Monarkin har alltid varit makthavarnas instrument. I nuet handlar det främst om att ”kungen öppnar internationella dörrar åt näringslivstopparna – i gengäld backar de upp ho- nom”, som Expressen skrev den 7 maj i år – men när inga andra medel står till buds kan monarkin snabbt bli ett reaktionärt bålverk mot antikapitalism och socialistiska massrörelser. Om detta vittnar historien.Det är också det yttersta skälet till varför kapitalistklassen och sedermera även Socialdemokraterna låtit monarkin vara kvar. Häri finns också för- klaringen till varför det borgerliga etablissemanget alltid stryker monarkin medhårs.
”Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och all-sköns fjäsk”, skrev Wilhelm Moberg i sin skrift Därför är jag republikan för drygt 50 år sedan. Dessa ord är lika aktuella idag.
Kung Carl XVI Gustav och hans familj brukar ofta porträtteras som alldeles ”vanliga”.
Kungen har emelertid ärvt både titel, rikedomar och exempelvis en rad olika slott. Kungen ensam har en personlig förmögenhet på uppemot 300 miljoner kronor och ett garage som rymmer en av Sveriges största samlingar av privata lyxbilar. För att bli ännu rikare har kung Carl Gustav ägnat sig åt såväl vidlyftiga fastighetsaffärer som skattefiffel. Dessutom får han EU-bidrag för det jordbruk som andra bedriver åt honom.
Kungen kan även begå vilka brott som helst utan att åtalas eller dömas – han åtnjuter straffrättslig immunitet.
Trots att Carl XVI Gustav har råd behöver han inte heller finansiera kronprinsessans bröllop. Hovets uppgift att man står för halva kostnaden av bröllopets slutnota på 20 miljoner kronor är en lögn. Totalt kommer ringbytet den 19 juni att kosta skattebetalarna minst hundra miljoner kronor om man exempelvis också räknar in restaureringen av Storkyrkan (14 miljoner kronor), renoveringen av Haga slott där det nygifta paret ska bo (40 miljoner kronor) och kostnader för jippon likt Love Stockholm 2010 (Stockholms stads merkostnader för bröllopet kan sluta på minst 8 miljoner kronor).
Medan det varit svångrem på statens övriga utgifter har hovet under de senaste åren ständigt fått ökade anslag. Anslaget till den svenska hov- och slottsstaten uppgick i år till 125 miljoner kronor, en ökning med 8 miljoner från året innan. Mindre än hälften av anslaget går till det som kallas slottsstaten, som förvaltar driften av de kungliga slotten.
Resten – apanaget – ska täcka kungafamiljens kostnader för bland annat representation och personal. Hur dessa pengar används är hemligt. ”Apanage betyder ’att ge bröd’. Men hur många limpor som kungen har köpt är i stora delar höljt i dunkel för både skattebetalare, deras folkvalda och deras granskare. Det går i varje fall inte att läsa sig till i hovstaternas verksamhetsberättelse”, enligt SVT i maj.
Kungen är också statschef och som sådan ”rikets främste representant i förhållande till andra länder”.
Med tusen och ett band är monarkin sammanflätad med näringslivstopparna. En särskild samhörighet har alltid rått mellan hovet och Wallenbergfamiljen. Gamle Marcus Wallenberg var något av en mentor för den nuvarande kungen när han var kronprins. Wallenbergarna ”syns stadigt i regentens närvaro – förutom vid prisutdelningar också vid galamiddagar, statsbesök i utlandet och jakter. Så sent som i mars i år var till exempel kungen och drottningen på statsbesök i Brasilien. Med på resan var inte bara Marcus Wallenberg, utan flera chefer från Wallenbergsfärens bolag. Av de 25 representanter från svenska företag som var med på resan kom 13 från bolag som kontrolleras av Wallenbergstiftelserna eller Investor” (tidningen Fokus den 29 april).
I samma tidning noteras att: ”Med näringslivet är nämligen kungahusets ätande, pratande och maktminglande om möjligt ännu mer frekvent än med politiker. Av kungens och kungaparets 237 programpunkter under 2008 var 39 sådana som innebar någon kontakt med makthavare i den svenska företagsvärlden. I de 39 ingår dock inte alla de galamiddagar på slottet i samband med statsbesök i Sverige, och statsbesök utomlands, där flera av våra mer välkända näringslivsprofiler är frekvent närvarande.”
Kungahuset är en statsunderstödd reklampelare för svensk kapitalism.
De som tillhör kungens herrklubb och jaktsällskap är antingen högadel som greve ”Noppe” Lewenhaupt eller miljardärer som H&M-klanens överhuvud Stefan Persson.
Enligt statsminister Fredrik Reinfeldt är monarkin demokratisk, eftersom kungen kan avsättas. Och visst kan kungen avsättas, men parlamentariskt skulle det kräva en grundlagsändring och för det behövs två riks- dagsbeslut med ett val emellan. Det i sin tur skulle ge det borgerliga etablissemanget en chans att driva en flera år lång kampanj för monarkin.
