Skoldebatter och picknick i Almedalen

Jag var i Almedalen med Lärarnas Riksförbunds studerandeförening (LR Stud). Med oss hade vi ”Spelet om gymnasieskolan” – en folder med instruktioner (varvat med statistik och fakta om skolan) och spelplan på mittenuppslaget som vi delade ut under veckan, samt en stor spelplan som vi rullade ut på gator och torg och inbjöd förbipasserande och politiker att delta i. Deltagarna tilldelades en pjäs vars färg symboliserade ett kön och vilken utbildningsbakgrund föräldrarna har. Därefter fick deltagarna välja vilken kommun de var ifrån: Danderyd, Sollentuna, Katrineholm eller Älvkarleby. Med tärningsslag, där deltagarna hade olika stor sannolikhet att ta sig fram mot ”examen” eller ”ej examen”, spelade de sig fram. Om man till exempel inte hade tillgång till studie- och yr­kesvägledning under sin skoltid var risken, precis som i verkligheten, 20 procent större att man inte skulle ta sig fram till sin examen o s v.

LR Stud lyfte dels frågan om likvärdighet, manifesterat genom spelet, dels frågan om ”framtidens lärarprofession” då allt färre idag väljer att bli lärare. År 2020 kommer det, enligt SKL, att saknas 30 000 lärare!

– Blir jag civilingenjör får jag 10 000 kronor mer och blir jag lärare blir jag ekonomiskt straffad för att ta hand om Sveriges framtid, po­ängterade LR Studs ordförande Freddy Grip, som går KTH:s lärarutbildning och därför blir examinerad som både civilingenjör och lärare.

Den alldeles för låga lönen är en orsak till att unga väljer bort läraryrket. Den tunga arbetsbelastningen en annan som gör att många verksamma lärare dessutom starkt överväger att lämna yrket.

Vi berättade och jag upplevde verkligen att politikerna lyssnade på oss, alla ville höja läraryrkets status och alla ville höja kvalitén i skolan. Sa de. Men ingen av dem var egentligen beredd att stoppa den nyliberala marknadsanpassningen av skolan och på frågan om finansiering av de satsningar skolan behöver var svaren begränsade till projektliknande insatser utan långsiktig hållbarhet.

Lärarnas Riksförbund förde fram parol­len ”Nationell kunskapsskola” under veckan. Bo Jansson, ny ordförande för Lärarnas Riksförbund, pressade politikerna i debatt efter debatt på denna fråga.

– För att kommuner, små kommuner, fattiga kommuner, ska kunna ha möjlighet att göra allt det som är väldigt bra, som jag hör Gustav Fri­dolin säga, så tror vi att det krävs att staten tar ett ansvar över finansieringen, svarade Bo Jansson i svt på tisdagen när Gustav Fridolin ställde behovet av omedelbara reformer i kontrast till att ”invänta en stor organisationsreform”.

Skolfrågan var utan tvekan en av de hetaste frågorna under årets Almedalsvecka. Men är det bara hur-frågan som skiljer politikerna åt i ett gemensamt mål att skapa världens bästa skola? Jag tror inte det.

”De stora problemen vi ser är den sjunkan­de likvärdigheten och att skolan idag har tappat mycket av sin kompensatoriska roll i sam­hällsbygget”, skriver Lärarnas Riksförbund och Sveriges Elevkårer i rapporten Framtid & drömmar som gavs ut under Almedalsveckan.

Den utvecklingen är givetvis inte bara en slump, ett miss­tag. Utan är en del av hela samhällets utveckling med ökade klassklyftor.

Det var nog svårt att undgå min skeptiska inställning till politikernas fagra ord. Efter att ”Ibbe” suttit ned med LR Stud på vår picknickfilt gick han runt till mig och viskade: ”Ja, du vet ju att politiker har två huvuden och svans”. Nej, men däremot att de talar med kluven tunga!

Att sossarna inte accepterade bristen på likvärdighet i skolan och därför försökte kringgå våra spelregler kan de få cred för. Att det var deras parti under ledning av Göran Persson som på 1990-talet slog sönder hela den grundläggande idéen om ”en skola för alla” genom friskolereformen, kommunaliseringen och massiva nedskärningar ska dock inte glömmas, liksom de nedskärningar de fortfarande gör runt om i landets kommuner.

Skolpolitikens nya stora namn, Tomas Tobé (M), med sin sympatiska framtoning lyfter nu fram att lärare ska få vara lärare. Men när det kommer till kritan, är han då beredd att bryta den kurs där Alliansens korståg mot ”flumskolan” ersatts av kontroll och betygshets, avknoppningar till höger och vänster, nedläggningar och konkurser samt en katastrofal dränering av skolans resurser?

Inte ens Miljöpartiet, som genom folkskoleläraren Gustav Fridolin har så god insikt i vad lärare och elever behöver, vågar fullt ut säga att friskoleeländet måste få ett slut. Man kan ju bara hoppas att MP-ledningen lyssnar mer till sina kongressbeslut än LO:s ledning som bakom medlemmarnas ryggar förvandlat kongressbeslutet om Non-profit i välfärden till ”some-profit”. Att papperslösa barn nu har rätt att gå i skolan, men samtidigt inte vågar gå dit på grund av den upptrappade jakten på papperslösa i enlighet med MP och Alliansens överenskommelse, är bara ett av många exempel som gör mig aningen skeptiskt till alla dessa löften.

Många intressanta diskussioner har jag haft i Almedalen. Jag klappar gärna händerna när politikerna talar, men jag väntar med att klappa tills dess att de har handlat!

Därtill vill jag också betona vikten av lärarfackens närvaro i Almedalen. De är nämligen en viktig motvikt till näringslivets alla seminarier, som ”behovet av privata investering­ar i välfärden”. Men för att undkomma fler skandaler à la John Bauer behövs en verklig masskamp underifrån mot vinster i välfärden, och för att skolan ska spela den viktiga kompensatoriska roll den kan spela behövs likaså ett organiserat motstånd på varje skola mot nedskärnings­politik och för offensiva krav.