Rena hem på smutsiga villkor? (Makadam förlag, 2013), är en bok om hushållstjänster, migration och globalisering som inte kom med så mycket nytt och överraskande för mig, men desto mer tillhandahöll fakta och argument för varför det är angeläget att vara kritisk till den snabbt växande privatiserade sektorn av hushålls- samt vård- och omsorgsarbete.Förutom en sammanfattande introduktion av de båda redaktionella författarna innehåller boken genomgångar av såväl hushållsarbete i privat regi under svenskt 1950-tal som i modern tid, som redogörelser för läget ifråga om motsvarande arbetsmarknader i Europa och internationellt, t ex bland migrantsvenskar från övre medelklassen som lever i Singa-pore och som använder sig av privata hushållsnära tjänster där, och medelklassfamiljer i Spanien som i växnde utsträckning köper hushållsnära tjänster utförda av t ex ecudorianer som har emigrerat från hemlandet.
Även analyser av vad det kan innebära ifråga om känslomässiga band mellan en familj som arbetsgivare och en (oftast) immigrantkvinna från ett fattigare exkolonialt land som arbetar som hushållerska i hemmet tas upp.
Liksom vad det kan innebära för barn till migrantarbetare som blir kvar i hemlandet medan (återigen ofast) deras mammor arbetar med lågbetalda hushållsnära servicyrken på andra sidan jorden för att dra in extra pengar till den oftast fattiga familjen och släkten på hemmaplan.
Här på hemmaplan i Sverige införde Alliansregeringen RUT (skatteavdraget för hushållsnära tjänster) 2008, med den uttalade motiveringen att det skulle omvandla svartarbeten inom hushållsnära arbeten till vita, lagliga jobb, bereda väg till jobb för arbetslösa med lågutbildad och invandrarbakgrund samt underlätta för familjer där båda vuxna jobbar, med att lösa ”livspusslet” (det vill säga avlasta kvinnan från mycket av det dubbelarbete det fortfarande innebär för en heltidsarbetande kvinna att ha familj och barn samt ta hand om merparten av det obetalda hemarbetet). Detta var den officiella motiveringen. Hur har det då gått i praktiken?
Boken ger en del intressanta, föga överraskande svar på den frågan: Svartjobben inom sektorn hushållsnära tjänster har bara minskat med ca 10 procent, samtidigt som de ”vita”, formellt lagliga jobben inom samma sektor har ökat i betydligt högre omfattning än 10 procent. Än mer intressant är det att många småföretag som finns inom den sektorn ofta konkurrerar med varandra (och de större företagen) genom att tillhandahålla svartjobb vid sidan av de vita jobben, samt att det ofta finns en informell gråzon däremellan med en glidande skala av svart och vitt avlönade städ- och hushållsjobb.
Intervjuade företagare i boken säger själva att de får konkurrens av småfirmor som tar så låga priser för sina städ- och hushållstjänster de erbjuder att det helt enkelt inte kan vara möjligt att det är fråga om något annat än svartjobb.
De som anställs för att arbeta med hushållsnära tjänster är enligt boken, återigen föga förvånande, oftast immigrantkvinnor från öst- eller utomeuropeiska länder med så pass låga löner på grund av att de är deltids- eller timanställda, att de är tvungna att ha mer än ett sådant jobb för att klara sig.
Det är inte heller ovanligt att extrajobben är svartanställningsjobb. Särskilt besvärlig är situationen för papperslösa immigranter som har vare sig arbets- eller uppehållstillstånd: De hårdutnyttjas för löner på runt 20-45 kronor i timmen och kan ha arbetsdagar på uppemot 14 timmar, alla dagar i veckan.
Den fackliga anslutningsgraden är genomgående låg i branschen och emellanåt rentav obefintlig (till exempel för papperslösa).
Ett väldigt intressant kapitel i boken handlar om tyska kvinnor som på 1950-talet emigrerade från det fortfarande krigshärjade och fattiga Tyskland till Sverige för att försöka bygga upp ett bättre liv här, med större möjligheter än det som hemlandet gav.
Det fanns till och med en lag om att sådana immigranter var tvungna att ta arbete i två år som pigor och hushållerskor i svenska hem innan uppehållstillstånd kunde komma på fråga!
En genomgående erfarenhet som förmedlas av de äldre tyska kvinnor som intervjuas i boken, är att om de vetat på förhand vad det innebar att tjänstgöra som hembiträde i svenska medel- och överklasshem på 1950-talet, hade de i många fall hellre avstått och stannat hemma.
