foto: Paul Mattsson
”Varken massorna eller den styrande eliten kan fortsätta som förr och allt fler börjar söka efter en utväg som spränger kapitalismens ramar”, skriver Jonas Brännberg.
År 1990, när det stalinistiska systemet i Sovjetunionen och Öst- och Centraleuropa brakade samman kommenterade kapitalismens husorgan Wall Street Journal händelserna krasst med rubriken ”Vi vann”. Medan ”marknaden” sedan dess nått i princip varenda kvadratmeter på jorden, med dramatiskt ökade klyftor, miljöförstöring och krig som följd, har borgerliga ekonomer om och om igen begravt alla alternativ till kapitalismen.Men med kapitalismens utdragna kris utan något ”ljus i tunneln” börjar nu de mer medvetna kapitalistiska kommentatorerna oroa sig.
”Från USA:s kongress till gatorna i Aten och löpande bandet i södra Kina formas politiska och ekonomiska händelser av ökande spänningar mellan kapital och arbete, till en nivå som inte setts sedan de kommunistiska revolutionerna på 1900-talet. Resultatet av denna kamp kommer att påverka den globala ekonomiska politiken, framtidens välfärdsstat, den politiska stabiliteten i Kina och vem som regerar från Washington till Rom”, skrev till exempel Michael Schuman i tidskriften Time i en artikel den 25 mars i år som hade rubriken ”Marx hämnd”.
Samma artikel konstaterar också att det är bristen på alternativ som håller kampen tillbaka. Så frågan är: finns det något alternativ till kapitalismens ”marknadsekonomi”? Hur skulle en socialistisk planerad ekonomi för 2010-talet se ut?
Samma borgerliga oro kan även ses i Sverige. Medan Anders Borgs högerpolitik kraschlandar oroas DN:s ledarkommentator Lena Andersson över det ökade intresset för antikapitalistisk kultur, av henne exemplifierat med Sara Granérs seriealbum All I want for Christmas is planekonomi!!!, Nina Björks bok Lyckliga i alla sina dagar och Stefan Jarls film Godheten. ”Entusiasmen i mottagandet visar att många längtar efter ett helt annat ekonomiskt system och därmed ett helt annat samhälle” skriver Lena Andersson den 9 mars 2013.
Lena Andersson försöker liksom andra borgerliga tyckare vaccinera massorna genom att sätta likhetstecken mellan kapitalism och frihet och demokrati. Och omvänt; att antikapitalism innebär att avskaffa demokratin. Att den parlamentariska demokratin inte alls föddes med kapitalismen utan ur arbetarklassens organisering och kamp och den ryska revolutionen i början av förra seklet, vill förstås Lena Andersson med flera inte veta av. Och historien går igen.
Demokratiska rättigheter som har vunnits de senaste åren, till exempel genom revolutionerna i Egypten och Tunisien, har vunnits i kamp just mot de mäktigaste kapitalistiska staterna, som backat upp och beväpnat de dåvarande diktaturerna till tänderna. Idag är demokratiska rättigheter under attack globalt, när styrande politiker och den ekonomiska eliten försöker stoppa arbetare och unga från att protestera mot att de tvingas betala notan för en kris de inte har orsakat.
I Grekland har strejkande hotats med avskedanden och fängelse, i Spanien har strejkande hämtats till jobbet av militär och runt om i världen attackeras demonstrationer regelmässigt av polis.
Men oavsett högerns propaganda kommer sökandet efter ett annat system att fortsätta växa.
Det beror förstås på att verkligheten varje dag visar hur det kapitalistiska systemet är oförmöget att ens lösa de mest grundläggande behov som människor har, samtidigt som planeten föröds av krig, miljöförstöring och klimatförändringar.
Kapitalismens strukturella kris och oförmåga att utveckla samhället kan sammanfattas i några punkter:
1. Massarbetslösheten Inom EU var i februari 2013 26,3 miljoner eller 10,9 procent av befolkningen arbetslösa (då ingår inte de som gett upp och slutat leta arbete). Det är mer än 10 miljoner fler än i mars 2008 och siffrorna fortsätter att stiga. I Spanien och Grekland är mer än var fjärde arbetslös och mer än varannan ungdom. Enligt ILO har den globala arbetslösheten, i den mån den går att mäta, passerat 200 miljoner människor.
