Spanien: Räkenskapens tid är nu

2012-09-09 17:26:21




Den snabba och förödande händelseutvecklingen i Spanien knuffar oundvikligen landet till centrum av den europeiska krisen. Nya och alltmer brutala åtstramningar offentliggörs slag i slag.
De kommande månaderna öppnar möjligheter för en proteströrelse, som kan gå långt utöver det vi har sett hittills.

Parallellt med detta upptrappade krig mot majoritetens levnadsstandard, har vi sett scener som påminner om ett inbördeskrig, som när gruvarbetare från de nordliga regionerna ­tagit till drastiska åtgärder för att försvara sina jobb och samhällen. De har varit ute i en obegränsad strejk under 65 dagar, vilket kan visa sig vara den första ronden i deras kamp.
Tidigare i år stormade hundratals arbetare från SAT-facket i Andalusiens multinationella snabbköpskedjors butiker i Sevilla och Cadiz under parollen ”expropriera expropriatörerna”. De leddes av Sanchez Gordillo, regional parlamentledamot för den Enade vänstern (IU). Denna aktion fick stor uppmärksamhet och väckte debatt, även internationellt.
Det blir allt tydligare att åtstramningspolitiken leder den spanska ekonomin in på en väg av ekonomisk katastrof i stil med Greklands. De senaste siffrorna som offentliggjorts visar att krisen har djupnat under andra kvartalet 2012.
För många kapitalistiska kommentatorer har PP-regeringens (PP är högerpartiet som vann regeringsmakten förra året) styrka varit en tröst. Men stödet till regeringen har minskat med 14 procent sedan PP tog över i december 2011.

Djupet och omfattningen av regeringens åtstramningsåtgärder gör det omöjligt för fackledarna att helt blockera kampens utveckling, även om de gör sitt yttersta för att förhin­dra beslutsam kamp!
Alla viktiga steg som tagits i klasskampen har varit resultat av kraftfulla initiativ underifrån. Detta har gällt allt från generalstrejken den 29 mars, som utlystes mot de fackliga ledarnas vilja, till den explosion som ”indigna­dos”-rörelsen innebar 2011. Detsam­ma gäller för de omfattande strejkerna inom den offentliga sektorn som följde på att Rajoy presenerade det senaste åtstramningspaketet.

Toxo och Mendez som är ordförande för CCOO repektive UGT (de två stora fackliga federationerna) vägrar att konkretisera planerna på stora mobiliseringar och en ­generalstrejk under den närmaste perioden.
I själva verket förefaller det som om deras strategi går ut på ­hopplösa förhandlingar med sådana som Angela Merkel och den spanske kungen, samtidigt som de driver kampanj för en folkomröstning om åtstramnings­politiken. Denna strategi har ingenting gemensamt med den instinkt som de organiserade arbetarna har visat. När de har hotats har de svarat med beslutsamma aktioner, om nödvändigt har de gått vid sidan av sina ledare.
Det är upplagt för en fortsättning av gruvarbetarnas strid under hösten. Den kan på ett avgörande sätt sammanfalla med en mer allmän proteströrelse, som kan ta fart efter en viss paus av förberedelserna inför nästa fas.
Gruvarbetarna har vunnit massivt stöd för sin långa kamp. Genom historien har gruvarbetarna utgjort den spanska arbetarrörelsens förtrupp. De ledde arbetarklassen i revolutionära strider 1934 i samband med den asturiska kommunen och de stod för den första framgångsrika kampen mot Francos diktatur 1962. Den kamp de just nu för mot att utplånas, visar att deras position som ”förtrupp” har stått sig in i våra dagar.
 