Detta på grund av den arbetsrättsliga osäkerheten, de långa arbetsdagarna, den låga lönen och i största allmänhet hembiträdets låga status och förväntningarna om att de skulle ”stå till tjänst med lite av varje” (Oönskad sexuell uppvaktning och sexuella trakasserier av hembiträden var inget ovanligt – något som också går igen idag, både i Sverige och andra länder).
Den stora skillnaden mellan då och nu är att då anställdes de tyska immigrantkvinnorna som hembiträden direkt av rika, eller åtminstone välbärgade, knösar och deras familjer.
Idag anställs migrantkvinnor för samma eller liknande typ av jobb av företag och arbets- och levnadsvillkoren för respektive generationsgrupp kvinnor är påfallande lika.
Ett annat intressant kapitel beskriver på ett levande sätt klass- och könsdynamiken i svenska emigrantfamiljer (”expats”) som bor och arbetar i utomlands, i till exempel Singapore.
Rättare sagt: Den högavlönade mannen jobbar häcken av sig mitt uppe i karriären och frugan får en tillvaro som relativt sett privilegierad lyxhemmafru som slipper lägga ner 20 timmar i veckan på oavlönat hemarbete i ett tropiskt klimat – därför att det gör de ”maids” (ofta filippinska kvinnor) som anställs för att ta hand om marktjänsten med matlagnning, städ, disk och barnpassning.
Den traditionella patriarkala borgerliga kärnfamiljen kan alltså sitta i orubbat bo och till och med cementeas vad gäller nattståndna gamla traditionella könsroller på det sättet.
Vilket påfallande ofta de svenska emigrantkvinnorna är medvetna om, men förlikar sig med. För de lever ju trots allt på det sättet i en bekvämare tillvaro än de antagligen skulle göra här hemma i Sverige.
Liksom de snabbt vänjer sig vid det brutala rasistiska klassamhället, med vita europeiska medel- och överklassimmigranter i toppen i etniskt avskilda enklaver och till exempel filippinska immigrantkvinnor i botten som ”maids” i förstnämda hem (samt ofta på ännu värre villkor i den inhemska över- och medelklassens hem) som till exempel Singapore är, efter att initialt ha chockats av den brutala, råa och nakna kapitalistiska klassamhällsverkligheten vid ankomsten.
Boken beskriver också på ett klargörande och informativt sätt om hur den politiska ”vänstern” och högern i ett land som Spanien är rörande överens om hur viktigt det är med privata hushållsnära tjänster för att avlasta medelklasspar med familj i karriären (läs den yrkesarbetande medelklasskvinnan med barn) från obetalt hushållarbete. Särskilt med tanke på att de offentliga välfärdssystemen är så svaga som de är i ett land som Spanien.
Den besvärliga livspusselsituationen för arbetarklassens kvinnor som inte har råd med dylika hushållsnära tjänster, för att inte tala om de kvinnor som själva jobbar med de tjänsterna, med dubbel- och till och med trippelarbete och barn, särskilt om de är ensamstående med barn, berörs överhuvudtaget inte i den offentliga debatten.
En debatt som i grova drag följde den parlamentariska uppdelningen mellan den politiska högern respektive vänstern om köns- och klassorättvisor, blev det däremot i Sverige i samband med att Alliansregeringen först lanserade det här med RUT-avdrag.
En debatt som tydligast sammanfattades med frågeställningen: Vem ska vara piga åt pigan, om vi (åter)inför ett sådant system i privat regi, på marknadens villkor?
Sedan dess har den initiala debatten dött ut och endast Vänsterpartiet är idag, åtminstone på papperet, uttalade motståndare till RUT-avdraget.
Den bistra sanningen är att sådant som RUT är ett uttryck för en krisriden och förfallande kapitalisms behov av att plocka vinstgivande russin ur den offentliga sektorns kaka genom omfattande privatiseringar av denna, vilket skapar en växande låglönesektor som i längden fungerar som en generell lönepress nedåt.
På köpet återupprättas och förstärks gamla, traditionella, unkna könsroller inom ramen för den traditionella borgerliga kärnfamiljen, samt skiktas arbetarklassen upp socioekonomiskt efter köns- och etnicitetslinjer, vilket tenderar att splittra och försvåra uppbygget av ett enat motstånd mot det sedan två till tre decennier tillbaka pågående, nygamla och hittills ensidiga klasskriget från ovan mot arbetsklassen och dess genom lång och seg kamp historiskt vunna framsteg.
Jag rekommenderar varmt Rena hem på smutsiga villkor? till läsning för att skaffa sig ammunition i kampen mot privatiseringen av reproduktivt arbete inom den offentliga sektorn, även om språket i den emellanåt är lite snårigt med diverse akademiska termer.
Christer Rydén
