I Paul Masons bok Postkapitalism – vår gemensamma framtid teoriseras det kring vad som stundar bortom nutidens kapitalism. Dock missar den arbetarklassens avgörande roll i att byta ut kapitalismen.
Paul Mason skriver i förordet till sin bok Postkapitalism – vår gemensamma framtid:
”I det andra scenariot bryts samförståndsandan. Partier långt till höger eller vänster kommer till makten när vanligt folk vägrar betala för åtstramningarna. Istället försöker stater vältra över kostnaderna för krisen på varandra. Globaliseringen rämnar, de globala institutionerna blir maktlösa och de konflikter som det slagit gnistor om under de senaste tjugo åren – knarkkrig, postsovjetisk nationalism, jihadism, okontrollerad migration och motstånd mot den – tänder en eld i systemets centrum. I detta centrum upphör läpparnas bekännelse till folkrätten och tortyr, censur, godtyckliga frihetsberövanden och massövervakning blir gängse redskap i statsförvaltningen. Detta är väsentligen en variant av det som hände på 1930-talet, och det finns inga garantier för att något sådant inte kan hända igen.”
Det är i mitt tycke en befogad varning om vad som i värsta fall kan hända på längre sikt om den globala kapitalismen med dess tendens till återkommande strukturkriser, stagnation och socialt förfall i de skenande klassklyftornas och orättvisornas spår tillåts sitta i orubbat bo så värst mycket längre. (I Paul Masons första scenario består de världskapitalistiska institutionerna, om än i försvagad form, och lyckas vältra över kostnaderna för att rädda den kapitalistiska globaliseringen på vanligt folk i de industriellt utvecklade delarna av världen under en 10-20-årsperiod.)
Författarens grundtes – att ”kapitalismen är ett komplext, adaptivt system som har nått gränsen för sin anpassningsförmåga” – är något jag faktiskt är beredd att i mångt och mycket hålla med om. Det är i frågan om vad alternativet till detta uttjänta socioekonomiska system är och hur vi ska nå till alternativet, som vi inte är överens.
Han kallar detta medvetet ”postkapitalism”, på grund av de förskräckande erfarenheterna från stalinismen och dess kollaps, som författaren felaktigt kopplar till att planekonomi i sig skulle vara något byråkratiskt tungfotat och ekonomiskt ineffektivt som per definition leder till stalinistiska skräckvälden. Därför vägrar han att ta de förkättrade orden ”socialism” och ”planekonomi” i sin mun som något positivt. Det är en av hans uppfattningar som jag inte delar.
Till bokens förtjänster, som jag menar att den har, hör att Paul Mason går in på och på ett någorlunda begripligt sätt förklarar Marx arbetsvärdeteori som förklaring till varför kapitalismen fungerar som den gör och har sina systemkriser inbyggda i sig redan från början. (Marx tog för övrigt över och vidareutvecklade arbetsvärdeteorin ifrån dåtida borgerliga nationalekonomer som Ricardo. Arbetsvärdeteorin var alltså inte hans egen uppfinning.)
Den lyder: Utsugningen av mervärdet ur arbetarklassens kollektivt värdeskapande arbete (det värde som arbetarklassen producerar ut-över vad det kostar att reproducera den – först och främst arbetslönen) och den konkurrensdrivna vinstmaximeringsjakten mellan de kapitalistiska företagen, samt den redan på Marx och Engels tid synliga tendensen att denna ständigt stegrade rastlösa vinstjakt leder till en alltmer ökande mekanisering av produktionen (och idag automatisering) leder till att vinsterna per investerad krona över tid tenderar att sjunka. (Det som Marx och Marx efterföljare brukar kalla ”profitkvotens fallande tendens”.)
Framför allt den äldre Marx var noga med att framhålla att detta var och är en tendens, inte något som är hugget i sten som en slags naturlag. Profitkvotens fallande tendens kan motverkas och har också, vilket Paul Mason visar på med en del exempel i Postkapitalism, motverkats under vissa tidsperioder av kapitalismens historia, ofta i samband med och efter katastrofer och systemchocker av olika slag, till exempel storskaliga krig, teknologiska genombrott och arbetarklassens nederlag i klasskamp för att nämna några viktiga faktorer.
Bokens svagheter menar jag vilar i att den drar felaktiga slutsatser av vad stalinismen var för något och de grundläggande orsakerna till dess kollaps, samt att ny teknologi, framförallt IT- och 3D-skrivarteknik, genererar möjligheter till en gradvis, smygande övergång till ett socioekonomiskt system bortom kapitalismen.
Detta utan något grundläggande revolutionärt uppbrott med ka-
pitalismen som system, utfört av arbetarklassen i bred bemärkelse, som redan från början av detta uppbrott går vidare med uppbygget av grunderna till en genuin socialism, långt bortom stalinismens monstruösa avarter. Något som i sin tur skulle förutsätta en demokratisk rullande planering av produktionen och dess fördelning inom ramarna för vad biosfären tål.
Det är just den nya teknologin uppburen av ”den nätverkande mänskligheten” – i praktiken den nätverkande medelklassen, synes det mig – som Paul Mason ser som tulipanarosen i fråga om hur enligt honom kapitalismen gradvis kommer att undergrävas och bytas ut mot ”postkapitalismen”.
En väsentlig detalj som Paul Mason verkar missa är att även om arbetarklassens industriella kärna har krympt en del sedan 1970-talet i de industriellt utvecklade länderna i Väst, har den växt närmast explosivt i tidigare koloniala och numera nyliberalt kapitalistiska samt exstalinistiska länder som Indien och Kina och är förmodligen större än någonsin i världsskala idag.
Dessutom tillkommer framväxten av en privat tjänstesektor med anställda som tillsammans med de offentliga sektorernas anställda utgör ett tillskott av alltmer proletariserade lönearbetare med många gånger låga löner och osäkra arbetsvillkor till arbetarklassens industriella kärna. Arbetarklassen i dess breda bemärkelse utgör med all säkerhet en majoritet av världens befolkning, och det är den klassen som på grund av sin ställning i produktionen kan och i slutänden är tvungna att avskaffa kapitalismen.
För den uppgiften kommer det i första hand att behövas nya massbaserade socialistiska arbetarpartier som fungerar som arbetarklassens kollektiva minne och kollektiva organisatör i den revolutionära övergången till ett globalt demokratiskt socialistiskt samhälle. I den processen kan givetvis nätverkande människor ur radikaliserade mellan- och medel-
klasskikt och exempelvis informationsteknik komma att spela en betydande roll. Dock inte den mest betydande och viktigaste. ■
Titel: Postkapitalism – vår gemensamma framtid
Författare: Paul Mason
Förlag: Ordfront
Utgivningsår: 2017
