Sovjets Röda armé besegrade nazismen

2015-05-06 16:25:29


Kolorerad bild av den sovjetiska fanan över riksdagshuset i Berlin den 2 maj 1945.

Den 8 maj är det 70 år sedan det nazistiska Tyskland kapitulerade i andra världskriget. Christer Bergström, internationellt känd som en av de stora experterna på andra världskriget och författare till 25 böcker på temat, reder här ut begreppen om vilka som besegrade nazisterna och hur historien har manipulerats av politiska skäl.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Nazityskland, vilket satte punkt för andra världskriget. I Sovjetunionen gjordes den första fredsdagen 9 maj till en helgdag. Det gäller fortfarande i de gamla sovjetiska delrepublikerna såsom Ryssland, Vitryssland och Ukraina, liksom i till exempel Polen. I Västeuropa firar man istället EU-dagen, utan någon som helst koppling till segern över Nazityskland, och i USA avskaffades år 1975 den enda helgdagen med koppling till andra världskriget, ”VJ-dagen”, då segern över Japan den 2 september 1945 firades. Tydligare än så kan det inte illustreras att det framför allt var Sovjetunionen som besegrade det nazistiska monstret. 

Det finns knappast något fotografi som har blivit mer känt än Jevgenij Chaldeis bild på en georgisk soldat i Röda armén som planterar den röda fanan på taket till riksdagshuset i Berlin efter stridernas slut den 2 maj 1945. Det är också svårt att tänka sig en bild som bättre symboliserar segern över nazismen under andra världskriget.

För seriösa experter på andra världskriget är det fullkomligt okontroversiellt att det huvudsakligen var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland under andra världskriget. Men nu i vår, när 70-årsjubileet av Hitlers nederlag krockar med konflikten mellan Ryssland och västvärlden över Ukraina, har det blossat upp en ”debatt” om vem som egentligen bidrog mest till att nazismen krossades år 1945. Plötsligt har det i borgerliga kretsar blivit väldigt känsligt att erkänna Sovjetunionen som det land som var det viktigaste i kampen mot Hitler.

Som så ofta går det alldeles galet när historia används för politiska syften. De som hävdar att Röda armén inte var någon befriare, eftersom dess framryckning ledde till att Östeuropa hamnade under stalinistiskt förtryck, glömmer att om man räknar så fanns det inget land som var ”befriare” år 1945. Storbritannien och Frankrike fortsatte att utöva sitt förtryck i kolonierna. Holländarna återvände till ”sitt” Indonesien, där de med våld slog ned frihetsrörelsen. Britterna gjorde samma sak i Aden (Jemen) och Malaysia, fransmännen i Vietnam, Algeriet och Madagaskar. USA backade upp diktaturerna i Spanien (Franco) och Turkiet.

Vem som helst inser att man inte kan räkna så när Europa befriades från nazismen. Oavsett att stalinism, kapitalism och kolonialism återupprättades, måste man beskriva besegrandet av det nazistiska herraväldet som en befrielse. Man kan börja med att fråga de fångar i Auschwitz och många andra koncentrationsläger som intogs av Röda armén huruvida de kände sig befriade eller inte. Ändå är det befogat att säga att Sovjetunionen svek sin befrielseuppgift – fast utifrån ett helt annat perspektiv än vad borgerliga kommentatorer ser det.

Det hopp som Röda arméns befrielse väckte om en socialistisk framtid sveks. Arbetarklassens kamp och självorganisering kvävdes. Kapitalismen avskaffades visserligen i merparten av den halva av Europa som kontrollerades av Sovjetunionen efter kriget, men inte på grundval av socialistisk demokrati och arbetarstyre. Regimerna i ”Öst” blev en blåkopia av den stalinistiska diktaturen  i Sovjetunionen. Dessutom sökte kommunistpartierna i västra Europa och på andra håll i världen allianser och bildade koalitionsregeringar med borgarna, vilket starkt bidrog till att släcka förhoppningarna om att krigets slut skulle följas av kapitalismens avskaffande. 