2. Klimat- och miljökrisen I fjol kom Världsbankens alarmerande rapport som varnade att om inte nuvarande trender för utsläppen bryts mycket snart kommer löper temperaturökningen stor risk att gå mot 4 grader till år 2100. Vad vi då kan räkna med är oemotsvarade värmeböljor, tork- och översvämningskatastrofer, sammanbrott för ekologiska system, svält och dramatiska folkförflyttningar.
Men redan idag förstörs ekosystem och växter och djur utrotas. Den storskaliga kapitalistiska matproduktionen för maximerad vinst innebär att tre grödor står för 60 procent av all odling i världen och att en tredjedel av all växtproduktion går till köttproduktion.
3. Klassklyftorna ”Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen”, skrev Marx i Kapitalet för nästan 150 år sedan – men det kunde ha varit skrivet idag. Medan en summa motsvarande en tredjedel av världens BNP göms av spekulanter i skatteparadis runt om i världen dör var tionde sekund ett barn av undernäring. Men klyftorna ökar på alla nivåer.
I SVT-dokumentären Lönesänkarna redovisades det hur lönernas andel av svensk ekonomi nu har sjunkit till samma nivå som på 1910-talet – innan den allmänna och lika rösträtten!
4. Militarismen Medan arbetslösheten skenar och klyftorna ökar rustar de styrande för krig. 1 750 miljarder dollar (11 410 miljarder kronor) lades 2012 globalt på militära utgifter, varav USA stod för knappt 40 procent. I kampen om militärt och ekonomiskt herravälde i Asien ökade Kina sina militärutgifter med 8 procent. Imperialismens ingripande i Irak, Afghanistan och nu senast i inbördeskrigets Syrien destabiliserar en hel värld och har skapat miljontals flyktingar.
5. Resursslöseriet Mat bränns för att den inte kan säljas med vinst. Kläder klipps sönder för att inte konkurrera med kommande kollektion. Nya upptäckter används inte fullt ut eller inte alls på grund av patent. Du sitter på flygbussen på grund av att det är för dyrt att åka snabbtåget som går alldeles bredvid. Transporter samordnas inte på grund av ”konkurrens”. I krisen läggs moderna fabriker ned för att de inte ger ägarna tillräckligt med vinst. I stort och i smått gör vinstjakten att begränsade resurser slösas bort. Men det största slöseriet av allt är det mänskliga slöseriet. Hundratals miljoner går arbetslösa, ännu fler är undersysselsatta och miljarder berövas trygghet, utbildning, hälsa och individuell utveckling på grund av fattigdom, krig och förtryck.
Trots att ett fåtal gigantiska storföretag idag dominerar stora delar av världsekonomin förmår de inte förutsäga och täcka behoven. I mångt och mycket är världsekonomin idag redan planerad – inom varje jättelikt storföretag – men planeringen är endast till för att maximera vinsten och sker på en kaotisk marknad, där kapitalismens motsättningar hela tiden skjuter alla förutsägelser i sank.
Det som är kapitalismens sjukdomssymptom, den epidemiska massarbetslösheten, är samtidigt beviset på att samhället idag har bättre förutsättningar än någonsin förr för att göra fattigdom och brister i fråga grundläggande behovstillfredsställelse till historia.
När Karl Marx och Friedrich Engels analyserade kapitalismen på 1800-talets andra hälft kunde de redan då peka ut de motsättningar som byggdes upp och att de resulterade i återkommande kriser. Med kapitalismen gick produktionen i samhället från att vara till största delen individuell (produktion för eget bruk) till att vara till för samhället (användbara för en hel grupp människor). Den som ägde produktionsmedlen fortsatte att tillägna sig den färdiga produkten, med den skillnaden att den inte längre var en produkt av hens eget arbete, utan andras.
