Den största striden om hyreslägenheter i svensk historia var ”Slaget om Olskroken” 1936-1937. Om detta berättar Göte Brink i en fin bok full med historier, bilder och dokumentation. Fruktansvärda scener från massvräkningarna i arbetarstadsdelen Olskroken i Göteborg skakade landet. Men den benhårda stridsviljan från hyresgästerna vann floder av solidaritetsyttringar och till slut gick hyresgästerna segrande ur den långa striden.
Göte Brink ser ett viktigt syfte med att berätta denna historia. Han skriver i förordet:
”Under sju månader, från hösten 1936 till våren 1937, vräktes familjer från sina hem i Olskroken. Händelserna lever ännu i minnet hos äldre göteborgare. Någon sa: – Bara krig kunde vara värre. Oskyldiga människor, som skött både sina hem och sina hyror, vräktes. Kan detta hända igen? Tanken kommer osökt. Om vi aningslöst tror att marknadskrafterna kan ta över ansvaret för det välfärdssamhälle som generationer har byggt – ja, då riskerar vi att förlora bit efter bit. Då kan detta hända igen. Vår historia har förvisso sitt egenvärde, men den kan också lära oss för morgondagen”.
I Olskroken på 1920- och 30-talet bodde många som var anställda på Pellerins Margarinfabrik. Än idag ser man logotypen för Pellerins margarinfabrik täcka en hel husfasad om man sitter i spårvagnen på väg
norrut från tågstationen.
Ingen annanstans i landet var det så hårda konfliker mellan ägare och hyresgäster som i Göteborg. Hyresgästerna i staden var välorganiserade och i Olskroken dominerade vänstersossar, kommunister och syndikalister hyresgästföreningen. I början av konflikten, år 1936, hade föreningen 1 426 medlemmar på 1 800 lägenheter.
Efter kraschen 1929-30 vände ekonomin uppåt under 1930-talets andra hälft. I Sverige rådde bostadsbrist. Detta öppnade upp för ohämmad bostadsspekulation. I Olskorken fanns hus som bytte ägare två gånger under samma vecka.
Hyresgästföreningen gjorde en husägarutredning som publicerades i tidningen Hyresgästen. Varje husägare och fastighet fick sina affärer redovisade. För 49 fastigheter i Ols- kroken hade värdet ökat med 2,5 miljoner kronor på några år. Genom
undersökningen kunde hyresgästerna visa att husägarna hade tjänat 7 miljoner kronor på husen i Olskroken sedan 1918.
samtidigt tilläts husen förfalla. Vissa hus hade aldrig rustas upp sedan de byggdes vid sekelskiftet. Nu skedde inte heller reparationer och ohyra spreds i husen.
Så här skriver Göte Brink: ”Hyresgästernas attityder mot husägarna hade förändrats. Den gamla underdånigheten hade övergått till misstro och missnöje. Nu började folk mer reflektera över vad husägarna tjänade på sina hus – ofta utan att lyfta en hand till ansträngning”.
Första slaget skedde redan 1933. Vikten och graden av organiseringen visas av konfliktens kärna, nämligen att husägarna hotade med att vräka alla som inte gick ur hyresgästföreningen. Genom stöd från alla Göteborgsföreningar och fackföreningar fick ägarna backa och en kompromissöverenskommelse slöts.
År 1936 startade hyresgästföreningen en kampanj för att gårdsdassen skulle bytas ut mot vattenklossetter men i verkligen handlade det om att försöka förhandla om åtgärder mot rent hälsofarliga boendemiljöer. Det var bara det att det inte längre gick att förhandla med värdarna. Föreningen möttes av hånflin.
Hösten 1936 var det val. Bostads-frågan var ett hett ämne i valdebatten. På torgmötena i Olskroken var det inte svårt att ge exempel på förfallet. Samtidigt stod de nya barnrikehusen klara runt om i staden och de demonstrerade något helt nytt. Barnrikehusen blev ett trumfkort för socialdemokraterna i valkampanjen.
under våren hade den lokala hyresgästföreningen i Olskroken förberett kampen genom att fastställa en lång kravlista på upprustningar som 1 500 hyresgäster hade undertecknat. Den 9 juni startade den första förhandlingen med husägarna i Garantiföreningen. Tretton resultatlösa möten senare strandade hyresgästföreningen förhandlingarna eftersom förvaltning och reparationer upphört på ett demonstrativt sätt.
