”Sjung om studentens lyckliga dar” brukar man säga. I Sverige ska alla ha möjlighet att kunna läsa vidare, något som vi under lång tid har tryckt på och känt stolthet över. Bakom denna romantiserade yta byggd på svensk folkhemsromantik finns det ett problem. Studenters tillvaro brukar beskrivas som sjungande munter men samtidigt visar undersökningar att det ekonomiska stödet knappt räcker till det mest vitala.
När Sveriges förenade studentkårer (SFS) genomförde en undersökning utav studenternas budget år 2013 konstaterades att en student som studerar på heltid går back 756 kronor varje månad. De tryckte på att bidraget från CSN borde höjas för att studenten ska kunna täcka sina utgifter.
Lånedelen var redan hög nog som det var och inte i fas med bidragsdelen. Därför ansåg SFS att bidragsdelen borde höjas för att täcka utgifterna och genom detta jämna ut glappet mellan lån och bidrag.
Efter årsskiftet fick SFS sin önskan uppfylld. Den 1 Januari i år höjdes studiestödet, dock inte på bidragsdelen utan på den redan höga lånedelen. Vid årsskiftet höjdes lånet med 944 kronor, till det totala 9 948 kronor i månaden, varav bidraget ligger på ynka 2 828 kronor.
Glappet mellan lån och bidrag har successivt ökat de senaste åren. Rebecka Stenkvist, ordförande för SFS, berättar för Sydsvenskan den 17 februari att en student som tar en treårig examen kommer att ha en 40 000 kronor högre skuld (totalt 195 000 kronor) i år jämfört med år 2010.
De rödgröna har lyft fram glappets problematik de senaste åren, om hur de som saknar studievana hemifrån kan avskräckas från att studera vidare på grund av den höga skuldsättningen. Däremot har de inte tagit några initiativ till att åtgärda problemen. I samma veva passar politikerna även på att höja påminnelseavgiften till hela 450 kronor istället för det tidigare 200 kronor.
Det är otroligt hur regeringen bestämmer sig för att höja en lånedel som redan ligger i ofas med bidragsdelen. Samtidigt kommer undersökningar från Centrala studiestödsnämnden (CSN) som visar att var tredje student lider av sömnproblem och att 30 procent av studenterna är i farozonen för alkoholmissbruk.
Att studera heltid ska vara likvärdigt med att ha ett arbete på heltid, men fler och fler väljer att arbeta vid sidan av studierna för att fylla ut den tajta budgeten eller för att slippa skuldsätta sig i alltför hög omfattning. Det är ett stort problem då pressen blir för stor och hälsan tar skada.
Idén om att vem som helst ska ha möjlighet till att läsa vidare fallerar. Det ses tydligt efter att ha slängt ett snabbt öga på CSN:s diagram över det extra bidrag du kan få om du har barn, fysiska eller psykiska hinder eller något som leder till högre utgifter – summan är knappt synlig.
Den avgiftsfria högre utbildningen är en oerhört viktig del i arbetet mot orättvisa och större avstånd i livsförutsättningar mellan ungdomar ur olika samhällsklasser. Det är inte bara de resursstarka som ska ha tillgång och möjlighet till eftergymnasial utbildning. ■
