Smutsiga miljarder – Den svenska gruvboomens baksida

Smutsiga miljarder synar inte bara gruvbolagen utan även berörda myndigheters agerande, eller snarare brist på agerande. Även Alliansen och Socialdemokraterna synas, och skillnaderna är hårfina. S och Alliansen förenas i att man sätter gruvbolagens intresse före natur och miljö. Dessutom ger boken en röst åt de människor och nätverk som vågar utmana gruvbolagens och etablissemangets agenda.

Den ekonomiska tillväxten i Kina, Indien med flera länder har fram till nu möjliggjort fortsatt gruvboom och råvarurally. Men nu stagnerar även den ekonomiska tillväxten i dessa länder och det tenderar att pressa råvarupriset nedåt och krympa marknaderna. 

I boken varnas för denna utveckling: ”Om inte ens det projekt [Northland Resources nya gruva i Pajala] som är symbol för den svenska gruvboomen är säkert, hur stabil är då branschen som helhet?”. 

Den kapitalistiska marknadsekonomins extrema och kroniska instabilitet betyder både att gruvboomen aldrig bli bestående samt ”ökar i sig risken för miljöproblem. Gruvor är till sin natur långsiktiga och extremt kapitalkrävande projekt. Att bedriva en sådan verksamhet i en omgivning där marknaden inom loppet av månader kan förvandla en till synes solid verksamhet till ett hopplöst förlustföretag är närmast absurt. Det öppnar för ekonomiska kriser och konkurser för gruvföretag, vilket i sin tur skapar risker för att miljöfrågorna sätts på undantag”.

Gruvboomens baksida är just att miljöfrågorna sätts på undantag.

För precis tio år sedan fick SVT Västerbottensnytt ett samtal från en person som larmade om allt liv var dött i sjön Hornträsket och att det måste ha något att göra med Bolidens gruvverksamhet i området. Boliden hade haft tre gruvor i drift vid sjön, varav en, Hornträskgruvan, låg i en sluttning direkt vid sjöns strand.

Hornträskgruvan hade stängts 1995 och sedan dess hade tonvis med tungmetaller runnit ner i sjön och släckt dess liv. Det tog femton år att döda sjön. Hur kunde det ske? Boliden avsvor sig till en början ansvaret och skyllde på skogsbruket. Myndigheterna (länsstyrelsen) reagerade inte utan valde att blunda. Men opinion och publicitet fick till sist Boliden att göra om efterarbetet (ta hand om avfallet) av den nedlagda gruvan. 

Hornträsket är dock långt ifrån någon levande sjö idag och inte heller är utsläppen av avfall från Hornträskgruvan något isolerat exempel, samma problem finns på andra håll i landet. Problemen växer också i takt med att allt mer malm produceras och avfallsmängderna ökar. 

Gruvhanteringen är landets största avfallsproducent. Visserligen är en stor del av avfallet inte farligt, men som bokens många exempel visar kan även ganska små mängder av farligt avfall orsaka omfattade skador på människors, djurs och växters miljö. Dessutom ökar utsläppen av växthusgaser dramatiskt när malmen ska forslas flera mil på lastbil.

Den miljökatastrof som skapades när hundratusentals kubikmeter vatten förgiftat med nickel, kadmium och uran rann ut från en läckande damm vid Talvivaaras gruva i finska Sotmaku i fjol borde vara en varning nog. Även i Sverige har det skett dammbrott. Det handlar om minst nio genom åren ”plus mängder av allvarliga tillbud, bristande tillsyn och i vart fall en del kvardröjande problem även i samband med nya dammanläggningar som planeras.”

Ledande företrädare för gruvnäringens branschorganisation Svemins som intervjuas i boken kände inte till dessa dammbrott. Men föga förvånande menade de att det som hänt i Finland inte kunde hända här, och om den katastrof som de ansåg inte kunde hända ändå skulle hända var ansvaret samhällets – inte gruvbolagens. 

