”Socialism eller barbari” – mordet på Rosa Luxemburg 100 år

2019-01-15 09:33:41


Rosa Luxemburgs idéer lever vidare, trots alla ansträngningar från socialdemokratin, stalinismen och fascismen att begrava dem.

Den fasta övertygelsen om att det kapitalistiska systemet måste störtas för att skapa en värld fri från förtryck och krig gjorde att Rosa Luxemburg aldrig gav upp eller lät sig tystas. Trots den socialdemokratiska högerregering mordhot revolutionsvintern1918-19 fortsatte hon sin kamp. ”Det finns ingen annan hjälp mot, ingen annan utväg ur, ingen annan räddning från hela detta blodiga kaos och denna gapande avgrund än socialismen”, skrev hon och arbetarledaren Karl Liebknecht en månad innan de mördades den 15 januari 1919.

Rosalie Luxemburg föddes i Polen den 5 mars 1871. Polen var vid denna tidpunkt inte självständigt, utan var en del av tsarens Ryssland. Även Tyskland och Österrike hade lagt beslag på polska områden. Nationell frigörelse var huvudfrågan för den polska arbetarrörelsen.
När Kungadömet Polens Socialdemokratiska Arbetarparti bildades 1894 blev Rosa Luxemburg och Leo Jogiches dess talespersoner.
Rosa Luxemburg kämpade för att arbetarrörelsen i Polen skulle inta en internationalistisk hållning och gå emot nationalism. Hon förklarade att Polens frigörelse bara kunde lösas genom revolutioner i Ryssland, Tyskland och Österrike. Därför, menade hon, var huvuduppgiften för revolutionärerna inte att kämpa för ett självständigt Polen, utan att bekämpa den kapitalistiska staten.

Rosa menade att kravet på ett självständigt Polen skulle understödja den borgerliga nationalismen och avleda kampen mot kapitalismen. Hon gick emellertid också emot rätten till självbestämmande för de polska massorna, vilket var en felaktig uppfattning som hon höll fast vid under hela sin livstid.
Hennes hållning kritiserades skarpt av Lenin. Han stödde folkens, nationernas rätt till självbestämmande, vilket är ett demokratiskt krav, Lenin ansåg att det var nödvändigt att ta upp de berättigade önskemålen om nationell frigörelse från vänster för att kunna bekämpa reaktionär nationalism och  förhindra en splittring av arbetarklassen.
År 1897 begav sig Rosa Luxemburg till Tyskland. Genom äktenskap fick hon tyskt medborgarskap som gav henne möjlighet att bedriva legalt politiskt arbete bland polska arbetare. Hon blev medlem i det tyska socialdemokratiska partiet (SPD) och deltog på SPD-kongressen i oktober 1898.
Hon blev snabbt indragen i de interna diskussionerna inom SPD. Eduard Bernstein, en av de ledande teoretikerna, hävdade att kapitalismen på ett avgörande sätt hade ändrat karaktär. Han påstod att kapitalismen hade gått in i en fredlig fas med betydande förbättringar av arbetarklassens villkor. Därför var det, enligt hans ”revision av marxismen”, inte längre nödvändigt att kämpa för en revolution, utan man kunde lösa motsättningarna mellan kapitalist- och arbetarklassen med hjälp av reformer. Han sammanfattade sin reformistiska ståndpunkt (revisionismen) i en mening: ”För mig betyder socialismens slutmål, vad det nu än kan vara, ingenting; rörelsen själv betyder allt”.