När husägarna den 1 oktober ensidigt meddelade en hyreshöjning på 10 procent var det droppen. Hyresgästföreningen sade upp 1 800 kontrakt och inledde en hyresstrejk. Man bojkottade höjningen och betalade den gamla hyran. Garantiföreningen svarade med att hota med vräkningar, man sa att man var beredd på att tömma hela Olskroken.
för 1 200 hyresgäster lyckades hyresgästföreningen genom förhandlingar nå en uppgörelse, men för 600 familjer fortsatte konflikten. Och den kom att bli långdragen. På fullsatta stormöten beslöt man enhälligt att hålla ihop och inte ge sig.
Den 23 oktober tillsatte regeringen en medlingskommission under ledning av landshövdingen. Garantiföreningen vägrade komma på första mötet med motiveringen att ”inte tillräckligt antal vräkningar ännu hade verkställts”.
Husägarna hade försökt genomföra den första vräkningen den 21 oktober, men protester lyckades stoppa denna och även nästa försök.
Göte Brink beskriver inte egentligen blockader, utan mer en massprotest utanför huset som gjorde att vräkningsarbetarna inte pallade trycket.
Då gick staden in för att backa upp vräkningarna. Magistraten ställde nio stadstjänare till stadsfogdens förfogande för detta syfte och det tredje vräkningsförsöket lyckades. Två familjers hela bohag ställdes på gatan och en chockvåg gick genom hyresgästerna, de menade alltså allvar med sitt vräkningshot. Garantiföreningen gick längre än vad någon husägare tidigare hade vågat. Det var verkligen fråga om att tömma hela stadsdelen. Det var upprörande scener som väckte avsky över hela landet.
Kampen gavs största prioritet, hyresgästernas centralstyrelse för hela Göteborg var helt indragna i konflikten. Den 12 november hade 50 familjer vräkts. Två ombudsmän hade som huvudsyssla att skaffa fram nya bostäder åt dem som vräkts.
Innan jul hade 150 familjer vräkts, vilket med andra ord betydde att 500 personer inte kunde fira jul i sina hem. Men det tog inte slut där. Vräkningarna fortsatte att terrorisera Ols- kroksborna. Varje dag stod de kvarboende med hjärtat i halsgropen då brevbäraren gjorde sin runda, vem skulle få vräkningsbesked denna dag? Samtidigt gapade fler och fler fönster tomma. De lägenheter som hyresgästerna hade blivit vräkta ifrån försattes genast i hyresblockad. I sju månader pågick vräkningarna och i slutändan hade 250 familjer tvångsförflyttats.
Stödkampanjen från hela landet var viktig. Transportarbetarförbundet satte vräkningsarbetet i blockad, detsamma gjorde Transportkompaniet och Bärarelaget. Sympatiyttringar och insamlade medel kom från Stockholm, Malmö och Köpenhamn.
Vid ett tillfälle erbjöd sig Göteborgs stad att köpa fastigheterna, men då hyresgästföreningen gjorde klart att kraven på upprustning låg fast oavsett vem som ägde husen, var staden inte längre intresserad av ett köp.
det var inte förrän en bit in i maj som det ekonomiska och politiska trycket blev för hårt på Garantiföreningen och de tvingades att backa. Den 10 maj beslutade åter ett fullsatt medlemsmöte för den lokala hyresgästföreningen att enhälligt anta det fjärde medlarbudet.
Då hade så gott som alla krav
vunnits. Alla jordgolv i källarna skulle cementeras, elektriskt ljus införas i källare, vind, trappuppgångar och på gårdarna. Lägenheterna skulle få
skafferi och skänkskåp och spisar bytas ut. Nya diskbänkar med rostfritt stål, centralvärme i vissa fastigheter och sist men inte minst, vattenklosetter över hela Olskroken.
Av husägarnas ursprungliga hyreshöjning på 4 kronor och ingen upprustning återstod 1 kronas hyres- höjning för hela listan av åtgärder. Alla vräkta familjer fick rätten att flytta tillbaka.
– Du ska veta att utan den fantastiska sammanhållningen hade det inte gått, sa kampanjledarna Claes Berg- qvist och Erik Apell till Göte Brink då han skulle skriva boken.
Så minns att den största hyresstriden i svensk historia ledde till seger för hyresgästerna. De använde kampmetoder som gav resultat: hyresstrejk, mobilisering av allmänhetens och fackföreningarnas stöd, en politisk kampanj som blev rikskänd och framförallt en stark organisering.
Elin Gauffin
2008 har varit ett katastrofår för hyresrätten. I Stockholm bjuder högeralliansen ut samtliga stadens hyreslägenheter till försäljning, vilket ställt ännu fler i den redan långa bostadskön och hotar att utrota en billig, jämlik och anti-segregerande boendeform.
Hyresgäströrelsen bildades ur hård kamp mot marknadskrafterna och bostadsnöden under 1900-talets första hälft. Högerns bostadspolitik betyder att det är dags att återupprätta de gamla kamptraditionerna. Läs mer här.
