Konflikten mellan Kina och USA trappas upp i fråga om Sydkinesiska havet och kan efter Haagdomstolens utlåtande om några veckor nå en ny dramatisk nivå.
Den intensifierade konflikten mellan USA och Kina i fråga om Sydkinesiska havet kan efter den Permanenta skiljedomstolen i Haag utlåtade om ett par veckor nå en ny dramatisk nivå. Det är den filippinska regeringen som efter upprepade sammanstötningar med Kina om de omstridda öarna och reven har tagit fallet till Haag. Kina, som förväntas förlora målet, bojkottar processen.
Det skarpa läget i Sydkinesiska havet, tillsammans med Nordkoreas nukleära balansgång samt de eviga spänningarna mellan Indien och Pakistan, hör numera till Asiens farligaste krutdurkar. Det är här som en direkt konfrontation mellan världens två största ekonomier och militärmakter äger rum, vilket gör det till frontlinjen i det ”kalla krig” som håller på att utvecklas melllan östra och västra Stilla havets giganter.
Konflikten beror på rivaliserande anspråk på obebodda klippiga ”kännemärken” – varav de flesta är för små för att räknas som öar – och kontroll över de omgivande vattnen. Den kinesiska KKP-regimen (KKP, Kinas styrande ”kommunist”-parti) hävdar suveränitet över mer än 80 procent av Sydkinesiska havet, ett anspråk som formulerats i den så kallade niopunktslinjen. Kinas anspråk överlappar territoriella anspråk av Vietnam, Filippinerna, Malaysia, Brunei och Taiwan.
Detta är delvis en strid om naturresurser, de stora olje- och gasfyndigheter som finns under havsbotten. Sydkineska havet har också en tiondel av världens fiskebestånd som över fem miljoner fiskare i Kina, på Filippinerna, i Vietnam och andra kringliggande nationer är beroende av.
Men ännu viktigare är Sydkinesiska havets geopolitiska betydelse. Detta är en närkamp om ekonomisk, militär och politisk hegemoni som utkämpas mellan USA och Kina och deras grupper av allierade. Östasien är ett avgörande område för den globala kapitalismen, som står för över en tredjedel av världens BNP och där Kina har gått om USA och Japan vad gäller regional dominans.
Kina dominerar regionens handel. Även USA:s nära allierade – Japan, Australien, Sydkorea och nyligen Indien – har Kina som största handelspartner.
Den kinesiska regimen varnade nyligen USA om att inte göra Sydkineska havet till ett ”geopolitiskt schackbräde”. Pekings agerande har dock underblåst oron runt om i regionen och har därför i slutändan underlättat Washingtons geopolitiska agenda i Asien.
Bägge lägren anklagar varandra för att ”militarisera” Sydkinesiska havet, men lägger skulden på den andra. Massorna i regionen får bära bördan när militärutgifterna skjuter i höjden och högernationalismen avancerar. som en följd av revirkriget.
USA:s politik för att stänga in och hålla tillbaka Kina samt dra in mindre asiatiska stater i en USA-vänlig allians har assisterats av den kinesiska regimens felsteg och dess utrikespolitik som primärt – mer än i de flesta andra länder – har inrikespolitiska orsaker, vilka i sin tur sträcker sig från att regimen blir allt mer beroende av nationalismen när ekonomin fallerar till KKP-ledaren Xi Jinpings behov av att framställa sig som en ”stark man” i den pågående interna maktstriden. Ett inslag i denna interna maktstrid är den utrensning som har ägt rum i armétoppen.
Xi använder frågan om Sydkinesiska havet för att cementera sin kontroll över armén, samtidigt som han minskar antalet marktrupper för att kunna satsa på flottan, vilket är en politik som möter motstånd. Utöver upprustningen av flottan går strategin ut på att bygga hamnar, flygfält och radarstationer på de öar som är under kinesisk kontroll i syfte att konsolidera Kinas grepp över nyckelpositioner i det omstridda havsområdet.
Pekings strävan är att etablera en strategisk buffert mot USA:s makt i händelse av en framtida konflikt med till exempel Taiwan.
USA har svarat med att öka sin militära närvaro i de omstridda farvattnen med så kallade ”navigationsfrihets”-övningar. Samtidigt agerar USA genom ”ombud” som Filippinerna och Vietnam som har stärkt sitt militära försvar gentemot Kina.
USA räknar med att den ökade militära närvaron i Sydkinesiska havet tillsammans med en propagandaoffensiv som porträtterar Kina som angripare som kränker ”internationell lag” ska tvinga Xis regim att backa. Problemet för båda sidor är dock att varje eftergift som för med sig ett tappat ansikte får allvarliga politiska konsekvenser.
Varje förslag om att tona ner Kinas territoriella anspråk skulle för Xi Jinpings del kunna underblåsa den interna maktkampen och undergräva hans nationalism. För USA:s del står dess auktoritet som asiatiska Stilla havsregionens ledande militärmakt på spel. Men USA:s makt begränsas alltmer av ekonomiska och politiska faktorer, vilket har visats i konflikterna i Syrien och Ukraina. Washington har därmed inte råd att visa svaghet i Östasien.
Till skillnad från tidigare spänningar och militära sammanstötningar i Sydkinesiska havet är dagens konflikt en kraftmätning mellan världens två största supermakter. Det är heller ingen tillfällighet att konflikten skärps mot bakgrund av den globala kapitalismens stagnationskris och att nationalism och protektionism är på uppåtgående.
