Mariano Rajoy (PP, t.v) och Pedro Sanchez (PSOE, t.h).
Efter fler än 300 dagar utan regering förväntas nu högerpartiet PP med passivt stöd av socialdemokratiska PSOE bilda minoritetsregering.
Med den ekonomiska krisen 2007 visade sig kapitalismens instabilitet med brutal klarhet och Spanien var ett av de länder i Europa som drabbades hårdast. Rekordhög arbetslöshet och fattigdom slog även mot den tidigare medelklassen. I Europa är det bara Grekland som har högre arbetslöshet än Spanien vars arbetslöshet enligt Internationella valutafonden (IMF) beräknas ligga på 18 procent även nästa år.
Som en reaktion på krisen startades stora vitala demokratiska rörelser mot nedskärningspolitiken och för ett alternativ till de etablerade partierna. Massiva demonstrationer, stormöten, generalstrejker och omröstningar i lokala kommittéer ägde rum. Spanien blev exemplet som Europas vänster med förhoppning sneglade på.
Parallellt med att de två största politiska partierna, högerpartiet Partido Popular (PP) och socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español (PSOE) båda gick in i politiska kriser bildades Podemos ur de sociala rörelserna. Den vanliga ordningen, där PP och PSOE allt sedan återgången till demokrati efter diktatorn Francos död turats om att regera, började kollapsa.
Likt många socialdemokratiska partier i Europa har PSOE:s politiska kurs åt höger, med många år av massiva privatiseringar och svek mot fackföreningar och arbetare, gjort att de undan för undan tappat sitt tidigare så starka stöd och förlorat stora grupper av väljare till främst det nybildade Podemos.
Podemos bildades så sent som 2014 ur Indignados-rörelsen och deras till synes demokratiska metoder har stått i skarp kontrast till de etablerade partiernas korrupta och byråkratiserade ledningar. Med retorik som tog ett tydligt avstånd ifrån den politiska eliten och som betonade folkets och rörelsens betydelse blev Podemos ett antiparti-parti.
De senaste fyra åren har runt 500 valda representanter på olika nivåer i PP utretts, eller utreds fortfarande, för korruption. I början av oktober i år påbörjades rättegångarna mot bland andra affärsmannen Francisco Correa. Correa står åtalad för att i utbyte mot offentliga kontrakt ha betalat mutor till partirepresentanter i PP mellan 1999 och 2006. Bland de andra som står åtalade finns ledande personer inom PP, före detta borgmästare, ministrar och skattmästare. Det rör sig om mutbrott, pengatvätt och förskingring.
Ett annat parti som likt Podemos har kapitaliserat på antipartistämningarna är antikorruptions- och anti-etablisemangs-, men samtidigt pro-kapitalistiska, partiet Ciudadanos. De har dock inte tagit röster från PP i samma utsträckning som PSOE:s väljare har gått över till Podemos.
I och med valet i december förra året övergick kampen från att vara en rörelse till att bli enbart en valrörelse. Diskussionerna flyttades från gatan till tv-sofforna och parlamentet och rörelsen stannade av. Ju närmare valet kom, desto mer tonade Podemos politiskt och retoriskt ner sitt radikala program för att göra sig ”valbara”, men hade då inte alls lyckats nå det parlamentariska stöd de hade hoppats på.
När varken PP eller PSOE kunde få majoritet i valet under december 2015 och ingen av dem var villiga att ge det andra partiet stöd utlystes omval.
Podemos och vänsterpartiet Izquierda Unida gick ihop på den gemensamma valplattformen Unidos Podemos. Efter omvalet stod det dock klart att dödläget inte hade brutits och att det fortfarande saknades en politisk majoritet.
För att PP ska kunna bilda regering måste PSOE:s parlamentsledamöter lägga ner sina röster när PP presenterar sitt regeringsförslag. PP har dock uttryckt att det inte räcker med ett passivt stöd, utan att de för att bilda en stabil regering behöver stöd för sina reformer, vilket i praktiken skulle innebära en ännu hårdare åtstramningspolitik från PP med PSOE:s goda minne.
Samtidigt som Spanien står utan regering har den provisoriska regeringen, ledd av Mariano Rajoy från PP, lyckats få igenom en utbildningsreform som kommer innebära införandet av flera lager av inträdesprov på olika nivåer för fortsatta studier. Dessa kommer att väga tyngre än studentens betyg och påminner om de prov som fanns under Francodiktaturen.