Den moderate chefredaktören för Svenska Dagbladet, PJ Anders Linder, går än längre än statsministern när han i boken Monarkins bästa tid är nu hävdar att även ett ärvt ämbete kan kallas demokratiskt. Det finns många andra beslutsfattare som inte är valda, menar Linder och nämner som exempel EU-byråkratin, domare och andra ämbetsmän. Sedan skriver han: ”Att någon inte är vald behöver inte betyda att hans insatser saknar demokratisk förankring… Att posten som statschef ska gå i arv inom familjen är förvisso en unik konstruktion inom statsförvaltningen, men metodens användning begränsar sig också till den unika uppgiften att vara nationalsymbol.” Det visar att demokratin och fria val långt ifrån är någon princip för sådana borgare.
När kungen år 2004 försvarade diktaturen i Brunei var det med samma argument som Linder försvarar monarkin. Bruneis envåldshärskare, sultanen Hassanal Bolkiah, en nära vän till monarken, påstods ha ”en kolossal närhet till folket. Till exempel på hans födelsedag i juni, så tar han emot 40 000 människor i sitt palats. Han hälsar på och handskakar 20 000 två dagar i följd och bjuder på en stor buffé. Jag upplever det på sätt som ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig” (kung Carl XVI Gustaf i radions Ekot den 9 februari 2004).
Finns det någon diktator som inte påstår sig ha folkets stöd och därmed ”demokratisk förankring”?
Rättvisepartiet Socialisterna vill avskaffa monarkin, men kampen för republik måste ha ett socialt innehåll och bli del av kampen för att avskaffa kapitalismen och skapa en demokratisk och socialistisk republik. Annars reduceras frågan till att istället för en kung ska någon ur det borgerliga etablissemanget utses till president.
Det kommer att krävas antikapitalistisk och revolutionär kamp för att skrota dagens monarki.
Monarkin har utmanats många gånger, men aldrig i sådan omfattning som under den svenska revolutionen 1917-19.
Det var endast genom att söka skydd bakom Socialdemokraterna som kungahuset och kapitalismen kunde klara sig genom den revolutionära krisen vintern 1918-19.
Dessförinnan hade kungen – Gustaf V – konspirerat mot riksdagen, avsatt regeringar och övervägt att ge- nomföra en kupp för att om möjligt krossa den framväxande arbetarrörelsen.
”Det förefaller vara en allmän uppfattning vid årsskiftet 1913-14 att stämningsläget bland officerarna var sådan att tanken på en omvälvning med våld, eller i alla fall under hot om våld inte var främmande… Vidare är det påfallande att militärerna i sina resonemang går förbi partier och riksdag och knyter förhoppningar direkt till kungen”, heter det i en avhandling, Försvaret främst, skriven av Jarl Torbacke.
Kungen drev innan och efter det första världskrigets utbrott 1914 en intensiv kampanj för militär upprustning och för ett svenskt stöd till den tyska imperialismen.
I början av 1914 var kungen med och organiserade det så kallade bondetåget, som vid sin ankomst till Stockholms slott fick lyssna till Gustaf V:s borggårdstal. Ett tal som skrivits av upptäcktsresande Sven Hedin och löjtnant Carl Bennedich.
Den förstnämnde blev den svensk som flest gånger kom att träffa Adolf Hitler, han var ofta inbjuden till det svenska hovet. Den andra, Carl Bennedich, var en av organisatörerna bakom det svenska militära stödet till den blodiga kontrarevolutionen i Finland 1918, som slutade i en av histori-ens grymmaste hämndaktioner mot aktiva socialister – minst 10 000 arkebuserades och ytterligare 13 000 dog i kontrarevolutionens koncentrationsläger (totalt sattes 80 000 i dessa fångläger).
Den svenska kungen å sin sida hyllade Finlands kontrarevolutionärer till den grad att han inbjöd den finske chefsbödeln, Gustaf Mannerheim, till en galamiddag på slottet i februari 1919. (Under andra världskriget fick Mannerheim, som då var i allians med Hitler, den högsta svenska militära orden – Storkorset av Svärdsorden – av arvprinsen Gustaf Adolf, den nuvarande kungens far).
När den tyska revolutionen inleddes med att kejsaren tvingades avgå i november 1918 blev den revolutionära krisen i Sverige akut. Aldrig har landet varit så nära ett socialistiskt genombrott som då. Även kungafamiljen trodde att monarkin och kapita- lismens dagar var över. Kungen som motvilligt tvingats gå med på att Libe-ralerna bildade regering med Socialdemokraterna 1917 tog året därpå skydd av samma socialdemokratiska ministrar som hovet kallat ”det där packet” (drottning Victoria när de fyra socialdemokratiska ministrarna kom till slottet första gången 1917).
Ställd inför den revolutionära jäsningen och kravet på socialistisk republik fann sig högern och monarkin tvungen att gå med på en rösträttsreform. Med rösträttsöverenskommelsen i bagaget kunde den dåvarande S- och LO-ledningen avleda kampen och politiskt desarmera massrörelsen. ”Egenintresset hade gjort Gustav V till ett med sin regering. Han fruktade att högerns motstånd i författningsfrågan [rösträtten] skulle stärka de republikanska stämningarna och stärk- tes alltmer i sin förlitan på de socialdemokratiska stadsråden som monarkins yttersta utpost”, skrev Anders Is- aksson i sin biografi över den socialdemokratiska partiledaren och statsministern Per Albin Hansson.