KKP-regimens bestämda hävdande av niopunktslinjen är en återspegling av att Kina har blivit en global makt med mycket att förlora på världsmarknaden. Detta förklarar också Kinas militära upprustning och statens behov av att utvidga sin makt utanför landets gränser.
Kinas militära utgifter har ökat med 325 procent sedan 2000-talets början. Under samma tid har USA:s militära utgifter ökat med 70 procent, men från en mycket högre nivå.
Efter att ha förlorat terräng i Asien försöker USA:s härskande klass nu att ta tillbaka mark genom att främst öka sin militära närvaro och positionera sig som motvikten till Kinas ”destabiliserande kraft”.
Det var Obamaadministrationen som år 2011 inledde USA:s vändning till Asien och Stilla havsregionen med sikte mot att en majoritet av USA:s militär ska vara placerad i regionen.
USA:s strategiska vändning har innebuit nya militärbaser och allianser i regionen samt blivit inkörsporten till en intensifierad kapprustning, vilket har gett nya miljarder till USA:s militärindustriella komplex. Det övergripande målet är att ringa in och stänga inne Kina.
USA:s politik kan emellertid bli till rekyl och få samma ödesdigra följder som i Mellanöstern.
USA-imperialismens förmåga att utkämpa nya krig begränsas idag av oppositionen på hemmaplan och dess försvagade ekonomiska ställning, vilket förklarar USA-politikernas tvekan över att inleda nya stora militära operationer som också inkluderar soldater på marken.
Konflikten i Sydkinesiska havet tog en ny vändning i samband med Obamas besök i Vietnam i maj i år. Under besökets första dag meddelade Obama att USA häver det 50-åriga långa vapenembargot mot Vietnam. Det har öppnat för att USA kan sälja patrullbåtar, flygplan och möjligen även mer avancerade vapensystem till regimen i Hanoi.
”Sanningen är krigets första offer”, lyder ett talesätt som även gäller det verbala kriget mellan Washington och Peking. USA:s företrädare fördömer Kinas öbyggande, men vad som skiljer Peking från övriga regeringar som har gjort liknande saker är att Kinas öbyggnadsprogram är större.
Arbetare och alla genuina vänsterkrafter i regionen måste inta en självständig hållning och vägra spela rollen av fotsoldater eller apologeter för någon av de regeringar som är indragna i konflikten.Socialister opponerar sig mot den pågående militära kapprustningen och upptrappningen som slukar de offentliga finanserna.
Ifjol ökade Indonesien sina militära utgifter med 16 procent, Filippinerna med 25 procent och Vietnam med 7,6 procent. Huvuddelen av dessa länders invånare är mycket fattiga och i desperat behov av bostäder, gratis utbildning, sjuk- och hälsovård och brådskande åtgärder för att rädda miljön. På Filippinerna finns fyra miljoner barn i åldrarna 6-14 år som inte går i skolan på grund av fattigdom. Mer än en fjärdedel av alla barn under 5 år i Vietnam lider av undernäring. Vad ska de med ubåtar och fler attackflygplan till?
Detta är en imperialistisk konflikt där både Washington och Peking försöker säkra sina intressen i Asien genom militära och ekonomiska påtryckningar.
Socialister opponerar sig mot USA:s ”omsvängning” och nyliberala kapitalistiska ekonomiska block som TPP, och manar till tillbakadragandet av USA:s styrkor från Asien. Men vi socialister opponerar oss också mot den kinesiska regimens militära politik gentemot dess grannstater, som återskapar de hårdhänta metoder den använder mot arbetare och de fattiga i Kina.
Socialister stödjer rätten till nationellt självbestämmande för Taiwan, en fråga som är en av konfliktens huvudingredienser. KKP bedriver en imperialistisk politik gentemot ön (Taiwan) som inte på något grundläggande sätt skiljer sig ifrån USA:s eller Japans. KKP:s varning om att man är beredd att återta Taiwan med våld i händelse av en politisk kris som hotar dess intressen (som till exempel en självständighetsdeklaration) är också en varning till Hongkong, Tibets och andra rebelliska regioners befolkningar.
Det finns ett brådskande behov av samarbete över nationsgränser för att värna miljön och vända på utvecklingen mot en katastrofal utfiskning av fiskebeståndet. Men så länge kapitalism och imperialism härskar finns intet utrymme för ett fruktsamt internationellt samarbete i massornas intresse.
Kapitalism och imperialism leder oss istället in i nationella konflikter och mot framtida krig. Endast arbetarklassen, enad tvärs över etniska och nationella skiljelinjer och organiserad bakom ett socialistiskt program, kan erbjuda ett alternativ till en hotande förödelse.
Det socialistiska svaret på de rivaliserande territoriella ambitionerna hos regionens arbetarklassfientliga regimer är att kapitalism och militarism avskaffas för att ge plats åt gemensamt ägande under demokratisk kontroll och styre av regionens befolkningar – ett socialistiskt samhälle grundat på internationell solidaritet.
Vi står för en gemensam och planerad utveckling av de omtvistade farvattnen under demokratisk kontroll av befolkningarna i Kina och Sydostasien inom ramen för en asiatisk socialistisk konfederation.
Detta är en förkortad version av en artikel av Vincent Kolo, ursprungligen publicerad på chinaworker.info.