Låt oss nu ta oss an det antisovjetiska, borgerliga historiebruket gällande andra världskriget. Där kommer de vidriga övergrepp mot den tyska civilbefolkningen som sovjetiska soldater gjorde sig skyldiga till alltid på tal – givetvis med rätta. Hundratusentals tyska kvinnor våldtogs av brutaliserade och krigsskadade soldater i Röda armén. Många av de sistnämnda var tidigare koncentrationslägerfångar som hade gått med i Röda armén efter att de hade blivit befriade. Givetvis kände sig dessa tyska kvinnor knappast ”befriade”. 

De vidriga övergrepp som Röda armén gjorde sig skyldig till var en återspegling av den stalinistiska urartning som ägt rum i Sovjetunionen efter att den socialistiska oktoberrevolutionen år 1917 inte följts av segerrika socialistiska revolutioner i Europa och på andra håll i världen. Revolutionens isolering till ett land sargat av krig, inbördeskrig och imperialismens svältblockad gjorde det möjligt för den framväxande byråkratin att krossa alla inslag av socialistisk demokrati – sovjeterna, fackföreningarna och till sist även Bolsjevikpartiet – i blod.  Endast revolutionens sociala landvinningar kvarstod – avskaffandet av kapital- och godsägarväldet och den förstatligande, planerade ekonomin.

Till följd av de sociala framsteg som den planerade ekonomin möjliggjort genomsyrades Röda armén, stalinismen till trots, av en vilja att försvara oktoberrevolutionen och antifascism. Stridsmoralen var hög, men inte genomsyrad av den revolutionära anda och socialistiska internationalism som var den grundval som den byggdes upp på av Trotskij direkt efter revolutionen. Det var inte samma Röda armé som drygt 20 år tidigare räddade revolutionen.

Borgerliga kommentatorer manipulerar och ger en ensidig bild av vad som skedde för att dölja de övergrepp som de allierade gjorde sig skyldiga till i västra Tyskland av politiska skäl. Den tyska historikern Miriam Gebhardt utkom i år med en bok som ger faktiska data och statistik över de fruktansvärda våldtäkterna på tyska kvinnor i krigsslutet och strax efteråt. Miriam Gebhardt visar att 860 000 tyska kvinnor utsattes för våldtäkt av utländska soldater under åren 1945-46.

Det mest dramatiska med Geb­hardts bok är att hon kan avslöja en i historieskrivningen hittills väl dold sanning att av dessa 860 000 våldtäktsoffer blev 295 000, alltså drygt var tredje, utsatt för våldtäkt av västallierade soldater.  Andelen våldtäktsmän bland västallierade soldater var i verkligheten högre än bland de sovjetiska soldaterna. Dessa fakta har blivit väl undangömda i kalla krigets historieskrivning här i väst. Även ett stort antal tyska män blev våldtagna av segrarnas soldater.

Förtigandet och vägran att erkänna lidandet hos de 295 000 tyska kvinnor och tusentals män som våldtogs av västallierade soldater avslöjar en enorm cynism i borgerligt historiebruk. Att dessa våldtäkter dessutom ibland används för att försöka reducera betydelsen av befrielsen från nazismen gör inte saken bättre.

Man räknar med att Nazityskland direkt bar ansvaret för 35 miljoner människors död under andra världskriget. Enbart i Sovjetunionen dödades omkring 20 miljoner civilpersoner genom den tyska invasionen.

Det påpekas gärna från borgerligt håll att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen. Detta stämmer. Sedan den sovjetiske diktatorn Josef Stalin krossat vänster- och högeroppositionen inom kommunistpartiet tvekade han inte att ingå i en fredspakt med Hitler. Så skedde i augusti 1939, och det gjorde det möjligt för Tyskland att gå till anfall i väst utan att behöva oroa sig för ett tvåfrontskrig.

Den i grunden antikommunistiske Stalin utgick inte från någon socialistisk målsättning, utan allt hans handlande styrdes utifrån en strävan att sitta kvar vid makten. Det var därför han lät avrätta hundratusentals medlemmar i kommunistpartiet och det var därför han lät mörda Trotskij. Det var också därför han år 1935 försökte alliera sig med de stora kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien – vilket inbegrep ett aktivt krossande av den spanska revolutionen år 1937. När Frankrike och Storbritannien avvisade Stalins inviter var det helt logiskt att han vände sig till Hitler. 

Det påpekas också från borgerligt håll att Sovjetunionen samarbetade med Hitler om att dela på Polen. Denna historia är dock lite mer komplicerad än vad förenklade borgerliga ideologer vill göra den till. 