”De i samhällelig skala tillverkade produkterna gick alltså inte till dem som satt igång produktionsmedlen och verkligen skapat dessa produkter utan till kapitalisterna … I denna motsättning … ligger redan fröet till alla nutidens sociala konflikter”, skrev Engels i Anti-Dühring. Marx förklarade vidare att kapitalisternas vinster kom ur att de inte betalade arbetarna det fulla värdet av de varor de producerade. Därmed skapade de också fröet till kapitalismens kriser, när arbetarklassen inte förmår konsumera det som de producerat.
Dagens djupa kapitalistiska kris har sin grund i att kapitalet ända sedan efterkrigstidens ekonomiska uppsving tog slut på 1970-talet har försökt övervinna dessa motsättningar. Fallande vinstnivåer parerades med en nyliberal nedskärnings- och privatiseringspolitik som skulle öka vinsterna på lönernas bekostnad, något som accelererade avsevärt efter stalinismens kollaps. Samtidigt avreglerades finansmarknaderna, vilket både möjliggjorde mer vinster genom spekulation och att en hotande fallande efterfrågan på grund av sänkta löner kunde kompenseras med konsumtion med hjälp av lånade pengar.
Som start på dagens kris anges ofta de höga hushållsskulderna i USA som ledde till en kollapsad fastighetsbubbla och en bankkris 2007. Men skulderna är bara symptomet på den grundläggande orsaken till dagens kris: 60 procent av invånarna i USA har haft fallande realinkomster sedan 1983. En utveckling som har sett mer eller mindre likadan ut i hela världen.
Den grundläggande förklaringen av hur kapitalismen fungerar som Marx och Engels gav, ger också svaret på vad alternativet är. Att ersätta den kapitalistiska marknadens kriser, anarki och motsättningar med en demokratiskt planerad ekonomi handlar ”bara” om att dra den samhällsomvandling som kapitalismen startat till sin naturliga slutpunkt.
Den samhälleliga produktionen av varor och tjänster måste följas av att även produktionsmedlen (arbetsplatser, råvaror och så vidare) och kontrollen över den färdiga produkten övergår i samhällets ägo. Denna förändring sammanfattas av socialister i parollen om ett förstatligande av de stora företagen och bankerna under demokratisk kontroll och styre.
Av exemplen som har getts tidigare är det uppenbart att den så kallade ”marknaden” inte förmår styra produktionen till det som behövs eller fördela den. För att få en produktion av varor och tjänster efter behov och rättvis fördelning måste ekonomin fullt ut planeras och styras demokratiskt. Till exempel finns redan tekniken och resurserna för en klimatomställning av hela samhället: allt från transporter och bostäder till industri och energiproduktion. Men för att detta ska vara möjligt måste de stora företagen och bankernas vinstjakt ersättas med offentligt ägande med en plan för verklig förändring. Investeringar i en total klimatrenovering av miljonprogrammets bostäder, höghastighetsjärnväg, energieffektiviseringar i industrin, decentraliserat ekologiskt jordbruk, utbyggd och gratis kollektivtrafik och så vidare skulle ge hundratusentals jobb till avtalsenliga löner.
Anställda och fackföreningar sitter på massor av idéer om hur arbetsplatserna skulle kunna förbättras och miljön skonas, men bossvälde och kortsiktig vinstjakt står i vägen för förändring. Med de anställdas kontroll och styre över sina arbetarplatser skulle en våg av kreativitet släppas lös som både skulle förbättra arbetsresultat och arbetsmiljö.
Resurserna finns redan till att anställa 200 000 fler inom vård, skola och omsorg för att kompensera för 25 år av nedskärningar. Under demokratisk kontroll och styre av de anställda tillsammans med brukare, anhöriga, elever och så vidare skulle en skola, vård och en värdig ålderdom för alla kunna bli verklighet.