Rosa Luxemburg ingrep i debatten med en av sina mest berömda skrifter, Sociala reformer eller revolution. Hon förklarade i skriften att kampen för reformer och kampen för revolution är två olika metoder för socialister som är riktiga att använda i olika situationer. Kampen för reformer är nödvändig för att utveckla arbetarklassens medvetenhet om sin egen styrka, för att dra in nya skikt i kampen och för att sprida socialistiska idéer. Revolutionen är dock nödvändig för att arbetarklassen ska kunna ta makten och avskaffa den kapitalistiska utsugningen:
”Under utvecklingen av den politiska kris som åtföljer dess övertagande av makten, under den långa envetna kampens gång, kommer proletariatet att skaffa sig den grad av politisk mognad som kommer att möjliggöra för det att i tid uppnå en definitiv seger för revolutionen.”
I denna debatt stod Rosa Luxemburg sida vid sida med August Bebel och Karl Kautsky, SPD:s huvudledare, och hon utvecklade i synnerhet med Kautsky en nära vänskap. Hon bekämpade från denna tidpunkt outtröttligt reformismens inflytande inom SPD.

Under inflytande av den ryska revolutionen 1905 gick också de tyska arbetarna ut i strejker. Rosa Luxemburg kunde för första gången tala på fackföreningsmöten. Hon blev omedelbart känd som en fantastisk talare och vartenda ett av hennes tal blev en triumf. Hon attackerade gång på gång tysk militarism och imperialism.
Rosa begav sig snarast möjligt till Warszawa för att stödja revolutionen. Den 6 mars 1906 blev emellertid hon och Leo Jogiches gripna. Rosa frigavs dock mot borgen på grund av sina svåra hälsoproblem i juni och lämnade omedelbart Polen. Hon uttryckte sina erfarenheter och sin analys av revolutionen i skriften Masstrejken, partiet och ­fackföreningarna.
På SPD-kongressen i Mannheim 1906 agiterade hon för generalstrejk som arbetarklassens huvudkampmetod. Hon blev hårt attackerad av alla SPD-ledare, inklusive Bebel och Kautsky, och i synnerhet av de fackliga ledarna. Debatten om masstrejken avslöjade reformismens starka ställning inom SPD-ledningen och Rosa Luxemburg stod tämligen isolerad. 1908 tog SPD för första gången sex mandat i det preussiska parlamentet. Rosa Luxemburg skrev till Clara Zetkin: ”August [Bebel], och de andra i ännu högre grad; har kapitulerat fullständigt inför parlamentarismen och inomparlamentarisk kamp.”
Kautsky menade att masstrejken är ett revolutionärt vapen och endast användbart för revolution. I motsats till det förklarade Rosa Luxemburg att masstrejken är en metod som tas i bruk av arbetarmassorna själva, att den förbereder revolutionen och drar in nya oorganiserade skikt i kampen.

I samband med detta berörde hon också frågan om partiorganisationen. Hon kritiserade felaktigt Lenin som argumenterade för en fast och centraliserad organisation i Ryssland, med anställda ”yrkesrevolutionärer” och en aktiv, medveten medlemskår. Men hennes kritik av Lenins ”centralism” tog inte hänsyn till de konkreta förhållandena och uppgifterna i Ryssland vid denna tid (1903-04); att lägga den politiska och organisatoriska grunden för ett revolutionärt parti, som förenade enhet i handling med verklig interndemokrati (demokratisk centralism).
Rosa Luxemburg menade att det revolutionära partiet i mycket högre grad än så omfattar arbetarklassen i sin helhet. Trycket från de revolutionära massorna skulle enligt henne vara tillräckligt för att korrigera misstag i partiets politik. Det har hävdats av hennes fiender att hon uppfann en spontanitetens teori. Rosa Luxemburg uteslöt emellertid inte behovet av en medveten ledning. Hon underskattade dock i hög grad inflytandet från en ledning som går emot kampen och som leds in i en kontrarevolutionär riktning – något som kom att hände under den tyska novemberrevolutionen 1918.