I september 1939 gick Röda armén in och tog de delar av Vitryssland och Ukraina som Polen lagt beslag på genom en invasion på 1920-talet. I dessa områden var det många, inte minst judar, som såg Röda armén som befriare undan polskt nationellt och antisemitiskt förtryck. En judisk invånare i den polsk/vitryska staden Grodno skrev till exempel i ett brev till sin son efter den sovjetiska inmarschen:

”Vi är alla vid liv, tack gode Gud, och det var Röda armén som räddade oss från de polska banditerna. Om Röda armén hade kommit en enda dag senare skulle inte en enda jude ha varit kvar i livet i staden.” 

Dessutom hade Polen på 1920-talet erövrat Litauens huvudstad Vilnius, och denna intogs nu av Sovjetunionen och återbördades till Litauen. Att Stalin några månader senare lät erövra de baltiska staterna gör inte den polsk-ukrainska och polsk-vitryska konflikten över dessa områden enklare. Att han dessutom lät deportera hundratusentals polacker till fångläger i Sovjetunionen lade grunden för en hätsk antikommunism i Polen.

Men de som framhåller att Sovjetunionen inte gick i krig för att befria Europa från nazismen bör betänka att detsamma gäller USA. Det var Hitler som förklarade krig mot USA i december 1941.

Stalins principlösa hållning fortsatte att dominera Sovjetunionens politik. När landet invaderades av Tyskland och Stalin blev allierad med västmakterna lät han upplösa den kommunistiska internationalen såsom en vänskaplig gest mot de kapitalistiska staterna.

Man måste skilja på Stalin och det sovjetiska samhället. Det fanns en kluvenhet mellan missnöje med politiskt förtryck och stora sociala framsteg. Vid den här tiden – tidigt 1940-tal – upplevde landets invånare fortfarande de enorma sociala vinster som oktoberrevolutionen 20 år tidigare hade inneburit. Det fanns ännu en glödande pionjäranda i Sovjetunionen och människor var beredda att försvara de socialistiska landvinningarna till sista blodsdroppen, även om de ofta själva var drabbade av Stalins politiska förföljelse.

Det var just denna ideologiskt och socialt grundade vilja till motstånd mot de nazistiska invasionstrupperna som gjorde att Sovjetunionen inte bara kunde överleva den första, förödande tyska anfallsstöten år 1941, utan så småningom även besegra den nazistiska besten.

I sin skräck för den nya revolution som Trotskij uppmanade sovjetmedborgarna till hade Stalin år 1937 slagit till mot Röda armén – Trotskijs skapelse. Flertalet utbildade befälhavare utrensades och avrättades, bland dem högsta befälhavaren Michail Tuchatjevskij, en av 1900-talets största militära tänkare.

Detta resulterade i katastrofala sovjetiska bakslag när den extremt professionella tyska armén invaderade i juni 1941. Bristen på kompetenta befäl hade redan märkts under finska vinterkriget 1939-1940, men den här gången tillfogades Sovjetunionen så hårda slag att vilket annat land som helst förmodligen skulle ha dukat under. I juni 1941 hade Röda armén 5,5 miljoner man. Fram till årsskiftet stupade eller sårades 4,3 miljoner.

Med dagens språkbruk låter det som en klyscha, men man kan inte förklara det på något annat vis än att det var den bolsjevikiska andan som fick sovjetmedborgarna att vägra ge upp. En tysk rapport från år 1941 löd:

”Vad har hänt med ryssen från 1914-1917, som sprang iväg eller kom emot oss med händerna i vädret så snart vår eldgivning nådde sin höjdpunkt? Nu stannar han kvar i sin bunker och tvingar oss att bränna ut honom, han föredrar att stekas ihjäl i sin stridsvagn, och hans flygare fortsätter att beskjuta oss även sedan deras eget flygplan börjat brinna. Vad har hänt med ryssen? Ideologin har förändrat honom!”

Den sovjetiska motståndsviljan förstärktes av berättelser från människor som tagit sig ifrån de områden som hade hamnat under tysk ockupation. Den tyska invasionen av Sovjetunionen var inte ett vanligt fälttåg, utan ett nazistiskt utrotningskrig. 

