Beväpnade proryska seperatister har tagit över flera städer i östra Ukraina.
I drygt tio städer i östra Ukraina, där de flesta är rysktalande, har proryska separatister tagit över myndighetsbyggnader och lagt beslag på vapen tillhörande de lokala polis- och säkerhetsstyrkorna. Hur starkt folkligt stöd separatisterna har är svårbedömt, men den nya regeringen är på väg att tappa kontrollen över östra Ukraina. Risken är stor för att den snabbt eskalerade krisen ska bli inledningen till ett inbördeskrig.
Under tisdagen den 15 april (när Offensiv går i tryck) kommer rapporter om att regeringsstyrkor ska ha återtagit kontrollen av flygplatsen i Kramatorsk i östra Ukraina samt förbereder ett nytt försök att återta kontrollen över Slovjansk. Det tidigare försöket, dagarna innan, blev ett misslyckande.
En storskalig militärinsats medför en dramatiskt ökad risk för att landet kastas in i ett inbördeskrig. Ockupanterna och de som befinner sig vid de vägspärrar och barrikader som byggs upp är beväpnade och stridsberedda. Lokala polis- och säkerhetsstyrkor har antingen gått över till eller förhåller sig passiva till de proryska separatisterna.
I Kiev och i västra Ukraina växer kraven på att regeringen måste ”slå till” för att förhindra ”att östra Ukraina förloras liksom Krim”. Men missnöjet och misstron riktas också mot att allt tycks förbli vid det gamla. ”I går hölls demonstrationer utanför inrikesministeriet i protest mot Avakov [inrikesministern]. Gräsrotsrörelsen som drev protesterna i mer än tre månader anser att de sviks av samma gamla politiker som satt vid makten förut”, rapporterade radions Ekot i tisdags. Tyvärr, i avsaknad av en organiserad arbetarrörelse, ger detta en ny jordmån för extremhögern och ukrainska nationalister. Inte minst fascistiska Högra sektorn försöker parasitera på det nya gryende missnöjet, enligt en artikel i tisdagens Kijv Post (en engelskspråkig tidning som ges ut i Kiev).
Regeringens tidsfrist till ockupanterna gick ut i måndags klockan 08.00. Men sedan dess har myndighetsbyggnader och polisstationer tagits över i än fler städer.
I ett försök att framstå som kompromissvillig har Ukrainas tillförordnade president Oleksandr Turtjynov sagt sig vara beredd att gå med på en folkomröstning om landet ska bli en federation eller inte. Regeringens löfte ges i vetskap om att det skulle bli ett nej om en sådan folkomröstning hålls i hela Ukraina, vilket regeringen åsyftar, och inte bara i östra Ukraina som separatisterna krävt.
Men ingen kompromisslösning är möjlig utan att östra Ukraina får ett ökat självstyre, och skulle regeringstrupperna slå till med ett stort antal dödsoffer som följd kan krav på separation få ett snabbt genomslag.
Carl Bildts hökaktiga hållning och maning till regeringen att gå in våldsamt ökar faran för ett inbördeskrig. Bildt likställer stormning med pansarfordon och specialstyrkor – det som regeringen benämner som ”antiterroristoperationer i östra Ukraina” – med en ordinär polisoperation när han arrogant säger att ”polis använder alltid våld för att upprätthålla rättsordningen”.
Bildts uttalande skulle varje diktator kunna göra till sitt, och den störtade Janukovijtregimen motiverade sitt våld i samma ordalag.
En anledning till splittringen i Ukraina är den nya regeringens provästliga och nationalistiska politik. ”Att det gått så långt beror inte enbart på skickliga ryska manipulationer av ett folkligt missnöje bland de ryskspråkiga och det ojämna styrkeförhållandet mellan Ukraina och Ryssland. Regeringen i Kiev har hanterat östra Ukraina valhänt. Inga verkliga ansträngningar har gjorts för att få till stånd en dialog med de proryska krafter som ville stärka banden med Ryssland genom ett kraftigt utökat självstyre. För regeringen betydde federation enbart förstärkt inflytande för Ryssland och försvagande av Ukrainas självständighet. Kiev var kallsinnigt”, skriver Hans-Henrik Rönnow, tidigare Utrikespolitiska institutet, i Dagens Nyheter den 15 april.
Den provästliga regeringens politik och knäfall inför Internationella valutafondens (IMF) och EU:s ekonomiska-politiska diktat jämte det allt tätare samarbetet med NATO (det vill säga Washington) har spelat den ryska imperialismen och Putin i händerna. I Ryssland rider Putin nu på en våg av chauvinism som gör det oerhört svårt att organisera protester mot regimen i Kreml.
Nya sanktioner och försök från Väst att politiskt/diplomatiskt isolera Ryssland när den ryska nationalismen gror bidrar till att Putins grepp stärks.
Rädslan för eskalering och ett ekonomiskt krig som tar udden ur den svaga europeiska återhämtningen har hittills hållit EU tillbaka. De ekonomiska sanktionerna som införts har riktats mot individer – inte handeln.
Det finns ett ömsesidigt ekonomiskt beroende Ryssland och EU emellan.
”Enligt EU-kommissionen är Ryssland EU:s tredje största handelspartner. Samtidigt är EU Rysslands största handels- och investeringspartner.
Eventuella handelssanktioner skulle slå mot både Ryssland och EU. EU-kommissionens medlemmar är övertygade om att handelssanktioner mot Ryssland kommer att följas av ryska handelssanktioner mot EU”, skriver tyska Deutsche Welle den 3 mars.
I dag står Ryssland för en tredjedel av EU:s gasbehov. När det gäller Tyskland handlar det om 40 procent, och minst 300 000 tyska jobb är direkt beroende av handeln med Ryssland.
Vid sidan av den militära och politiska uppladdningen tilltar den ekonomiska krigsföringen mellan Ryssland och Ukraina. Priset på rysk gas till Ukraina har ökat kraftigt i april och handeln länderna emellan fylls med restriktioner, vilket hårdast drabbar Ukrainas kollapsande ekonomi.
Tilltagande inbördesstrider i Ukraina innebär en dramatisk ökad risk för att de imperialistiska makternas militära uppladdning övergår i stridshandlingar på ukrainsk mark. Detta skräckscenario kan bidra till gemensamma försök att dämpa motsättningarna och hitta en väg till förhandlingsbordet. Om det är möjligt eller ej är i högsta grad osäkert.
Faran är överhängande för att den tilltagande splittringen blir inledningen till en våldsam utveckling ned sin egen brutala logik och bortom all kontroll. Särskilt mot bakgrund av att det inte finns några socialistiska massorganisationer som har styrka nog att påverka den fortsatta händelseutvecklingen och skapa en grund för enad kamp mot imperialism, kapitalism och chauvinism – för ett demokratiskt och socialistiskt Ukraina. ■