1910 gick klasskampen i Tyskland in i ett nytt uppsving. Krav på generalstrejk ställdes, men SPD:s verkställande utskott tog tillsammans med fackledningen beslutet att stoppa rörelsen. SPD:s tidning Vorwärts vägrade att publicera en artikel av Rosa med svepskälet att partiinstruktionerna förbjöd propaganda för en politisk strejk. Karl Kautsky attackerade Rosa Luxemburg offentligt. Han opponerade sig inte bara i diskussionen om masstrejk, utan gick också emot kravet på republik.
Under de följande åren spenderade Rosa Luxemburg det mesta av sin tid på att agitera mot krig och nationalism. Hon samarbetade med andra socialister som Clara Zetkin, Franz Mehring, Karl Liebknecht med flera. Dock drog ingen i denna krets slutsatsen att bygga en ny organisation, utan stannade på att ha regelbundna möten.

Karl Liebknecht, som vid den tiden kanske var den offentligt mest kända i nätverket, föddes den 13 augusti 1871 och var en av initiativtagarna till den socialistiska ungdomsrörelsen.
Han valdes på den första Internationella ungdomskongressen 1907 till ordförande för den socialistiska Ungdoms­internationalen, men blev omedelbart därefter dömd till ett 18 månader långt fängelsestraff för högförräderi. År 1912 blev han riksdagsledamot för SPD, där SPD tog totalt 110 mandat.
Den 29-30 juli 1914 deltog Rosa Luxemburg på mötet med Socialistinternationalens Internationella Byrå. Endast några få dagar efteråt, den 4 augusti, röstade SPD i riksdagen för de krigskrediter som skulle finansiera Tysklands deltagande i första världskriget, ”det djupaste fall mot ett ohyggligt sammanbrott” som Luxemburg beskrev det 1916.
Detta innebar slutet för Socialistinternationalen (Andra internationalen). Lenin skrev senare: ”Rosa Luxemburg hade rätt, hon insåg för länge sedan att Kautsky var en opportunistisk teoretiker som tjänade majoriteten inom partiet, kort och gott en tjänare åt opportunismen.”
En liten grupp kamrater kring Rosa Luxemburgs beslöt att ta upp kampen mot kriget och SPD:s krigspolitik under namnet ”Spartakus”.
Våren 1915 började de ge ut en ny tidning, Die Internationale (Internationalen) som dock blev förbjuden redan efter det första – och sista – numret. I februari samma år dömdes Rosa Luxemburg till ett ettårigt fängelsestraff.

Efter hennes frigivning genomförde Spartakus en konferens i mars 1916 som visade en ökad styrka. På första maj samma år organiserade de en antikrigsdemonstration i Berlin, efter vilken Karl Liebknecht arresterades. Han dömdes till två och ett halvt års hårt straffarbete.
Samma dag som domen tillkännagavs gick 55 000 arbetare ut i strejk. Den tyska militarismen reagerade: Den 10 juli arresterades hundratals Spartakus­anhängare, inklusive Rosa Luxemburg. Hon sattes i ”skyddshäkte”, alltså utan rättegång på obestämd tid. Först i samband med den tyska novemberrevolutionen 1918 frigavs hon.
Den ryska revolutionen 1917 fick snabbt gensvar i Tyskland. I april 1917 spred sig en våg av stora ammunitionsarbetarstrejker över hela landet. Enbart i Berlin gick över 300 000 arbetare ut i strejk. I slutet av januari 1918 rullade en ny strejkvåg fram över Tyskland, i protest mot avtalet, mot massvälten på hemmaplan och för demokratiska reformer. I Berlin gick en halv miljon arbetare ut i strejk.