De tyska soldaterna fick höra att de deltog i ett korståg mot ”undermänniskor” som leddes av ”grymma kommunistiska kommissarier”, styrda av ”judarna”, som ”hade förberett sig för att invadera Tyskland”. På grund av denna propaganda skedde mängder av övergrepp där tyskarna ryckte fram genom sovjetiska områden. Redan från den första dagen mördade man sovjetiska krigsfångar och civila utan att några tyska myndigheter ingrep för att stoppa övergreppen. Den 30 juni 1941 skrev generallöjtnant Joachim Lemelsen, chefen för 47:e tyska pansarkåren: ”Vägarna kantas av oräkneliga döda [sovjetiska] soldater som uppenbart har dödats genom skott från nära håll genom huvudet, utan sina vapen, och med armarna höjda.”

I december 1941 lyckades Röda armén driva tillbaka tyskarna framför Moskvas portar. Men det var bara början på en fyra år lång, segdragen kamp mellan Nazityskland och Sovjetunionen där man på båda sidor slogs med ideologiska förtecken. 

Det som till slut blev avgörande var den sovjetiska planekonomin, som gjorde det möjligt att snabbt omlokalisera stora delar av industrin från de västra delarna av Sovjetunionen – som snart hamnade under tysk ockupation – och till områden längre österut. Redan efter ett års krig överträffade Sovjetunionen tyskarna i fråga om krigsproduktion – vilket är anmärkningsvärt med tanke på att Tyskland förfogade över större delen av Europas industri- och råvaruresurser medan några av Sovjetunionens ekonomiskt viktigaste områden hade hamnat under tysk ockupation.

Det talas ofta om betydelsen av brittiska och amerikanska leveranser till Sovjetunionen. Självklart spelade dessa en viktig roll, men de har ofta överdrivits av politiska skäl. I fråga om flygplan och stridsvagnar motsvarade de västliga leveranserna bara en bråkdel av den sovjetiska produktionen. Dessutom var de flygplan och stridsvagnar som de västallierade levererade av mycket sämre kvalité än de sovjetiska konstruktionerna.

Däremot hade de västliga leveranserna mycket stor betydelse för det sovjetiska transportväsendet. Flertalet tåg i tjänst i Sovjetunionen under kriget kom från väst, liksom två tredjedelar av lastbilarna. Leveranser av aluminium, telefontråd, konserverade livsmedel och klädesplagg spelade också en viktig roll. 

Men då får man inte glömma att de västallierade hade möjlighet att avvara detta materiel eftersom Röda armén stod för i huvudsak hela kriget mot Tyskland åren 1941-1942. Under denna tid begränsades de västallierades krigföring till det ganska småskaliga ökenkriget i Nordafrika samt fortfarande ganska måttliga bombanfall. Jämförelsevis kostade alla strider i Nordafrika mellan åren 1941 och maj 1943 tyskarna 12 808 stupade, medan det under samma tid stupade över 900 000 man på östfronten, alltså 70 gånger fler.

Det var först när de västallierade landsteg i Normandie i Frankrike den 6 juni 1944 som de utmanade tyskarna på allvar. Att de över huvud taget lyckades genomföra denna landstigning berodde på att Röda armén vid det laget totalt hade slitit ned den tyska krigsmakten. 63 procent av Tysklands soldater, 75 procent av stridsvagnarna och 45 procent av flygplanen befann sig då på östfronten. Om det inte hade varit för att Röda armén bundit upp dessa, skulle de västallierade aldrig ha kunnat genomföra sin berömda invasion. Allt talar för att Sovjetunionen skulle ha lyckats besegra Nazityskland i kriget även utan den västallierade landstigningen i Normandie – det skulle bara ha tagit längre tid.

De västallierade körde genast fast i Normandie så snart de hade upprättat ett brohuvud. I det läget gick Röda armén till storoffensiv på östfronten  i slutet av juni 1944. På några månader förlorade tyskarna 900 000 man på östfronten i Tysklands största militära nederlag genom historien. Detta gav de västallierade en möjlighet att bryta igenom i Normandie i slutet av augusti 1944.