Sedan 1918 har Socialdemokraterna i praktiken varit anhängare till monarkin, även om partiprogrammet än- nu kräver republik.
Gustaf V hatade socialismen och den ryska oktoberrevolutionen 1917, som han såg som ”pesten”. När Nazityskland inledde kriget mot Sovjet 1941, hotade kungen att avgå om inte tyska trupper fick transporteras genom Sverige.
På hösten skrev Gustaf V, bakom ryggen på regeringen, ett personligt brev till Hitler för att gratulera honom och Nazityskland till framgångarna i kriget mot Sovjet. ”Nazismen betyder uppbyggnad och ordning medan bolsjevismen är som helvetet självt”, sa Gustaf V när han träffade en av Nazitysklands utsända på hösten 1941 (citerat i Staffan Thorsells utmärkta bok Mein lieber Reichskanzler, d v s Min käre rikskansler. Bokens titel är hämtad från Gustaf V:s gratulationsbrev till Hitler). Och 1943, när Hitlers styrkor var på väg att förlora kriget, sa kungen att ”Gud give att Tyskland segrar”.
Gustav V drev också en intensiv kampanj för att förmå den svenska regeringen att förbjuda kommunistpartiet (SKP), för att på så sätt ge ett ytterligare bidrag till Hitlertysklands ”korståg mot bolsjevismen”. Till Hitler förklarade Gustaf V den 28 oktober: ”att hans regering mycket snart skulle kunna föra frågan om ett förbud mot det kommunistiska partiet till ett gynnsamt resultat” (Erik Carlsson Gustaf V och andra världskriget).
”Förbjud kommunistpartiet”, sa kungen samtidigt som han hyllade Nazityskland och lät bjuda in de svenska nazistledarna till slottet.
”Få svenska familjer har så starka släktband till den tyska naziststaten som kungafamiljen”, skriver Per Svensson i Monarkin har aldrig varit farligare än nu.
Den nuvarande kungens morfar var en fullblodsnazist och drottning Silvias far gick med i nazistpartiet 1934. Förutom Gustaf V var exempelvis den nuvarande kungens far, arvprinsen Gustaf Adolf, en stor beundrare av Nazityskland.
Ingen ska lastas för sina släktingars handlingar och åsikter, men det är ändå som Staffan Thorsell skriver i sin bok: ”Carl XVI Gustaf kan inte rå för att hans morfar var en av nazisternas tidigaste stöttepelare. Men en monark ärver, som sagt inte bara sitt ämbete. Det är inte bara titeln, slotten och serafimerorden och apanaget som går i arv. Historien är också en del av arvegodset.”
Den moderna monarkins historia är en historia av antisocialism och svärmerier för diktaturer och militarism, elitism och lyxliv, överklasssnobbism och reaktionära ideal. Det är den tradition som monarkin representerar. Det kommer att framträda allt tydligare i takt med att klassmotsättningarna ökar och när en socialistisk arbetarrörelse växer fram.
Kungens hyllning till sultanen av Brunei var ingen tillfällighet. Inte heller att kungen i sitt jultal 2002 passade på att gå till attack mot arbetslösa och hemlösa. På klassiskt reaktionärt överklassmanér la han, av alla människor, ut texten om behovet av att ”ha kraft att ta tag i sitt eget liv. Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig att göra ditt bästa.” Hans tal var ett hån mot alla som marginaliserats eller slagits ut samt ett försvar för nedskärningarna.
Monarkins klasskaraktär och roll är och förblir densamma – att bevara den kapitalistiska ordningen. I samband med tsunamikatastrofen 2004-2005 försökte monarkin och kungen, ivrigt uppbackad av pressen, inte minst Dagens Nyheter, spela en mer självständig roll. Kungen lät förstå att om han bara informerats i tid skulle det ha blivit handling och ”beslut skulle ha tagits utan att fråga vad ’kostar det’?” (kungen i en av hovet beställd DN-intervju den 10 januari 2005). Symptomatiskt är att intervjuaren inte frågade om ”Vilka beslut?” som åsyftades.
Hoven använde tsunamikatastrofen och missnöjet med politikernas brist på agerande och empati för att om möjligt förbättra kungens anseende efter dennes stöd och hyllning till diktaturen i Brunei.
I andra frågor kan man agera på samma sätt och då inte bara för att vinna popularitetspoäng till monarkin utan för att ge kapitalismen och dess institutioner direkt uppbackning. Även dagens kung kan både hålla borggårdstal och bli språkrör för en bor- gerligt nationalistisk reaktion mot arbetarklassens kamp i Sverige såväl som internationellt.
Det borgerliga etablissemangets försvar av monarkin handlar om att man vill behålla ett reaktionärt redskap i sin arsenal. Därför – avskaffa monarkin! Ta kamp för en demokratisk, jämlik och socialistisk republik – i en socialistisk värld.
Per Olsson
