Ska socialister stödja Hizbollah?

2006-08-09 15:20:08




Efter en månad av fasansfullt israeliskt terrorkrig har så många civila libaneser dödats, skadats och fördrivits från sina hem och så stor del av Libanon lagts i ruiner att landet får ohyggligt svårt att återhämta sig. Ändå har den israeliska regimen hittills misslyckats med att knäcka den libanesiska motståndsviljan eller vända Libanons kristna och sunnimuslimska folkgrupper mot den shiamuslimska Hizbollah-gerillan – vilket är den israeliska terrorns mål.

Rättvisepartiet Socialisterna och CWI fördömer Israels USA-stödda terrorkrig och försvarar det libanesiska folkets och Hizbollahs rätt till väpnat motstånd. Men detta betyder inte att vi, som t ex Andreas Malm i en ledare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren, uttalar något ovillkorligt stöd till det shiamuslimska Gudspartiet Hizbollah – trots vår respekt för det heroiska motstånd som bedrivs med massivt stöd i Libanon och av den allmänna opinionen i hela arabvärlden.
Andreas Malm motiverar på Arbetarens hemsida sitt förbehållslösa stöd med att ”Hizbollahs motståndskamp, nu som under 1990-talet, är den kraft som verkar i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon”.
Enligt vår mening kräver en verklig seger en helt annan politisk ledning, som bygger på gemensamma klassintressen hos regionens arbetare och fattiga bönder – med förmåga att också appellera till Israels arbetare att resa sig mot den stat som också drar ned dem i fördärvet.

Drev ut Israels armé

Malm har rätt i att Hizbollah var den rörelse som genom gerillakamp successivt pressade Israels armé ut ur landet, och att det israeliska uttåget 2000 efter 18 års ockupation med rätta hyllas som en viktig seger. Men han glömmer liksom många andra den avgörande roll som spelades av de israeliska arbetarnas krigströtthet och växande motstånd mot kriget.
Malm gör också sitt bästa för att tona ned betydelsen av Hizbollahs islamism (med en Gudsstat som mål etc) genom att försäkra att dess ursprungligen ”nitiska khomeinism” i dag betyder lika litet som socialdemokraternas mål om socialism.
Samtidigt menar Andreas Malm att Hizbollah släppt sina nära band till de syriska och iranska regimerna och gradvist omvandlat sig till ”en nationellt definierad motståndsrörelse – visserligen baserad på de shiitiska massorna, men med synnerligen goda förhållanden till övriga etniska grupper. Denna sekularisering och libanonisering av Hizbollah, väl dokumenterad och totalt oomtvistad i forskningen, uttrycks i att rörelsen genom sin befrielse av södra Libanon, i svallvågorna efter den, och – inte minst talande – efter Syriens uttåg ur landet förra våren allt djupare integrerats i Libanons politiska institutioner och förlänats ett stadigt stigande masstöd. Nu är det krig igen. Vad kan det då rimligen finnas för skäl att inte stödja Hizbollah?”
Opinionssiffror på uppåt 90 procent bekräftar att Hizbollahs motstånd mot Israels överlägsna krigsmaskin i alla fall till en början fått ett massivt stöd bland ursinniga libaneser ur alla folkgrupper. Dessa vägrar att se någon proportion mellan Israels systematiska förstörelse av deras land och den kidnappning av två israeliska soldater som påstås ha motiverat den och som Hizbollah lovat släppa i utbyte mot de libanesiska fångar som sedan många år ruttnar i israeliska fängelser. Hizbollahs attack på den israeliska militärpatrullen (på det av Israel ockuperade Sheeba Farms) har också uppfattats som en solidaritetshandling med de palestinier i Gaza som redan innan Libanon attackerades var utsatta för extrema övergrepp av den israeliska armén.

Masstöd för Hizbollah

Hizbollahs masstöd bland shiamuslimerna, som med sina 40 procent av befolkningen är Libanons största och fattigaste folkgrupp, har två huvudskäl:
1) Det styvnackade motståndet mot den 18 år långa israeliska ockupationen av Libanon 1982-2000, som till sist blev alltför kostsam och impopulär i Israel (Ännu mindre än i Vietnam besegrades dock ockupanterna militärt).
2) I avsaknad av en socialistisk arbetarrörelse med stöd i alla folkgrupper, har Hizbollah med ekonomisk och militär uppbackning från Iran och Syrien kunnat befästa sin massbas genom ett omfattande socialt arbete runt moskéerna, som inkluderar hundratals skolor, förskolor, barnhem, vårdcentraler, apotek, sjukhus, budgetbutiker, vatten, el och t o m ”Byggfirman Jihad”. Tusentals änkor, föräldralösa och handikappade överlever tack vare månatliga bidrag från Hizbollah. I en artikel i Dagens Nyheter 26 juli kallas ”AB Hizbollah” Libanons näst största arbetsgivare.
Hizbollah bildades som en militant utbrytning ur den shiamuslimska Amalmilisen. Den direkta anledningen var Israels våldsamma invasion av Libanon 1982 för att driva ut de palestinska gerillagrupperna. Men att det libanesiska motståndet kom att kanaliseras genom Hizbollah berodde också på inspiration och materiellt stöd från ayatolla Khomeinis nya regim i Iran, som kombinerade sin retorik mot USA-imperialismen och Israel med att likvidera vänstern i den iranska revolutionen.

”Islamofobi?”

