sammanhanget kan en ny endagsstrejk, inom både offentlig och privat sektor, vara ett beslutsamt steg mot en generalstrejk i Frankrike. De fackliga ledarna för de fem största facken (CGT, CFDT, FO, CGC och CFTC) och för de mindre (Solidaires, FSU och UNSA) står under press att föreslå nya aktioner. Men de är också medvetna om att rörelsen väldigt snart skulle kunna bli okontrollerbar. Efter generalstrejken den 29 januari väntade fackföreningsledarna ända till den 9 februari med att utlysa nästa aktionsdag den 19 mars, trots den enor- ma ilska som råder.
Att fackliga ledare agerar broms–kloss är inget nytt i Frankrike. Sedan generalstrejken 1995 mot Alain Juppés attack på pensionerna har fackets ledare gjort allt för att undvika en ny.

Den fördjupade ekonomiska krisen och den växande arbetslösheten, kombinerat med skarpare attacker på levnadsstandarden, leder varje dag fram emot en allt explosivare social situation. Inom fackföreningarna utvecklas på vissa orter en opposition med krav på nya strejker och kommit­téer för att ena olika sektorer. Lokala facksektioner inom CGT i Valenciennes och Lille i norr försöker pressa ledarskiktet på nationell nivå samtidigt som man mobiliserar på arbetsplatserna.
Ilskan mot Sarkozy och cheferna växer. Men vad som är nytt är att behovet av en politisk förändring diskuteras mer och mer. Redan nu har si- tuationen haft en effekt på politiska vänsterpartier och -organisationer. Alltsedan presidentvalet 2007 har det skett en radikalisering bland arbetare och unga. Olivier Besancenot (talesperson för NPA – det Nya antikapita­listiska partiet, som bildades den 7-8 februari) förkroppsligar denna ilska och vilja att förändra. Han ses som den bästa motståndaren till Sarkozy enligt färska opinionssiffror. Den 13 februari hade hans popularitet stigit till 53 procent mot den socialdemokratiska ledaren Ségolène Royal näst efter på 46 procent.

För ett och ett halvt år sedan beslutade LCR (systerparti till Socialistiska partiet) att påbörja en process för att skapa NPA (Nya antikapitalistiska partiet, där även CWI i Frankri­ke ingår).
Detta har också haft en effekt in­om radikalvänstern. En splittring har skett inom Socialistpartiet (socialdemokraterna) där Jean-Luc Mélenchon bildat ett nytt parti (Parti del la Gauche, Vänsterparti) med stöd av Oscar Lafontaine från Die Linke i Tyskland.
Det här nya partiet är inte ett resultat av debatter eller en polarisering inom gamla arbetarpartier, utan Mélenchon rider endast på vågen av radi­kalisering för att försöka bereda väg för sig själv.

Det enorma vakuum som öppnat upp sig inom arbetarklassen på grund av Kommunistpartiets (PCF) och Socialdemokraternas (PS) högervridning är en nyckelfråga, speciellt i den politiska striden mot Sarkozy. Fler och fler arbetare och fackliga kämpar söker ett politiskt alternativ, ett kampperspektiv. De lyssnar till Besancenot, en arbetare som dem och som är den enda som för fram ett antikapitalistiskt program och behovet av kamp. Därför är det enda parti som diskuteras runt om på arbetsplatserna NPA.
Leila Messaoudi
Gauche Révolutionnaire, CWI Frankrike

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!