Gruvbolagen ska ansvara för efterarbetet, även när gruvan lagts ned. Men vad händer om gruvbolag går i konkurs eller hänvisar till att kassan är tom? Skattebetalarna kommer kanske få betala så mycket som 200 miljoner kronor efter att gruvverksamheten i Blaiken i Västerbotten konkursat två gånger under kort tid. Konkursboet saknar pengar, och av den utlovade gruvverksamheten finns idag bara kvar ett jättelikt anrikningsverk med en handfull anställda vars jobb är att förhindra att enorma mängder zink rinner ut i Juktån. Det är också värt att påminna att Northland Resources bara hade 10 miljoner kronor avsatta för efterarbetet när konkurshotet blev akut i våras.

Ständigt överskrider gruvbolagen de gränsvärden som är satta. ”Det är regel snarare än undantag att gruvor i Sverige bryter mot sina miljövillkor.” Gruvbolagens gränsöverträdelser görs i trygg vetskap om att de aldrig blir fällda. Det är lika svårt att få ett gruvbolag fälld för miljöbrott som det är att få arbetsgivarna fällda för brott mot arbetsmiljölagen.

Efter åtskilliga miljöbrott åtalades ägarna till Dragon Mining 2012 för att man bland annat släppt ut 18 gånger mer arsenik, än vad tillståndet tillät (Dragon Mining driver Svartlidengruvan utanför Pauträsk i Storumans kommun).

I början av juli kom domen: Dragon Mining frias från alla anklagelser av Lycksele tingsrätt. Tingsrätten fann också att staten ska ersätta Dragon Mining med 974 000 kronor för bland annat rättegångskostnader.

Det krävs mod och  en stor portion envishet för att stå upp mot gruvbolagens och det politiska etablissemangets agenda.

”Gruvlobbyn har enorma resurser och kontaktvägar rakt in i regeringen”, säker Marie Persson i boken, grundare till nätverket Stoppa gruvan i Rönnbäck . 

Nätverket har bildats för att stoppa Nickel Mountains planer på att starta en nickelgruva någon mil utanför Tärnaby. Det är ett högriskprojekt för miljön, turistnäringen och rennäringen. Bakom Nickel Mountain står bland annat regeringen. Samma regering som är beredd att exempelvis satsa miljarder (1,3 miljarder kronor) på en ny väg till de lastbilar som ska forsla malm från ett annat högriskprojekt – Northland Resources i Pajala.

 Finns det något som väger lika tungt som gruvor, frågar Smutsiga miljarder efter att den statliga myndigheten Sveriges geologiska undersökningar (SGU) klassat fjällplatån i Stekenjokk som ett ”riksintresse från materialförsörjningssynpunkt ”. Ett beslut som öppnar vägen för att Vilhelmina Mineral kan öppna gruv­drift i ett område som klassats för riksintresse för rennäringen och som är ett Natura 2000-område, vilket är ett EU-gemensamt system för skydd av särskilt värdefulla naturområden.

”Beslutet att klassa Stekenjokk som ett riksintresse pekar mot att gruvbrytning kan slå ut alla motstående intressen.”

Medan gruvlobbyn sätter tryck på politiker och myndigheter att sänka all trösklar och blunda för verkligheten, håller ett mottryck på att bildas i form av ett folkligt motstånd. 

Segern för proteströrelsen mot Nordkalks planerade kalkbrott Bunge på Gotland har statuerat ett viktigt exempel. Den kamp som just nu pågår mot provborrningarna i Kallak utanför Jokkmokk har kanske redan blivit ”det område där konflikten mellan gruvbolag och gruvmotståndare är som hetast”. 

Under lång tid kommer det att finnas behov av gruvor och metaller, men det bara understryker att gruvnäringen måste förstatligas och ställas under demokratisk kontroll. 

I boken skisseras tre politiska färdriktningar, varav en är den framkomliga och verkligt hållbara. Nämligen Alternativ 3: Gruvnäringen är för viktig för att ligga i händerna på privata bolag. Gruvverksamheten måste tas över av staten ”med ett avgörande inflytande för fackföreningar, boende i gruvsamhällen och andra lokala intressen”. Det i sin tur skapar förutsättningar för en planering av de knappa resurser som naturtillgångarna är.

Det är få böcker som når upp till förväntningarna och håller vad titeln lovar. Smutsiga miljarder är en av dessa få, och den får högsta betyg.