Skattefusk på hundratals miljoner kronor när Socialdemokraterna i Luleå säljer ut Lulebo till det privata fastighetsbolaget Rikshem.
Socialdemokraterna i Luleå säljer cirka 1 600 lägenheter och ett antal ”samhällsfastigheter” till det privata fastighetsbolagen Rikshem. För att undvika skatt på hundratals miljoner används ett upplägg med paketeringsbolag som säljs istället för fastigheterna i sig. Alla detaljer har hållits hemliga till sista sekund för att undvika debatt.
Förutom 1 600 lägenheter ska fyra äldreboenden och Kulturbyn Kronan säljas. Ett av äldreboendena, Sundsgården/Fyren, kommer troligen inom några år att byggas om till bostäder. Likaså är risken stor att samma öde väntar konstnärernas ateljéer på Kronan, även om det finns en lös skrivning i avtalet med Rikshem om att nuvarande verksamhet ska ”utvecklas”.
Men att tro att ett vinstdrivande bolag på sikt kommer att låta attraktiv mark användas av konstnärer som betalar en hyra som inte ens täcker driftskostnaderna är en medveten naivitet från kommunledningens sida för att slippa skydda kulturarbetares möjligheter till att utöva sin konst och överleva ekonomiskt.
Kommunen ska teckna 20-åriga hyreskontrakt på tre av äldreboendena. Det innebär minskad flexibilitet samt att kommunen i framtiden är ”låst” i att förhandla med den privata ägaren som får en monopolliknande situation.
Avtalet med Rikshem innebär att företaget förbinder sig att under sju år bygga 560 nya lägenheter i Luleå, mot ett vite på 80 miljoner kronor. Vitet är visserligen högt, men för Rikshem är affären utan risk, med tanke på den enorma bostadsbristen i Luleå. Dessutom kan ett vite stoppas genom en juridisk process.
Samtidigt har kommunledningen bisarrt nog minskat ned byggtaktsplanerna för Lulebo, trots att till exempel cirka 400 studenter kommer stå helt utan bostad när universitetskurserna startar i september. Detta troligen för att tillgodose Rikshem som vill minska sin risk.
Bland de hyresfastigheter som ska säljas är nyrenoverade Tunastigen och Kallkällan. Priset är totalt 1,6 miljarder kronor. Utan insikt i vilken vinst (”driftsnetto”) varje fastighet ger är det omöjligt att avgöra om priset är högt eller lågt. Affären har dock kritiserats av en med insyn, förra kommunalrådet Karl Petersen, som menar att Lulebos mest lönsamma fastigheter säljs och att detta är en dålig affär för Lulebo.
För hyresgästerna är det definitivt en dålig affär. På sikt hotar högre hyreshöjningar, lyxrenoveringar och minskat boendeinflytande. Rikshem har lovat att till exempel behålla de boendestyrda bofonderna, men ingen vet hur länge det löftet gäller och det gäller definitivt inte om/när Rikshem hittar en mer lönsam investering någon annanstans och väljer att sälja lägenheterna vidare, alternativt ombildar till bostadsrätter.
Den historiska privatiseringen av allmännyttan har lett till ett uppror bland Lulebos personal. När VD:n för bolaget ifrågasatte att ingen konsekvensanalys av försäljningen gjordes, att företagets ledning inte fick information samt att styrelsen bröt mot upphandlingslagar fick hon sparken. Sedan dess har personalen krävt styrelsens avgång samt meddelat att det inte har något förtroende för den tillförordnade VD:n Peter Kieri, tillika vice kommundirektör och kommunalrådet Niklas Nordströms (S) högra hand i denna affär.
När affärsupplägget presenterades för Kommunstyrelsen tackade kommunchefen Anne Karlenius Niklas Nordström för att ”hans kontaktnät” öppnat vägen för affären. Det är nämligen Niklas Nordströms kompis från tiden på den borgerliga PR-byrån Prime, Ilja Batljan, som är vice VD för Rikshem. Då samarbetade de, med pengar från Svenskt Näringsliv, för att driva S högerut.
Nu ska Luleå kommun privatiseras och drivas högerut. Redan planeras nya utförsäljningar av ytterligare lägenheter. I riskzonen ligger till exempel Hertsön.
Även om Rikshemsaffären kan gå igenom, efter diverse överklaganden, kommer motståndet mot högerpolitiken att växa. Det kommer att bli tydligt att överlåta välfärden, inklusive bostäder, till marknaden och privata företag inte är någon lösning för arbetare, fattiga studenter eller pensionärer.
För det behövs offentliga satsningar som endast kan komma ur gemensam kamp och gräsrotsprotester underifrån. ■
