Kamp mot högerpolitikens attacker mot de svaga och sjuka behöver organiseras omgående.
I februari i år berättade Åsa i Metro om hur hon efter flera stora canceroperationer ändå fick avslag på sin ansökan om sjukersättning trots att både läkare och kurator förklarat för försäkringskassan att hon var oförmögen att arbeta just då.
– Jag har svåra smärtor och yrsel men vad ska jag göra? Jag har fått avslag på fortsatt sjukpenning och måste försörja min familj, förklarade hon med en röst som brast sönder i gråt.
LO har just släppt en vitbok om sjukförsäkringen med namnet Feltänkt och felgjort där de beskriver varför och hur tusentals och åter tiotusentals arbetare varje dag drabbas av regeringens försämringar av sjukförsäkringssystemet. De nya reglerna har sedan 2006 tvärtemot löften om en rehabiliteringssatsning och minskat utanförskap kastat sjuka ut i fattigdom då de utförsäkrats och hänvisats till jobbcoacher, Fas 3:ande och dåligt betalda sysselsättningsprogram hos arbetsförmedlingen.
Författarna till vitboken, Jesper Bengtsson och Kjell Rautio, inleder med att beskriva ”feltänket”. Hela utgångspunkten för alliansens politik var felaktig. Mellan åren 1998 och 2003 fördubblades sjukskrivningarna. Allianspartierna anklagade då reflexmässigt de sjuka för fusk, att det var för lätt att sjukskriva sig och att en stor andel av de sjukskrivna föredrog att leva på bidrag i stället för att jobba. Detta var – inte att förglömma – i hög grad även den tidigare socialdemokratiska regeringens uppfattning.
I en rapport från Arbetslivsinstitutet visade arbetslivsforskaren Tor Larsson redan 2005 att den stora ökningen inte handlade om fusk. Orsaken till det ökade uttaget stod att finna i längre sjukskrivningsperioder, inte fler sjukskrivna. En annan stor orsak var att rehabiliteringen av sjukskrivna fungerade allt sämre. 1990-talskrisen hade slagit ut många ”enklare” arbeten från arbetsmarknaden, den statsfinansierade företagshälsovården stoppades 1992 och arbetsgivarens rehabiliteringsansvar hade minskat. Professor Töres Theorell på Karolinska institutet fann ännu en förklaring: det alltmer slimmade arbetslivet.
Sedan 2010 ökar sjukskrivningarna återigen. Försäkringskassan larmade i augusti 2013 om en drastisk ökning mest beroende på diagnoser på stress och utbrändhet just hos kvinnliga arbetare.
Alliansregeringens första beslut var att sänka taket i sjukförsäkringen från 10 prisbelopp till 7,5 prisbelopp. Detta har inneburit att många inte får ut 80 procent av sin lön när de blir sjuka. År 2015 kommer 40 procent av arbetskraften att hamna under 80 procent. Konsekvensen blir att tilltron till den allmänna försäkringen dalar samtidigt som de privata försäkringsbolagen gnuggar sina händer i förtjusning.
Reinfeldtstyret lanserade sedan
”Rehabiliteringskedjan” 2008 som med fasta tidskontroller skulle lotsa sjukskrivna tillbaka till arbetslivet. Men någon satsning med resurser och verkliga rehabiliteringsåtgärder såg aldrig ljuset. Rehabiliteringskjedjans fasta tidsgränser fick mer funktionen av att sortera ut folk från sina arbetsplatser och från deras sjukersättning. Om den sjuke vid varje tidsgräns inte kan övertyga försäkringskassan om att man inte har kapacitet att utföra anvisat arbete tappar man sin rätt till sjukersättning och hänvisas till arbetsförmedlingen. Efter 364 dagar anses den sjukskrivne kunna gå tillbaka till ett jobb och sjukersättningen dras in – man blir utförsäkrad.
De nya reglerna för sjukförsäkringen tar inte som tidigare hänsyn till den enskildes sociala situation, ålder eller andra förutsättningar inför att pröva den sjukskrivne mot hela arbetsmarknaden. Många deltidssjukskrivna med deltidsjobb tvingas till exempel säga upp sig när sjukskrivningen nått 180 dagar för att kunna söka nytt jobb på arbetsförmedlingen och förlorar på så sätt både jobb och sjukersättning.
Inspektionen för socialförsäkringen redovisar i en rapport resultatet av rehabiliteringskedjan. Bara 2 procent är 14 månader efter utförsäkringen i ett osubventionerat arbete medan 8 procent har ett subventionerat arbete. Med ”vara i arbete” kan då räcka med endast några timmar i veckan.
Vitboken är en bra redovisning över vad som har skett och ger bra argument inför höstens val. Författarna betecknar med rätta det nya sämre sjukförsäkringssystemet som ett monumentalt misslyckande. Reinfeldt och hans uppdragsgivare i Svenskt Näringsliv håller nog inte med då målet nog har varit just detta – att montera ned den gemensamma välfärden till förmån för skattesänkningar för de rika och business för de privata försäkringsbolagen.
Vitbokens förord är undertecknat av LO:s Tobias Baudin men också av Tomas Eneroth från Socialdemokraterna.
Det kan vara värt att minnas när en högerorienterad socialdemokratisk regering i höst troligtvis tar över, vill glömma vad man har kritiserat och säga nej till alla krav på grundläggande ”återställare”. ■
