| BOK |
| Titel: Sjukt billigt. Författare: Jörgen Huitfeldt, Thella Johnson och Ola Wong. Förlag: Norstedts (2007). |
Boken beskriver den industri av exploatering och förtryck som gör det möjligt för den svenske konsumenten att handla smycken till billiga priser.
Boken visar hur de svenska varorna hör ihop med de kinesiska arbetarnas villkor och hälsa. Hur svenska företag gör allt för att pressa priserna samtidigt som råvarornas pris går upp, och att de som får betala de pressade priserna är arbetarna; med arbetsvillkor, löner och liv.
Boken bygger på radioprogrammet Kalibers granskning av svensk handel med Kina våren 2006.
Thella Johnson, Jörgen Huitfeldt och Ola Wong sände ett radioreportage om handeln mellan Sverige och Kina. De har gjort besök på fabriker, talat med arbetare och träffat exportörer som svenska företag gör allt för att journalister inte ska få vetskap om, allt under täckmanteln av vara representanter för det ”svenska importföretaget WJH”.
Kapitalistisk diktatur
Kina, en av världens värsta diktaturer, fungerar idag som den globala kapitalismens tilläxtmotor.Tusentals kineser riskerar sina liv när de producerar de lågprisvaror som säljs i svenska butiker.
Några fria fackföreningar existerar inte. Facken fungerar snarare som ett medel för företagsledningen att hålla arbetarna på mattan.
Att vara en av de hundratusentals arbetare som slavar på Kinas dödligt farliga arbetsplatser innebär en långsam och plågsam död för många. Boken inleds med en av dem. Feng är en industriarbetare som har drabbats av silikos, även kallad stendammslunga. Han är en av kanske fyra miljoner arbetare i Kina som har drabbats av denna sjukdom. Kina står troligen för hälften av världens fall av silikos och det är de dåliga arbetsförhållandena som ligger bakom.
Stendammslunga är en allvarlig och obotlig sjukdom som i värsta fall leder till döden genom syrebrist. För den som drabbas i Kina betyder det oftast en smärtsam och långsam död, då få har råd med sjukvård och företagen vägrar att betala vårdkostnaderna.
Fabrikerna = fängelser
Författarna beskriver fabrikerna som fängelser och arbetarna som fångar.Feng berättar: ” När de satte igång sågklingan i stenbumlingarna var det som att skaka en trasig mjölpåse i luften. Partiklarna flög i taget, satte sig i håret, och blandades med svetten … det fanns inget ventilationssystem, men två fläktar som borgade för att dammet spred sig ut i varje hörn av lokalen och in i varje arbetares näsa och mun … de som bett om munskydd hade fått stryk … försökte man pausa drogs det från lönen”.
Feng tjänade 300 kronor i månaden och fick ledigt en dag i månaden. Han och de övriga anställda arbetade 12 timmar om dagen. Sov gjorde de i sovsalar, med 70 personer i varje sal och en smutsig våningsbrits som enda privata utrymme.
Fengs berättelse fortsätter: ”han tyckte att han hade förändrats. Han orkade inte lika mycket och var ständigt trött. Feng trodde att han var utarbetad. Men hade ingen tanke på att gå till läkare, det fanns varken tid eller pengar”.
På en av företagets läkarundersökningar får Feng veta att han har TBC. Chefen sänder iväg honom för att inte smitta andra, men lugnar honom med att han kan komma tillbaka till arbetet när han är frisk – det går ju att bota.
Vad han inte visste var att han var dödligt sjuk av silikos. När han upptäckte detta hade företaget bytt namn och menade att Feng aldrig hade arbetat där och att de därför inte var skyldiga att betala skadestånd. Feng var inte ensam om att ha drabbats.
Superexploatörerna
Thella Johnson beskriver den verkliga drivkraften hos några av de svenska företag som gör rekordvinster på utsugningen i Kina.Några av dem är Hennes & Mauritz, Åhlens, Kapp Ahl, Lindex, Albrekts Guld, Guldfynd, Glitter, Kicks och alla de små krimskramsbutiker som säljer smycken runt om i landet.
Chefernas egna uttalanden är tydliga. En av dem, Anders Johnsson, chef för Snö of Sweden Östersund, säger om varför hand bedriver handel med Kina att ”det är ju billigt naturligtvis”.
Mona Helje, chef för smyckesföretaget Chandla, om barnarbete: ”det är bättre att sitta i en fabrik med mamma och pappa än att gå på gatan”. Hon tycker också det är dumt att jämföra levnadsstandard: ”de är ju så många … de kan inte bo som vi”.
Missnöjet ökar i Kina bland världens största och fattiga industriproletariat. Protester sprids trots repression och förföljelse, men den omfattande arbetarkampen nämns alldeles för lite i boken. Ola Wong skriver kort ”på fastlandet utbröt kravaller när ca 500 arbetare från Eryou, ytterligare en juvelfabrik, drabbade samman med polis efter att för gäves ha vädjat om hjälp hos myndigheterna … de silikossjuka stensliparna börjar bli en faktor i det som i Kina kallas instabilitet i samhället”.
Ömsom vin, ömsom vatten
Boken är bra så länge som den beskriver situationen för arbetare idag och bygger på intervjuer, men varje gång författarna själva försöker sig på att göra en egen historisk analys brister det. De ger enkla förklaringar till Sovjetunionens kollaps och det man kallar ”Maos misslyckade socialistiska experiment”.Däremot beskriver man vad planekonomin faktiskt betydde för fattiga i Kina, med fri skola, sjukvård och sociala förbättringar som helt raserats under Kinas tillbakagång till kapitalism.
”Jobben på statliga fabriker var trygga, lönerna var visserligen låga men arbetsgivarna garanterade välfärd i form av subventionerad sjukvård, bostad, utbildning, föräldraledighet och pension om de skulle skada sig eller mista jobbet. Men under den ekonomiska reformperioden slogs tryggheten sönder”, skriver Wong.
Arbetarkampen saknas
Slutligen saknas helt enkelt den omfattande arbetarkamp som äger rum och boken levererar heller inga som helst lösningar för den kinesiska arbetarklassen. Detta beror självklart på att författarna själva inte har genomskådat kapitalismen som system.Som faktauppslag är den emellertid helt klart läsvärd. Man helt enkelt slukar boken i ilska och vredesmod.
Kristofer Lundberg