Röda armén skulle komma till de västallierades undsättning en gång till under kriget. I december 1944 slog Hitler till mot amerikanerna i Ardennerna på västfronten. Den gängse historieskrivningen har försökt dölja omfattningen av det amerikanska bakslaget, men faktum är att den allierade överbefälhavaren Eisenhower skickade sin stabschef till Washington med budskapet att om inte nya förstärkningar sattes in hastigt skulle kriget kunna komma att förloras.
Den amerikanske generalen Patton, som var insatt i Ardennerna, skrev så sent som den 4 januari 1945 i sin dagbok: ”Vi kan fortfarande komma att förlora kriget.”

I det läget vände sig den brittiske premiärministern Winston Churchill till Stalin och vädjade om understöd. Stalin gick med på att tidigarelägga sin planerade vinteroffensiv. Den 12 januari 1945 gick Röda armén till attack. Trots att de stod mot lika starka tyska truppstyrkor som de som tillfogat amerikanerna ett katastrofalt bakslag i väst, slog de de tyska ställningarna i spillror. I panik beordrade Hitler huvuddelen av sina styrkor i Ardennerna och nästan allt tyskt flyg i väst till östfronten. Det innebar dödsstöten för hans Ardenneroffensiv.

En genomgång av andra världskrigets historia visar att Sovjetunionen utan tvekan var den viktigaste faktorn till Hitlers nederlag. Sovjetunionen spelade en mångdubbelt större roll än alla andra Tysklands motståndare tillsammans. Röda armén orsakade 80 procent av alla tyska förluster i soldater under hela andra världskriget. Även sedan de västallierade landstigit i både Italien och Frankrike tillfogades tyskarna de största förlusterna på östfronten. Även under juli månad 1944, när de allierade stred i Normandie, svarade östfronten för 75 procent av den tyska krigsmaktens förluster.

Samtidigt var de sovjetiska förlusterna ojämförligt högre än i både de tyska och de västallierade arméerna. Röda armén förlorade skrämmande 10 miljoner i stupade – vilket kan jämföras med drygt 400 000 vardera i den brittiska respektive den amerikanska armén. En anledning är förstås att Sovjetunionen stod mot i snitt omkring 70 procent av den tyska krigsmakten, men Röda armén tog ändå 90 procent av de sammanlagda allierade förlusterna. 

Viktigare anledningar var dels sämre sovjetiska befäl i början av kriget och framför allt en avsevärt högre stridsmotivering på den sovjetiska sidan. Tyska rapporter från kriget visar entydigt att de sovjetiska soldaterna var oerhört mycket mer offervilliga i strid än västallierade soldater, som inte utan fog betraktades som överdrivet försiktiga. Det var just denna starka motivation hos Röda arméns soldater som förklarar dess väldiga framgångar gentemot Hitlers krigsmaskin.

Även denna starka motivation hos de sovjetiska soldaterna har man försökt dölja i efterkrigstidens historieskrivning i väst. Förekomsten av ”spärrförband” som avrättade soldater som vägrade att anfalla har överdrivits enormt. Den tyske historikern Jochen Hellbecks bok Stalingradprotokollen, som kom ut på svenska år 2013, ger en mycket bra bild av den verkliga stridsmoralen i Röda armén under andra världskriget. 

Tragiskt nog styrdes detta ännu livskraftiga och glödande antifascistiska Sovjetunionen av en principlös diktator vid namn Josef Stalin. Omedelbart efter andra världskriget dominerade socialistiska stämningar i hela Europa. Kommunisterna hade den faktiska makten över samhället i Frankrike och Italien, och det socialt ganska radikala Labourpartiet vann valet i Storbritannien våren 1945. 

Men av rädsla för spridningseffekter till Sovjetunionen hade Stalin motsatt sig verkliga revolutioner i 20 års tid. Åren närmast efter andra världskriget använde han sitt inflytande över kommunistpartierna i världen till att beordra en återgång till ett borgerligt styre med bevarad kapitalism – i ett läge där Europas arbetare var närmare en socialistisk seger än kanske någonsin. De östeuropeiska länder som Stalin ansåg sig behöva som en ”buffert” ställdes under tvångsstyre där det helt enkelt var mest praktiskt att de fick samma totalitära stalinistiska styre som i Sovjetunionen. 

Man kan förvisso säga att Sovjetunionen svek sin uppgift att befria Europa och världen i samband med andra världskriget, men inte på det sätt som borgerliga kommentatorer hävdar. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!