De som kallar detta en utopi ser inte att kapitalismens industriella ödeläggelse leder till att anställda tvingas ta steg i riktning mot samhälleligt ägande och arbetarstyre för att rädda jobben. Ockupationer av arbetsplatser har skett i en rad europeiska länder. I Grekland har arbetare på fabriken Vio.Me inte bara ockuperat sin fabrik utan också startat produktionen i egen regi samtidigt som de ställt om till miljövänligare produkter. I allt fler fackliga strider ställer arbetare krav på att deras arbetsplatser förstatligas.
I Belgien har bil- och stålarbetare krävt förstatligande när fabriker hotats av nedläggning. I Chile har gruvarbetare krävt att koppargruvorna ska förstatligas för att betala för den avgiftsfria utbildningen som elever och studenter kämpat för i en massiv rörelse.
Fortfarande håller dock den karikatyr på socialism och planekonomi som fanns i Sovjet och andra östländer tillbaka insikten om vad som kan ersätta dagens krisande system. Socialister behöver förklara att det förtryckarsystem som Stalin upprättade – och sedan exporterade till övriga östländer – inte hade något gemensamt med socialism. Stalin representerade en byråkrati som, tack vare den ryska revolutionens isolering och därmed försvagning, kunde kidnappa revolutionen och med hjälp av en enorm förtryckarapparat samla en stor del av ekonomins rikedomar i sina egna händer. Trots den ”cancersvulst” på samhällskroppen som denna byråkrati utgjorde, innebar övergången till en planerad ekonomi stora framsteg. Sovjet gick från att ha samlat några av världens fattigaste länder till att ge alla invånare gratis utbildning, sjukvård och så vidare av hög kvalité. På grund av den totala avsaknaden av demokrati och byråkratins allt mer parasitära roll kunde dock inte ekonomin utvecklas vidare när mer komplexa behov skulle tillfredsställas.
Idag råder helt andra förutsättningar. Samhällsekonomins utveckling har gjort det möjligt för alla människor att på ett helt annat sätt både kontrollera och vara med och styra över hur en demokratisk planerad ekonomi ska utformas, både lokalt, nationellt och globalt. Kapitalismens globalisering har inneburit ökade möjligheter för kapitalet till utpressning och utsugning av arbetare. Men det har därmed också inneburit att krisen är global och att socialistiska rörelser också med nödvändighet kommer att vara internationella och den isolering som var en huvudorsak till byråkratins framväxt i Ryssland inte är trolig. Krav på att företrädare ska dela samma villkor som de som de företräder och när som helst kunna avsättas är viktigare principer för att inte tillåta någon byråkrati att växa fram.
Det som kommer att avgöra kapitalismens framtid är dock varken borgerlig propaganda eller socialisters argument, utan det kapitalistiska systemets oförmåga att utveckla samhället. Oroat noterar Schuman i artikeln i Time att ”i de flesta fall har lösningen för att reparera kapitalismen varit mera kapitalism. Politiker i Rom, Madrid och Aten har pressats av obligationsägarna att montera ned arbetarskydd och ytterligare avreglera sina inre marknader. Owen Jones … kallar detta ’ett klasskrig från ovan’”. Han går sedan vidare med att konstatera att de socialdemokratiska partierna numer inte ens är beredda att försöka ändra systemet, än mindre störta det.
”Det lämnar öppet för en skrämmande möjlighet: att Marx inte bara hade rätt i sin diagnos av kapitalismens brister utan också resultatet av dessa brister. Om politiker inte upptäcker metoder för att säkerställa rättvisa ekonomiska möjligheter kanske världens arbetare kommer att förena sig. Marx kan fortfarande få sin hämnd”.
Siffrorna för arbetslöshet och fattigdom talar sitt tydliga språk och undgår inte längre ens eliten.
En social revolution står nu på dagordningen i flera länder. Varken massorna eller den styrande eliten kan fortsätta som förr och allt fler börjar söka efter en utväg som spränger kapitalismens ramar.
Socialisters uppgift är att både vara en del av den dagliga kampen för jobb, löner, välfärd och så vidare – och visa på hur en demokratisk planerad socialistisk ekonomi skulle ge förutsättningar att lösa de akuta problem miljoner människor och faktiskt hela vår planet står inför.
Jonas Brännberg
