Spirande lönekamp borgar för het avtalsvår

2006-08-09 16:00:17




Våren 2007 väntar en rekordstor avtalsrörelse. 85 procent av alla löntagare berörs när 500 nya avtal ska skrivas. Den fond av ökade löneklyftor och rekordvinster, mot vilken avtalsrörelsen kommer att utspelas, bidrar till ett ökat tryck underifrån.

– Avtalsrörelsen nästa år kan bli den hetaste på tio år, säger Håkan Frisen, prognoschef på SEB, till tidningen Privata Affärer.
Försommarens spirande lönekamp på flera industriarbetsplatser är en mätare på trycket. Arbetare vid LKAB i Kiruna gick ut i protest mot företagets lokala lönebud på 2,3 procent. Vid stormöten beslutade man om att säga nej till företagets bud. Efter flera mindre produktionsstopp blev företaget till slut tvungna att gå med på 4,7 procent i lönelyft plus en engångssumma på 1 300 kronor. Men en stor minoritet ville kräva en ännu större löneökning – i Malmberget röstade Gruv-4:an nej till budet.

Nej till arbetsgivarbuden

Också på SSAB i Luleå har fackets förhandlare instruerats att inte gå under 850 kronor – en linje som stöddes av medlemsmöten även på SSAB i Oxelösund och i Borlänge. SSAB, som sagt nej till lokala lönelyft, har nu hoppat av förhandlingarna. Även vid smältverket Kubal i Sundsvall har arbetarna enhälligt sagt nej till arbetsgivarnas bud och kräver 800 kronor i löneförhöjning.
Arbetsgivarnas blygsamma lönebud står i bjärt kontrast till vinsterna hos samma jättar. Under 2005 blev vinsterna i börsbolagen rekordhöga 361 miljarder kronor. Prognosen för 2006 ligger på 400 miljarder. Svensk industri har också den klart högsta produktivitetsökningen i EU – samtidigt som löneökningarna ligger på ett blygsamt EU-genomsnitt.
SSAB-mekanikern Magnus Köhler, kommenterar till NSD:
– Det är tråkigt att man inte värderar vår del av framgången alls. Chefernas ersättningar och bonusar höjs, men vi ska inte ha någonting, säger han.
Det som gäller för SSAB är sant för de allra flesta storföretagen. LKAB gör en vinst på 45 kronor för varje såld hundralapp, eller 1,8 miljoner kronor per anställd. De genomsnittliga buden på 2,3 procentiga löneförhöjningar kan jämföras med att VD:arna på börsnoterade företag under 2004 hade lönelyft på 16 procent.
Trycket underifrån baseras på den väl grundade känslan av att det svenska samhället har blivit allt mer ojämlikt. Skillnaderna mellan ”den ekonomiska eliten” och löntagarna har tredubblats sedan 1980. Idag tjänar direktörerna i genomsnitt 32 gånger mer än en industriarbetare, jämfört med 10 gånger mer 1980. (källa: LO-rapporten ” Makteliten litar på sig själv”)
Samtidigt har också klyftorna mellan olika löntagargrupper ökat. Mellan 1994 och 2004 ökade skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän från 34 till 43 procent. Arbetare inom offentlig sektor (läs kvinnodominerade yrken) ökade under perioden sin lön med 4 900 kronor per månad. Privatanställda tjänstemän fick samtidigt 9 800 kronor per månad mer att röra sig med.
Missnöjet med de fackledningar som accepterat ökade löneklyftor är grundmurat. I en undersökning, beställd av SEKO, säger 84 procent av LO:s medlemmar att facket måste vara tuffare mot arbetsgivarna. 75 procent av TCO:s medlemmar delar denna uppfattning. Visstidsanställda och kvinnor står för den största kritiken.
Till och med vissa fackledningar tvingas nu återspegla trycket:.
– Avtalsrörelsen 2007 kommer att kräva betydligt mer av gemensamma muskler från LO-förbunden för att tillgodose medlemmarnas berättigade andel av de allt större vinsterna i företagen, säger Stig Larsson, elektrikernas ordförande, i ett uttalande.

Strejkvapnet åter?

Ronny Wenngren, från det elektrikerfack som faktiskt använt strejkvapnet vid ett flertal tillfällen på senare år, säger:
– Vi vill att det ska bli mer legitimt att agera som vi – både i LO-familjen och i samhället.
Mycket talar för att arbetsgivarsidan kommer att trycka på för en fortsatt nyliberal politik. TCO-tidningen förutspår att arbetsgivarna kommer att vilja sänka minimilönerna, med argumentet att svenska minimilöner är bland de högsta i Europa. Andra bedömare talar om en attack på kollektivavtalen.
Det är alltså upplagt för en kollision mellan löntagarnas krav på att få del av rekordvinsterna och arbetsgivarnas inriktning mot ökade löneklyftor.
Frågan är om de socialdemokratiskt kontrollerade fackföreningsledningarna kommer att klara av att hålla tillbaks kampen. Trots attackerna på kollektivavtalen, med Vaxholm som främsta exempel, var antalet registrerade strejkdagar 2005 det näst lägsta på 40 år. Men kommunalstrejken 2003 visar att tryck underifrån kan tvinga den motvilligaste fackledning att ta till strejkvapnet. Klart är att det behövs kraftfulla kampinitiativ från facken för att ta tillbaks något av den mark som löntagarna förlorat till aktieägare och börsklippare. En fackföreningsrörelse där avtalen går ut på omröstning och där kampinitiativ diskuteras och beslutas om kollektivt krävs för att kunna försvara löntagarna mot företagens nyliberala offensiv.

Patrik Brännberg