Matrosernas uppror i Kiel blev revolutionens tändande gnista. Den 4 november 1918 tvingades Kiels guvernör att avgå och ett arbetar- och sjömansråd tog över makten lokalt. Därifrån spred sig revolutionen från stad till stad. Efter sin frigivning i oktober samma år arbetade Karl Liebknecht inom ”Revolutionäre Obleute” (Revolutionära Fackliga Förtroendevalda), en organisation av fackliga representanter på fabrikerna.
Den 9 november nådde revolutionen Berlin och kejsar Wilhelm II flydde till Nederländerna. Rikskanslerposten överlämnades till SPD-ledaren Friedrich Ebert, som accepterade utnämningen med följande försäkran: ”Jag hatar revolutionen som dödssynden”.
Arbetarråd valdes på fabrikerna och ett verkställande utskott för arbetar- och soldatråd bildades. Dessa råd hade kontroll över fabrikerna, men de tog aldrig över den politiska makten. SPD och det nyligen bildade oberoende socialdemokratiska partiet (USPD) riktade in sig på Nationalförsamlingen, vilket innebar att lämna tillbaka makten till det borgerliga parlamentet. Samtidigt förhandlade Ebert med generalstaben om hur revolutionen skulle krossas.
När Rosa Luxemburg frigavs den 8 november 1918 var hon allvarligt sjuk, men hon tog sig ändå omedelbart an sitt revolutionära arbete. Hon skrev: ”All makt i de arbetande massornas händer, i arbetar- och soldatrådens händer, och säkrandet av skydd för det revolutionära arbetet från lurande fiender”.

I december 1918 ägde den All­männa kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. Av över 400 delegater var endast 179 arbetare. Luxemburg och Liebknecht utsågs inte till delegater. Trots att 250 000 demonstrerade utanför kongressen beslöt denna att all makt skulle ges till Nationalförsamlingen och regeringen Ebert, samt upplösa sig själv.
Nu drogs socialisterna slutsatsen att ett nytt revolutionärt parti behövs. Från den 30 december till den 1 januari genomfördes kommunistpartiets (KPD) grundningskongress, där Rosa Luxemburg höll inledningen om partiprogrammet. Kongressen beslöt emot Rosa Luxemburg förslag att bojkotta valet till Nationalförsamlingen och även samarbetet med SPD-ledda fackföreningar. Av det skälet stod KPD under lång tid isolerat från arbetarklassen. Först i oktober 1920, då USPD splittrades och större delen av partiet anslöt sig till Kommunistiska internationalen, blev KPD ett massparti med 300 000 medlemmar.

Trots att revolutionen hade kommit på halt fortsatte striderna och demonstrationerna. Men kontrarevolutionen hade vuxit sig stark. Medlemmarna i arbetar- och soldatrådens verkställande utskott arresterades och demonstrationer bemöttes med skottlossning.
I januari trappade kontrarevolutionen upp propagandan mot KPD-ledarna. SPD-flygblad uppmanade till mord på Karl Lieb­knecht. I januari 1919 var det nya uppror i Berlin som användes som förevändning för en upptrappad terror. Denna resning tillskrevs Spartakus, trots att den inte planerades av Spartakusförbundet. Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra KPD-ledare tvingades fly från den ena lägenheten till den andra. Det sattes ett pris på 100 000 tyska mark på deras huvuden.
Den 15 januari greps och mördades Rosa och Karl av frikorps, paramilitära officersförband skapade av socialdemokraten Noske. Rosa Luxemburgs kropp slängdes i Landwehrkanalen och hittades först den 31 maj. Med mordet inleddes inbördeskriget mot socialister och aktivister som slutade med krossandet av resterna av arbetar- och soldatråden i hela Tyskland.
Drygt tio år efter hennes död försökte Stalin smutskasta Rosa Luxemburg som en reformist. När Hitler kom till makten i Tyskland 1933 brändes hennes skrifter offentligt på bål. Rosa Luxemburgs idéer lever vidare, trots alla ansträngningar från socialdemokratin, stalinismen och fascismen att begrava dem.

Hennes berömda ord ”Socialism eller barbari” som inleder broschyren Socialdemokratins kris, skrivit under det pågående första världskriget, har inte förlorat sin innebörd. I en tid av högerextrema valframgångar och det överhängande klimathotet är de en uppmaning till strid för socialismen – för människans frigörelse.