Ska kritiken även bli till handling, LO?

2015-06-17 10:46:57


LO borde mobilisera till strid mot det borgerliga system­skiftet, som de kritiserar i sin senaste rapport.

Sverige behöver en kickstart. Därför krävs ett nytänkande och en ny ekonomisk politik. Det menar LO i rapporten Vägen till full sysselsättning och rättvisare löner, som ska föreläggas på nästa års LO-kongress. Rapporten, som är en 400-sidor lång bok, är en kritisk uppgörelse med den nyliberalism och det marknadstänkande som länge har härskat inom etablissemanget, inkluderat Socialdemokraterna.
Men de kritiska analyserna och observationerna utmynnar sällan i långtgående krav på förändringar och aldrig i uppmaning till kamp. Och varför valde LO-ledningen inte att framföra rapportens krav på S-kongressen? Istället höll man tyst, trots att LO-styret ställt sig bakom rapporten veckan innan S-kongressen. Det är inget gott omen.


LO-rapportens krav på offent­liga investeringar har fått högern och svenskt Näringsliv att gå i taket. Även regeringen har varit kallsinnig. Men rapporten rymmer mycket mer än krav på viktiga offentliga satsningar för att rusta upp välfärd och infrastruktur. En stor del av rapporten ägnas åt att försöka beskriva hur kapitalets globalisering och nyliberalismen har skapat en ny ”regim” i världen som, enligt författarna, har lett till fackens försvagning och den svenska välfärds­statens uppgång och fall. Genom rapporten går frågan: Hur ska facken återta initiativet?

Det är hög tid att ”göra upp med föreställningen om den självreglerande markna­den”, manar rapporten och efterlyser en ny eko­nomisk politik. Eller snarare en återgång till den ekonomiska politik – keynesianismen –  som var den gängse  i den kapitalistiska världen fram till dess att den första globala krisen i mitten av 1970-talet ändade efterkrigstidens (1950-80) kapitalistiska guldålder.

Under denna unika och tillfälliga ”guldålder” närdes myten om att keynesianismen hade gett de styr­ande ett recept mot kapitalismens kriser och stagnationstendens­er. Det var en tid när världen var delad i två rivaliserande block – ett kapitalistiskt dominerat av USA (Väst) och ett stalinistiskt under Sovjetunionens kontroll (Öst). Denna världsordning skulle bestå ända fram till stalinismens kollaps åren 1989-92. Rapporten missar helt hur denna världsordning och dess ­sammanbrott påverkat Sverige.

För att vinna inhemskt stöd i rivaliteten med stalinismen i Öst var kapitalisterna i åtminstone Västeuropa beredda att acceptera en viss grad av välfärd. I Sverige gick välfärdsbygget längre än i något annat land, vilket var en följd av arbetarrörelsens styrka. Samtidigt förblev makten över ekonomin koncentrerad till en liten och allt mäktigare kapitalist­klass med familjen Wallenberg i spetsen. Denna motsägelsefulla ordning kunde bara bestå så länge som kapitalisterna ansåg sig ha ”råd” med både välfärd och vinster.

 

Den generella välfärden och den offentliga sektorns utbyggnad hade en revolutionerande effekt på det svenska samhället, inte minst vad gäller kvinnans ställning. På tröskeln till 1980-talet var Sverige mer jämlikt än något annat land. Men när 1980-talet gick mot sitt slut var det borgerliga systemskiftet i full gång och klassklyftorna ökade. Den djupa ekonomiska kris som sedan följde i början av 1990-talet gjorde ont värre. Ytterligare salt i såren ströddes av att Socialdemokraterna efter år 1985 började avreglera och riva ned det välfärdsbygge som hade varit partiets signum.

Nyliberalismens intåg och ”marknadstänkandet” var ett uttryck för kapitalets revanschism mot välfärd och den vänstervåg som hade präglat 1970-talet och som i Sverige hade lett till en ny arbetsrätt som stärkte fackens ställning på arbetsplatserna. Med krav på privatiseringar och avregleringar jämte ett nykolonialt plundringståg ämnade kapitalister­na att skapa nya vinstrika marknad­er samt höja vinstandelen på bekostnad av löner, arbetsvillkor och den offentliga sektorn.Kapitalismens stagnation gav in­te längre utrymme för den gamla tidens samförstånd. Tyvärr hoppas LO-ledningen fortfarande på en ny tid av samförstånd (”Saltsjöbadsanda”), men klockan kan inte vridas tillbaka och varje försök att göra det innebär ytterligare reträtter.

Tillbakarullningen var inget naturligt. Det borgerliga systemskiftet hade kunnat stoppas om fackledningen varit beredd att låta den kamp som ägde rum mot jobbneddragningar, nedskärningar och reallönesänkningar att bli till en riksomfattande revolt för en politisk kursändring. Men så skedde inte. Fackledningen, som saknade politiskt alternativ och tilltro till medlemmarnas vilja att kämpa, kom till stor del att följa med i S-ledningens marsch högerut.

Stalinismens kollaps år 1989-92, tillsammans med att kapitalism­en hade börjat återupprättas i Kina, fick pendeln att slå än mer i riktning mot nyliberalism. De nya marknaderna som skapades i forna Sovjet, Öst- och Centraleuropa samt Kina gav kapitalets globalisering en väldig skjuts framåt. Samtidigt fick kollapsen för stalinismen och vad som uppfattades som ett alterna­tiv till kapitalismen oerhört negativa politisk-ideologiska konsekvenser. Många vänsteraktivister resignerade och gav upp, vilket stärkte högern inom arbetarrörelsen och påskynda­de socialdemokratins förborgerligande. Den socialistiska medvetenheten pressades tillbaka.

 

Rapporten daterar Socialdemokra­t­ins definitiva övergång till marknadstänkande och åtstramning till år 1994-95. ”Då går svensk social­demokrati över från den inbädda­de kapitalismens viktigaste mål – att upprätthålla en tillräckligt hög efterfrågenivå i ekonomin för att klara jobben – till åtstramningsinriktad normpolitik avsedd att vinna ’marknadens’ förtroende […] Delar av nyliberalismens tankar har införlivats i även socialdemokratins politik. Det stora skiftet in­om arbetarrörelsen skapar konflikt inom arbetarrörelsen. En del av konflikterna tycks ännu olösta.” Detta är sant, även om socialdemokratins övergång kom tidigare och det bör tilläggas att facktopparna länge var positivt inställda till avregleringar och privatiseringar. Än idag ger LO-ledningen näring till illusionen om att EU kan bli en motvikt till marknaden.

Efter årtionden av åtstramningar och systemskifte är Sverige ett av världens mest avreglerade länder och det västland där inkomstskillnaderna växer snabbast. Den marknadsliberala profeten Milton Friedman skulle ”känna sig mer hemma i Stockholm än i Washington DC”, skrev det globala kapi­talets husorgan The Economist år 2013 och beskrev systemskiftet som ”en revolution” – alltså en kapitalistisk kontrarevolution.

Att LO-ledningen sent omsider nu säger sig vilja se en annan politik är bra. Men ett steg mot verklig handling säger i detta fall mer än ord. Om LO:s krav på ett uppbrott från åtstramning och marknadsliberalism ska bli verklighet krävs en vilja att ta strid mot regeringen, parallellt med att facken tar initiativ till att bilda ett nytt kämpande, internationalistiskt arbetarparti som är berett att bryta med kapitalismen.