foto: Elias Theodorsson
Kampen måste föras mot klassamhället och kapitalismens globala könsmaktsordning.
Larmen om en ökning av gatuprostitutionen i Malmö, om flyktingbarn som tvingas bli sexslavar och om att sexköpare blir allt yngre är en smäll på käften på de som låtsas att frågan om prostitution är löst genom den fina svenska sexköpslagen.
Landets politiker försöker ”exportera” lagen som svensk jämställdhet för att bygga sin egen goodwill. men blundar för den sociala situationen, vilket är det som avgör.
Rättvisepartiet Socialisterna stödde kravet på en kriminalisering av sexköparna redan på 1990-talet då det bars fram av kvinnorörelsen och forskning.
”Den svenska forskningen har nämligen varit exceptionell just därför den har byggt på vad människor i prostitution berättat” (Kajsa Ekis Ekman: Varat och Varan).
Genom 1970-talets stora prostitutionsutredning, där forskningen under tre år förlades till gatumiljö, ändrades förståelsen av prostitutionen från att ha setts som avvikande abnorma beteenden till att ses som en funktion inom könsmaktsordningen.
Utöver de argument som framkommer i artiklarna på sidan 8 och 10 sätter lagen en standard för hela samhället: det är fel att köpa en annan persons kropp för sex. Det är svårt att veta effekten av den 18 år gamla lagen då så många andra faktorer spelar in samt svårigheten i att mäta detta. Olika undersökningar pekar dock på att sexköpen har minskat något.
Vi har alltid betonat att lagar inte löser problemen, utan att de i bästa fall kan vara ett av flera verktyg. Det har länge funnits lagar mot diskriminering och ändå är kvinnor diskriminerade på nästan alla områden. Medan jämställdheten långsamt har förbättrats generellt sedan 1999 har klassklyftorna ökat och situtionen för de fattigaste, sjukaste och mest skyddslösa inte alls förbättrats eller till och med försämrats.
Psykvården är i kris, för att inte tala om bostadskrisen. Den stressiga tillvaron i socialtjänst och skola minskar chanserna för samhället att fånga upp unga på glid. Flyktingkrisen i världen göder människohandlare och sexindustrin som aldrig förr.
Ett socialistiskt program mot sexindustrin betonar att det är just en industri, där profiten går före allt och där människor köps som varor. Det har traditionellt sett varit män som köper kvinnor, och prostitutionen är den råaste formen av objektifiering av kvinnors kroppar som även sätter avtryck i hela samhället. I ett socialistiskt samhälle i välstånd ska ingen behöva prostituera sig och ingen ska vilja eller kunna köpa en annans kropp för egna syften.
Men hur når vi dit? Rättvisepartiet Socialisterna delar synen av att de allra flesta i prostitution befinner sig i ett utnyttjande och att det vore skadligt att låtsas att det är ett arbete som vilket som helst.
Sexarbetarorganisationen Rose Alliance i Sverige står för analysen att det är ”horstigmat” som frammanar våldet mot sexsäljare och diskrimineringen av omgivningen pressar dem ut i samhällets utkanter. De är också starka förespråkare för att både sexköpslagen och kopplerilagen avskaffas.
Rättvisepartiet Socialisterna är emot kriminalisering av sexförsäljning. Möjligheten att organisera sig och ta kamp för bättre villkor blir då svårare. Det är dock inte bara sexsäljare som drabbas av mäns våld mot kvinnor eller systematisk lönediskriminering.
Våldtäkter och våld i hemmet är sprungna ur ett kvinnohat som använder sig av ”horstämpling” i vid bemärkelse. Vägra Kallas Hora-kampanjen mot sexuella trakasserier i skolorna påtalade detta, hur alla tjejer hölls på plats inom normen av vad som ansågs kvinnligt då straffet för att överträda normen, till exempel att prata för högt, ha sex med ”fel” person, inte ha sex och så vidare, var en form av stigma.
Nu är situationen för människor i prostitutionen hundra resor värre. Dock måste arbetar- och kvinnokampen vara så pass vid att den diskriminering som sexsäljare utsätts för genom fördomar och smutskastning, sprungen av århundraden av dubbelmoral där mäns övergrepp skylldes över på de ”fallna” kvinnorna, omfattas och bekämpas.
Intervjuerna intill pekar på en del av det berg av åtgärder som saknas för att nå ut till prostitutionen och människohandelns offer. Här finns bra plats att tillägga ett krav på att offer för människohandel måste få stanna i Sverige, inte bara i två år, och erbjudas jobb, bostad, rehabilitering med mera. Simon Häggström, före detta chef för polisens prostitutionsgrupp i Stockholm, (läs recensionen av hans bok på sidan 10) menar att stöd och hjälpinsatser alltid erbjuds, men att de inte tas emot. Det krävs därför mer och att alternativet framstår som långsiktigt hållbart.
När den svenska sexköpslagen ska ut på export gäller det för socialister att ha en kritisk granskning. Vem föreslår lagförändringen, hur och i vilket syfte? Finns det inget välfärdsskyddsnät alls kan en kriminalisering av sexköp bli enbart repression. I Irland förbereds ett nytt lagpaket som innehåller delar som har kallats för ”den svenska modellen”.
Men där finns fortfarande straff för gatuprostitution och böterna för att sälja sex är till och med högre än för de som köper sex. Det finns inte heller några föreslagna åtgärder för att hjälpa kvinnor ur prostitution – därför kommer Socialist Party (Rättvisepartiet Socialisternas systerparti) i det irländska parlamentet att rösta emot dessa delar av lagen.
Kampen för offer för trafficking och prostitution och kampen mot sexköpares sexism måste kopplas till en djupare kamp mot klassamhället och kapitalismens könsmaktsordning, klassförtryck och rasism. ■
Läs mer:
Sexindustrin: Del 1/3 – I Stockholms råaste miljöer
Sexindustrin: Del 3/3 – Vad görs för prostitutionens offer?
