För mig fungerade en läsning av Skamgrepp först efter att jag släppt kontrollen och driften av att förstå allt och mer lät mig invaggas i poesin. Då kunde jag, inbillade jag mig, skönja Ulrika Dahls budskap. Essäer är ju vetenskap och inte prosa så inuti alla omslagspapper finns queerfeminismen.
När detta skrivs har jag hunnit igenom halva boken. För att ta fasta på det där Dahl mest lyckades nå fram till mig var det redan i första kapitlet som handlar om att bli feminist. Artikeln skrevs redan 2004 (för tidskriften Bang) och behandlar en del av vad som kallas tredje vågens kvinnorörelse, kring sekelskiftet. Det som känns igen är hur unga tjejer som kommer till feministiska slutsatser först känner sig så underbart starka i insikten och i gemenskapen.
Efter ett tag kan perspektivet fördjupas och insikterna bli mer av bojor än befrielse. Insikten om hur vanligt våldtäkt är skapar rädsla, insikten om hur långsam löneutvecklingen är hopplöshet, eller att den nyfunna systergemenskapen hela tiden utgår från att målet är en relation med en man och så vidare. Dahl studerade sina hemtrakter i Jämtland och att den feminism som växte fram där i slutet på 1990-talet var ”ofta samstämmig med en heteronormativ jämställdhetspolitik som utmålat unga kvinnor som särskilt utsatta och i behov av stöd, men som aldrig egentligen kunde utmana den heteronormativa ordningen”.
Sen blir det så svepande när hon påstår att strategier som feministiskt självförsvar, Ta natten tillbaka-demonstrationer och Vägra Kallas Hora med mera utgår från vissa erfarenheter och utesluter andra och upprätthåller vissa normer och utesluter andra.
Eftersom jag kan Vägra Kallas Hora-kampanjen mot sexuella trakasserier i skolan, utgår jag från den. Budskapet var ”Var dig själv och låt ingen trycka ner dig för det”. Detta kopplades alltid till behovet av att kämpa gemensamt. Att en person inte kan stoppa den mobbning som alla drabbas av.
VKH visade också hur hierarkier i samhället och vilka konkreta rörelser som för närvarande ifrågasätter dem (till exempel 2003 visade vi alltid upp tidningsklipp från de stora antikrigsdemonstrationerna på lektionerna).
Vet inte hur många gånger som Vägra Kallas Hora-aktivister konkret kopplade ihop feminismen med antirasismen, med motstånd mot nedskärningar i förorten, med försvar av personer som hotades av utvisning och allianser med systrar som kämpade mot hedersförtryck och så vidare.
Det var en schysst blandning av ungdomar med olika kön, sexuell läggning, klassbakgrund, etnicitet och stil som genom diskussion, agerande och kamp gjorde sitt bästa, så att höra det här tjatet om att feminismen vid den här tiden skulle varit så vit och exkluderande – den erfarenheten delar inte jag. Vägra Kallas Horas mest framgångsrika kampanjer var i Bagarmossen och i Storvreten (Tumba) med invandrartjejer i ledningen.
För att göra Ulrika Dahl rättvisa är hennes kritik framför allt riktad mot generationen dessförinnan, som kom från Grupp 8. Den mångåriga, slitsamma och sårade debatten mellan företrädare som litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström och vad Dahl menar är hela genusvetenskapen.
Jag håller med Dahl när hon svarar Witt-Brattström med att problemet med Grupp 8:s visioner var att de saknade plan och strategi för hur visionerna skulle uppnås. Vet inte vad den senare svarat, men åtminstone den unga Ebba skulle kunnat svara att det har inte queerfeminismen heller och vad Grupp 8 åtminstone gjorde var till exempel att, tillsammans med andra socialister, bedriva ett omfattande stödarbete för städerskornas massiva vilda strejker som skakade landet. Vilken kamp för exempelvis papperslösa eller EU-migranter har queerfeminismen engagerat sig i?
Vad som sägs i en teoretisk tidskrift eller i föreläsningssalen är inte nödvändigtvis det som inkluderar. Den gemensamma handlingen kan säga så mycket mer än tusen ord. Med förbehållet att jag bara har läst halva boken måste jag säga att boken i sig är väldigt exkluderande. Språket och formen sätter definitivt upp klassmässiga spärrar. Jag får nästan klaustrofobi av så många sidor som handlar om ”inomfeministiska” frågor utan att en enda gång nämna strukturerna i samhället och hur de påverkar olika sorters kvinnor. Speciellt så många sidor om vithet utan att någon gång nämna klass eller ekonomi. Som om rasismen enbart satt i färgen.
Vill ändå inte släppa Ulrika Dahl som onekligen utmanar mitt tänkande. Som att hennes feminism hela tiden glider över i att handla om feminitet. Ur essän om blondiner:
”Solen går både upp och ner över en värld där blondhet långt överskrider ett parodierat sinnestillstånd och där blondinrepresentationerna vida överskrider den blonda populationen. Blondinen återföds ständigt, till synes utan moder eller modersinstinkt, hennes historia är en teknologisk, kemisk, hormonell, visuell och mytisk historia, en hypersexualiserad och oskuldsfull historia, en sorgsen historia om ständigt solskenstillstånd”. ■
