foto: Offensiv
Utvecklingssamtal ena gången, lönesamtal en annan. Ett spel som verkar sluta med att de flesta är lite småsura. Jag förväntas visst argumentera för att jag ska ha en högre lön. Högre? Ja, framför allt högre än de andra. Eller åtminstone en högre höjning. Om inte i procent så i kronor. Ett rätt olustigt spel, och de flesta verkar komma ut från samtalen med blandade känslor.
Bland de som kommer ut i tron om att den här gången kommer det att bli en bra höjning verkar det inte vara ovanligt med ett hyfsat stort mått av besvikelse när det väl står klart vad den nya lönen landade på.
För detta är väl antagligen det enda som systemet med de individuella lönerna klarar av – att skapa missnöje. För spelet går inte ut på att sätta ett antal kronor på värdet av det jag har gjort, utan framför allt om att sätta min lön i relation till andras. Och kan det sluta på något annat sätt än att många är missnöjda? De som har fått en större höjning upplever det kanske som rätt och riktigt, medan de som har fått en lägre höjning ofta blir förbannade.
Att arbetsgivarna vill ha ett system som skapar konflikter är korkat, men kanske begripligt. Hela logiken bygger på ett antagande om att vi på jobbet i första hand drivs av ekonomiska överväganden. Det är vad gängse ekonomisk teori lär ut, och det verkar ha blivit en sanning som inte kan ifrågasättas.
När fackförbunden säger detsamma blir det dock märkligare. Mitt eget fack Vision driver linjen att lönerna ska vara individuella och dessutom ”differentierade”, det vill säga att de inte ska få vara lika. De argumenterar till och med för större löneskillnader! Svårt att begripa. Kamp för bra löner ersätts av att man tillsammans med arbetsgivarna ser till att vissas löner ska vara lägre.
Varje nytt löneavtal omgärdas med formuleringar om att kriterierna för lönesättningen ska vara tydliga och kända. Att resultatet avtal efter avtal visar sig vara lika otydligt som tidigare gör inte att facken verkar fundera på om det är något fel i frågans formulering. Istället upprepas fraserna. Tänk om det istället är dömt att misslyckas? Den tydlighet som sägs vara en förutsättning är kanske omöjlig? Ja, det finns kanske en möjlighet att få till tydliga kriterier. ”För det här jobbet och med den här erfarenheten ska lönen vara x kr”. Men det är ju inte en individuell lön!? Nej, helt rätt, tydlighet och individuella löner går inte ihop. Var god välj.
Lönerna är givetvis viktiga, och hade vi inte organiserat oss i fackförbund för att kämpa för bättre villkor skulle hela samhället ha sett väldigt annorlunda ut idag. Men att fackförbunden har fallit in i arbetsgivarnas vanföreställningar är tragiskt. Nu har lönerna på många arbetsplatser blivit det kanske största arbetsmiljöproblemet i och med att systemet skapar sin egen stress och sitt egna missnöje.
Slutsatsen? Ja, det är väl rätt enkelt. Skrota de individuella lönerna. ■