Det som skulle behövas är istället massiva satsningar på det offentliga, både vad det gäller personal och material. Flera år av hänsynslösa nedskärningar under PP:s ledning har redan utarmat utbildningssystemet. Runt 32 000 lärare har avskedats till följd av nedskärningar. Under sin tid vid makten har PP privatiserat, höjt skolavgifter och sänkt stipendieersättningar, stipendier som går till de allra fattigaste för att bekosta skolböcker och skollunch.
Denna kontrareform blir dock den enskilt största attacken på skolsystemet på årtionden och har överhuvudtaget inte eleverna eller studenternas bästa i åtanke utan blir ett effektivt sätt att sålla bort elever från studieovana hem. Elever kommer att nekas högre utbildning om de inte klarar de extra inträdesproven även om de har betyg som tidigare skulle ha garanterat dem en studieplats. De som inte kan få extrastöd hemifrån för att studera inför proven eller de som redan jobbar extra för att täcka kostnaderna för studier är de som riskerar att stängas ute från högre utbildningar.
Därför organiserade Spaniens största studentförening en landsomfattande studentstrejk och stora demonstrationer den 26 oktober där inte bara elever och studenter anslöt sig, utan även föräldrar, lärare och professorer.
PSOE:s kris har under de senaste veckorna intensifierats. 17 medlemmar ur det verkställande utskottet avgick i protest mot att partiledaren Pedro Sánchez hade uttryckt ett starkt motstånd till att ge PP passivt stöd att bilda regering och istället närmat sig ett samarbete med Podemos.
Högern i partistyrelsen, ledd av Felipe González och Susana Dáz, tvingade i ett extra insatt möte fram en omröstning som ledde till att Sánchez kuppartat tvingades avgå. Omröstningen med 133 mot 107 för Sánchez avgång visar hur splittrat partiet är även på styrelsenivå.
Med Sánchez borta som partiledare står PSOE inför ett dystert vägval: Antingen att släppa fram PP och riskera ett uppror från medlemmarna eller att motsätta sig PP och då gå till val mindre än två månader senare med en ny partiledare, svagare än någonsin.
Vid ett omval beräknas valdeltagandet bli historiskt lågt, något som inte heller är till PSOE:s fördel. I söndags röstade PSOE:s ledning för att avstå från att rösta emot PP, vilket betyder att PSOE troligtvis kommer att låta PP bilda minoritetsregering. Att försöka argumentera för att en nedlagd röst inte skulle vara detsamma som ett stöd till Rajoy eller att en PP-regering är bättre än ytterligare ett omval är något som PSOE:s väljare inte kommer att tro på. Det finns redan ett starkt motstånd på gräsrotsnivå mot den kupp som Sánchez utsattes för. Ledningen må ha tagit flera steg åt höger men folket har under de senaste åren blivit radikaliserade.
Den härskande klassen vill lägga ansvaret och bördan från krisen på arbetarklassen. I april gick IMF ut med att de hårda nedskärningarna som landet har genomgått inte räcker, utan att ännu värre åtstramningar måste implementeras de kommande åren. Vare sig PSOE stödjer PP eller väljer att låta Spanien gå till ännu ett nyval kommer det att leda till ytterligare försvagning och ”pasokfiering” av det före detta så dominanta PSOE.
Även om både PP och PSOE skulle bromsa sin nedförsbacke kommer det för Spanien att innebära instabila regeringar under en lång tid framöver. Den politiska stiltjen har förlängts i och med omvalet och den långa perioden utan en riktig regering. Även om PSOE och PP fortfarande är de två största partierna kan ingen av dem längre räkna med att regera i majoritet, utan är beroende av stöd från andra partier.
Under de senaste veckorna har Pablo Iglesias Podemos partiledare återigen börjat mana till mobilisering på gator och torg. Illusionen om hur långt ett parti kan nå inom det borgliga parlamentariska systemet börjar falna. Pablo Iglesias har rätt i att det är hög tid att ta till gatan. Rörelsens politiska stiltje måste brytas och för det behövs ett revolutionärt politiskt program som helt bryter med kapitalismen med ett program som enar vänstern och som utgår från arbetarklassens behov med konkreta krav istället för allmän retorik om demokrati och mänskliga rättigheter.
- Krav på förstatligande av de viktigaste sektorerna, inklusive bankerna.
- Kontrareformerna måste rivas upp.
- Vård och skola måste byggas ut.
- Stopp på tvångsvräkningar och garantera alla bostad genom allmännyttiga program.
Den stora segern för arbetarna kommer inte att ske genom parlamentariska val på kapitalisternas villkor. De stora förändringarna kommer att ske genom massmobiliseringar på skolor, arbetsplatser och i bostadsområdena. ■
