Våren 2007 väntar en rekordstor avtalsrörelse. 85 procent av alla löntagare berörs när 500 nya avtal ska skrivas. Den fond av ökade löneklyftor och rekordvinster, mot vilken avtalsrörelsen kommer att utspelas, bidrar till ett ökat tryck underifrån.
– Avtalsrörelsen nästa år kan bli den hetaste på tio år,
säger Håkan Frisen, prognoschef på SEB, till tidningen
Privata Affärer.
Försommarens spirande lönekamp på flera industriarbetsplatser är
en mätare på trycket. Arbetare vid LKAB i Kiruna gick ut i
protest mot företagets lokala lönebud på 2,3 procent.
Vid stormöten beslutade man om att säga nej till företagets
bud. Efter flera mindre produktionsstopp blev företaget till slut
tvungna att gå med på 4,7 procent i lönelyft plus en
engångssumma på 1 300 kronor. Men en stor minoritet ville
kräva en ännu större löneökning – i Malmberget
röstade Gruv-4:an nej till budet.
Nej till arbetsgivarbuden
Också på SSAB i Luleå har fackets förhandlare
instruerats att inte gå under 850 kronor – en linje som stöddes
av medlemsmöten även på SSAB i Oxelösund och i Borlänge.
SSAB, som sagt nej till lokala lönelyft, har nu hoppat av förhandlingarna. Även
vid smältverket Kubal i Sundsvall har arbetarna enhälligt sagt
nej till arbetsgivarnas bud och kräver 800 kronor i löneförhöjning.
Arbetsgivarnas blygsamma lönebud står i bjärt kontrast
till vinsterna hos samma jättar. Under 2005 blev vinsterna i börsbolagen
rekordhöga 361 miljarder kronor. Prognosen för 2006 ligger
på 400 miljarder. Svensk industri har också den klart högsta
produktivitetsökningen i EU – samtidigt som löneökningarna
ligger på ett blygsamt EU-genomsnitt.
SSAB-mekanikern Magnus Köhler, kommenterar till NSD:
– Det är tråkigt att man inte värderar vår del
av framgången alls. Chefernas ersättningar och bonusar höjs,
men vi ska inte ha någonting, säger han.
Det som gäller för SSAB är sant för de allra flesta
storföretagen. LKAB gör en vinst på 45 kronor för
varje såld hundralapp, eller 1,8 miljoner kronor per anställd.
De genomsnittliga buden på 2,3 procentiga löneförhöjningar
kan jämföras med att VD:arna på börsnoterade företag
under 2004 hade lönelyft på 16 procent.
Trycket underifrån baseras på den väl grundade känslan
av att det svenska samhället har blivit allt mer ojämlikt.
Skillnaderna mellan ”den ekonomiska eliten” och löntagarna
har tredubblats sedan 1980. Idag tjänar direktörerna i genomsnitt
32 gånger mer än en industriarbetare, jämfört med
10 gånger mer 1980. (källa: LO-rapporten ” Makteliten
litar på sig själv”)
Samtidigt har också klyftorna mellan olika löntagargrupper ökat.
Mellan 1994 och 2004 ökade skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän
från 34 till 43 procent. Arbetare inom offentlig sektor (läs
kvinnodominerade yrken) ökade under perioden sin lön med 4
900 kronor per månad. Privatanställda tjänstemän
fick samtidigt 9 800 kronor per månad mer att röra sig med.
Missnöjet med de fackledningar som accepterat ökade löneklyftor är
grundmurat. I en undersökning, beställd av SEKO, säger
84 procent av LO:s medlemmar att facket måste vara tuffare mot
arbetsgivarna. 75 procent av TCO:s medlemmar delar denna uppfattning.
Visstidsanställda och kvinnor står för den största
kritiken.
Till och med vissa fackledningar tvingas nu återspegla trycket:.
–
Avtalsrörelsen 2007 kommer att kräva betydligt mer av gemensamma
muskler från LO-förbunden för att tillgodose medlemmarnas
berättigade andel av de allt större vinsterna i företagen,
säger Stig Larsson, elektrikernas ordförande, i ett uttalande.
Strejkvapnet åter?
Ronny Wenngren, från det elektrikerfack som faktiskt använt
strejkvapnet vid ett flertal tillfällen på senare år,
säger:
–
Vi vill att det ska bli mer legitimt att agera som vi – både i
LO-familjen och i samhället.
Mycket talar för att arbetsgivarsidan kommer att trycka på för
en fortsatt nyliberal politik. TCO-tidningen förutspår att
arbetsgivarna kommer att vilja sänka minimilönerna, med argumentet
att svenska minimilöner är bland de högsta i Europa. Andra
bedömare talar om en attack på kollektivavtalen.
Det är alltså upplagt för en kollision mellan löntagarnas
krav på att få del av rekordvinsterna och arbetsgivarnas
inriktning mot ökade löneklyftor.
Frågan är om de socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningsledningarna
kommer att klara av att hålla tillbaks kampen. Trots attackerna
på kollektivavtalen, med Vaxholm som främsta exempel, var
antalet registrerade strejkdagar 2005 det näst lägsta på 40 år.
Men kommunalstrejken 2003 visar att tryck underifrån kan tvinga
den motvilligaste fackledning att ta till strejkvapnet. Klart är
att det behövs kraftfulla kampinitiativ från facken för
att ta tillbaks något av den mark som löntagarna förlorat
till aktieägare och börsklippare. En fackföreningsrörelse
där avtalen går ut på omröstning och där kampinitiativ
diskuteras och beslutas om kollektivt krävs för att kunna försvara
löntagarna mot företagens nyliberala offensiv.
Patrik Brännberg