Andreas Malm hävdar att det är islamofobi och rasism att vänsterfolk, som kan vara beredda att samarbeta med ”progressiva” kristna t ex under Solidaritets kamp i Polen eller i Sverige under förra årets flyktingkamp, reser ragg mot Hizbollah – som han jämför med sydamerikanska befrielseteologer. Men det räcker med att gå till det libanesiska motståndets egen historia för att begripa varför libanesiska socialister och vänsterfolk måste slå vakt om sitt eget politiska oberoende i motståndskampen mot de beväpnade prästernas hegemoni.
Författaren Gilbert Achcar, som växt upp i Libanon, beskriver i en återpublicerad intervju på ZNet 28 juli (Hizbollah´s Victory 2000) hur det efter den israeliska invasionen 1982 fanns två rivaliserande och samexisterande tendenser i kampen mot ockupationen: det nationella motståndet, lett av det libanesiska kommunistpartiet, och det islamiska, lett av Hizbollah. Balansen förändrades genom att palestinierna drevs bort.
Enligt Achcar bedrev Hizbollah ”alla slags operationer för att etablera sitt monopol över motståndsrörelsen, inklusive upprepade attacker mot kommunisterna, där de särskilt mördade några av deras shiitiska nyckelkadrer. Kommunistpartiet uppträdde på ett högst underdånigt sätt, och uppmanade bara utan att våga slå tillbaka sina ’bröder’ i det islamiska motståndet att uppföra sig broderligt … En sådan attityd bidrog starkt till den stegvisa förändringen av styrkeförhållandena till Hizbollahs fördel”.
I dag dominerar Hizbollah, men det faktum att två libanesiska kommunister hör till dem som stupat i det heroiska försvaret av gränsstaden Bint Jbeil visar att det inte bara handlar om Jihadkrigare.
Faktum är att Andreas Malm vänder upp och ner på sina egna slutsatser ur en kommande bok han skrivit om den iranska revolutionen. Som Malm själv hävdar på Arbetarens hemsida bestod den iranska vänsterns misstag 1979 bland annat i ”A) Vänstern upprättade inget enat ledarskap som kunde utmana mullornas ledning av revolutionen. B) Vänstern vidareutvecklade inte de arbetar-, kvarters- och bonderåd som sprang fram över landet, gjorde inga ansatser till att federera dem, befäste dem inte till grunden för en ny social ordning. C) Vänstern – eller snarare delar av den – avstod från att ställa sig i motsättning till mullorna efter den 11 februari 1979, då shahens regim föll och underlät att revolutionen nu måste föras in i en socialistisk fas…” Detta är extremt betydelsefulla poänger som vi kan instämma i.

”Inga rådsrörelser”

Men enligt Andreas Malm har hans egna slutsatser om Iran ingen bäring på Libanon, då det enligt honom inte finns någon annan parallell än att även Iran angreps av en främmande militärmakt (Saddams). Där finns ”inga rådsrörelser”, ”inget islamistiskt ledarskap med anspråk på att införa sin egen diktatur”, ”ingen social revolution”. Som om socialisternas oberoende bara kan knäppas på i en revolutionär situation!
Självklart måste libanesiska socialister ”samarbeta” med alla folkliga krafter i motståndet mot den israeliska invasionen, men utan att någonsin ge avkall på sitt eget oberoende politiska program och organisation.
Det är möjligt att Hizbollah kan ha pressats att distansera sig några snäpp från regimerna i Iran och Syrien och i dag är ”mer libanesiskt”. Men att Hizbollah efter Syriens uttåg tagit två platser i den libanesiska regeringen och även flockas i parlamentet gör dem i så fall också medansvariga till denna regerings försök att chockhöja brödpriserna, vilket strax före Israels invasion fick hundratusentals libanesiska arbetare och fattiga att demonstrera på gatorna, på initiativ av den populistiske och kristne f d krigsherren Michel Aouns Nationella patriotiska rörelse.
Libanons arbetare och fattiga behöver till försvar för sina nationella, demokratiska och sociala intressen en socialistisk massrörelse som kan förena dem på klassbasis över alla 17 religiösa grupperingar. Det är något som inte ens den största folkgruppens Gudsparti någonsin kan ro i land med. Socialister bör också så snart det är möjligt ta initiativ till gemensamma och beväpnade försvarskommittéer över de religiösa gränserna – under de libanesiska massornas demokratiska kontroll.
Dagens krig håller på att skapa en katastrofal situation. Snarare förr än senare kan vi förutse att detta på nytt ger upphov till galopperande inflation och starka spänningar som riskerar att övergå i ett nytt inbördeskrig.

Hizbollahs svaghet

Hizbollahs politiska svaghet speglas också i dess militära taktik. Det är visserligen lätt att förstå det folkliga stödet bland Libanons offer för att ge igen mot den tjugofalt starkare israeliska terrorn med de tusentals raketer som avfyrats mot israeliska områden. Dessvärre bidrar det – precis som tidigare självmordsbombare – bara till att driva Israels arbetare och unga i armarna på den israeliska staten. Vad som krävs är en ny, revolutionär socialistisk rörelse – i Libanon, liksom i de palestinska områdena och i hela Mellanöstern – som kan förena sin kamp för en social revolution mot sina egna korrupta regimer med att medvetet gå in för att knyta band till Israels arbetare och unga, de enda som i sista hand kan störta den imperialistiska staten, inifrån.
Den islamistiska högerpolitiken kommer, precis som tidigare arabnationalistiska och stalinistiska rörelser, att bevisa sin impotens. Lösningen ligger i en frivillig socialistisk federation i Mellanöstern, som inkluderar ett socialistiskt Libanon och ett socialistiskt Palestina, sida vid sida med ett socialistiskt Israel.

Arne Johansson