Gruvarbetarnas exempel och ­deras fortsatta kamp under hösten, kommer att göra jobbet betydligt svårare för den högerinriktade byråkratin inom de fackliga ledningar­na när det gäller att hålla kampen inom acceptabla gränser. Gruvarbetarnas beslutsamma kampmetoder har blivit populära, liksom expropriationerna av snabbköp och ockupationer som har letts av Sanchez Godillo och fackföreningen SAT i Andalusien. Detta kommer att bli en impuls att gå längre än tidigare. Den sistnämnda striden har uppmärksammats i internationella medier och satt strålkastarljuset på den fruktans­värda situationen för de människor för vilka svälten har blivit en daglig verklighet.

Erfarenheten av två endags generalstrejker, som har följts av en nedrustning av kampen, har övertygat ett bredare skikt om att detta ­inte är tillräckligt. Socialismo Revolucionario (CWI i Spanien) förutsåg detta under den kampanj som drevs för att bygga upp stödet för strejken den 29 mars. Då underströks att det gällde att gå vidare till en 48-timmars generalstrejk, som en del i en större plan av uthålliga och upptrappade aktioner. Det förödande djupet i krisen för den spanska och internationella kapitalismen visar behovet av ett offensivt program med sikte på att bryta med hela detta system som bygger på profiter och alla dess inneboende motsättningar.
Detta program måste förenas med den växande och allt mer beslutsam­ma kamp som äger rum. I det avseendet har IU, som nu har klättrat upp till 12 procent i opinionsmätningarna, fått ett historiskt ansvar i sina händer.
Den politik som partiets ledare står för lever inte upp till de krav som situationen ställer, även om de har tagit upp viktiga frågor som förstatligandet av vissa banker och nyckelindustrier. Deras omedelbara krav begränsar sig till vädjanden att Euro­peiska centralbanken ska ingripa, att det ska skapas euroobligationer och liknande åtgärder.
Även om detta genomfördes ­skulle dessa åtgärder bara ge ett mindre andrum för ekonomin. De kan inte vara grunden för en utmaning av den krisdrabbade kapitalistiska ekonomi EU försöker försvara och den nedskärningspolitik som är sammanknuten med denna.
Ett program som utgår från en allvarligt menad och uthållig kamp för att vägra betala skulderna, kraftiga skattehöjningar för de rika för att finansiera offentliga investeringar tillsammans med förstatligande av bankerna och de viktigaste delarna av ekonomin under demokratisk kontroll, skulle visa arbetare och ungdomar en väg ut ur krisen.

Denna politik är inte förenlig med  den kapitalistiska tvångströja som euron och EU utgör. Om denna politik skulle genomföras i Spanien skulle det vara första steget i en inter­nationell kamp för ett socialistiskt alternativ. Den kunde byggas vidare med en samordnad generalstrejk i Europas ”perifera” länder som ett första steg.
Ett sådant program skulle inte vara ett program för att gå in i en koalition runt nedskärningspolitik tillsammans med PSOE (det spanska socialdemokratiska ”socialist”-partiet) eller andra arbetsgivarpartier, utan ett program för en arbetarregering.
Det är för ett socialistiskt ­program för arbetarrörelsen och en enhetsfront inom vänstern som CWI kommer att kämpa för att på så sätt fortsätta att bygga upp sina styrkor i Spanien.
Danny Byrne

---

 spanien i kris ▼

• Spaniens ekonomi fortsätter att krympa.Tillbakagången i ekonomin under det andra kvartalet  var 1,3 procent.
• Under de senaste fyra åren har arbetslösheten ökat från 8 procent till 25 procent. Ungdoms­arbetslösheten ligger på dryga 52 procent.
• 22 procent av de spanska hus­hållen lever nu under fattigdomsgränsen. I drygt 1,7 miljoner spanska hushåll saknar alla i arbetsför ålder ett jobb.
• Andelen dåliga lån i spanska banker ligger idag på rekordhöga 9,42 procent av den totala utlåningsvolymen.
• Sedan 2008 har därmed de spanska huspriserna i snitt rasat med 31 procent.
• Fyra av Spaniens 17 autonoma regioner – Andalusien, Katalo­nien (den mest skuldsatta autonoma regionen), Valencia och Murcia – har tvingats begära stora nödlån från centralrege­ringen.