Marcus Kollbrunner håller i en insamlingsappell på RS-kongressen 2004.
Min första artikel i Offensiv publicerades i nummer 180, oktober 1989. Det var en kort artikel om Femi Aborisade – medlem i CWI:s sektion i Nigeria, som hade suttit fängslad sedan februari det året – och hans kamp mot den dåvarande militärdiktaturen.
Tekniken vi använde på den tiden återfinns bara på museum numera. Få idag vet vad man en gång använde composer, barytpapper, vaxmaskin och reprokamera till.
Men det var inte bara tekniskt sett som det var en annan tid. Artikeln publicerades bara några veckor innan Berlinmurens fall. Våra blickar var vända mot Öst, där protesterna mot den stalinistiska diktaturen spred sig som en löpeld.
För oss har internationalismen alltid varit en grundsten i bygget av ett socialistiskt alternativ. Därför deltog vi helhjärtat i ”Kampanjen för Socialistisk Demokrati i Öst” som CWI hade startat, bland annat för att hjälpa de strejkande gruvarbetarna i det som ännu var Sovjetunionen.
Kapitalismens återinförande i före detta Sovjetunionen, Öst- och Centraleuropa var inte något givet eller det enda alternativet. Men på grund av avsaknaden av ett socialistiskt alternativ, avleddes kampen mot byråkratins diktatur och istället fick vi marknadens diktatur och gangsterkapitalismen av idag. Kapitalisterna i Väst fick draghjälp av högkonjunkturen som rådde då. Om stalinismens kollaps hade ägt rum under dagens kris för den kapitalistiska världsekonomin, skulle matchen ha varit långt jämnare.
Arbetet med tidningen tog ett första språng från den hantverksmässiga formen september 1990, då vi började layouta tidningen på dator, även om vi fortfarande klistrade upp sidorna för hand. Ett par nummer innan hade jag skrivit min första mittsidesartikel, ”Ett parti i förvirring”, om Vänsterpartiet Kommunisternas kongress, som beslöt att ta bort K:et och fördjupa högerkursen.
Det verkliga språnget för tidningen skulle dock komma 1997, med lanseringen av veckotidningen. På samma kongress under september 1997, som ombildade det gamla Arbetarförbundet Offensiv till Rättvisepartiet Socialisterna, beslöt vi att lansera veckotidningen.
På två månader tog vi språnget från 690 till 2 001 prenumeranter.
Första veckotidningen hade nummer 272 och kom ut den 13 november 1997. Det var en verklig revolution i tidningsarbetet. Vi hade en ny tidning varje vecka och kunde ha färska analyser och kommentarer.
Ett nummer som visade vilken potential vårt nya vapen i veckotidningsformat hade, var 369 (oktober 1999) – Björn Söderberg-numret. Björn Söderberg var syndikalisten som mördades för att han hade agerat emot nazismen. Mordet fick en enorm återverkan. Lördagen efter mordet deltog 40 000 personer i demonstrationer runt om i landet.
Offensiv stack ut jämfört med alla andra tidningar genom att vi inte bara fördömde nazismen på sin arbetsplats, utan lade fram en plan för kamp mot nazism och rasism. Bland annat krävde vi att LO skulle utlysa en tvåtimmars politisk strejk för att göra det möjligt att hålla möten på landets alla arbetsplatser om kampen mot nazism och rasism. Allt detta gjorde att vi gick till manifestationerna med en linje att föra ut och det gjorde skillnad.
Det numret var länge veckotidningens mest sålda. Bara i demonstrationen i Stockholm, där 20 000 personer samlades på Medborgarplatsen, såldes 700 exemplar. Det var rörande att se hur folk som använde vår förstasida som plakat på demonstrationerna.
Året 2001 var en vändpunkt som återspeglades i historiska artiklar och nummer av Offensiv.
Det var året då ”antiglobaliseringsvågen” nådde Sverige. Sverige var EU:s ordförandeland i samband med det stundande toppmötet i Götbeorg i juni det året, som kryddades med ett besök av USA:s dåvarande president George W Bush.
Vi åkte till Göteborg för att delta i de tre dagar av protester som planerats i månader, beväpnade med ett 16-sidigt specialnummer av Offensiv, mängder av artiklar som speglade olika aspekter av EU: muren mot flyktingarna, privatiseringspolitiken, militariseringen av EU, etc.
Dessutom hade vi artiklar på engelska, finska, danska och tyska. Men det var följande nummer, Offensiv 454, som skulle bli en klassiker.
Göteborgsprotesterna skulle bli en blandning av å ena sidan stora massprotester – 15 000 mot Bush torsdagen den 14 juni och 20 000 respektive 25 000 på protesterna mot EU den 15:e och 16:e – och å andra sidan en ojämförlig mängd polisvåld, repression inklusive polisskott mot demonstranter.
Fysiskt och psykiskt utmattade reste vi hem på söndagen, men fortfarande hade vi en viktig uppgift framför oss. Vi måste föra ut den verkliga bilden av vad som hade hänt i Göteborg. Att göra det numret av Offensiv var en utmaning. Normalt var tryckeriets deadline vid midnatt på tisdag, men vi förhandlade till oss att tidningen skulle kunna tryckas senare, men ändå distribueras.
Första artikeln var färdigskriven först klockan 16 på tisdagseftermiddagen. Den första sidan var layoutad först vid 22-tiden på kvällen. Klockan 7 på morgonen hade vi gjort en 20-sidig Offensiv som jag håller för att vara det hittills viktigaste numret av tidningen och det med konkurrens av 999 andra, hittills.
Det var ett oumbärligt vapen mot den storm av attacker som den socialistiska vänstern fick utstå ifrån media och det borgerliga etablissemanget.
Men redan ett par månader senare skakades allt om igen. Tisdagen den 11 september 2001 slet vi med att slutföra nummer 464 av tidningen då terrorattacken mot World Trade Center i New York och Pentagon inträffade. Att försöka korrläsa en mittsida om Sydafrika med tv:n påslagen på bordet, med ständiga uppdateringar om terrordådet, var inte lätt.
Vi fick med de första kommentarerna i det numret, där vår ledare varnade ”Bäddat för USA-terror”. Återigen var vi tvungna att snabbt ge svar vid en historisk vändpunkt. Numret efter av Offensiv ägnade vi tolv av 16 sidor åt analys av olika aspekter av terrordådet och den nya situationen som hade öppnats upp i världen.
De år jag arbetat med Offensiv har varit otroligt lärorika, lärdomar som jag har tagit med mig till Brasilien, där CWI-sektionen ännu kämpar för att ta språnget till att bli en regelbunden månadstidning. Men det är ingen tvekan om vilken sorts tidning som behövs här och i resten av världen.
En tidning som kan spegla arbetarnas och ungdomens kamp, samtidigt som den inte drar sig för att göra djuplodande analyser och ur dessa ständigt vässa våra argument för ett socialistiskt alternativ.
Även om vi idag tekniskt sett har tagit stora språng och våra medier utökats med hemsidor, bloggar och sociala nätverk, spelar tidningen fortfarande en central roll som en ”kollektiv organisatör”, som Lenin uttryckte det – ett verktyg som vi kan använda när vi talar med folk öga mot öga, ett verktyg som sammanfattar vår politik och ständigt förnyar den – den axel som den vår agitation och propaganda snurrar kring.
Grattis Offensiv, för dessa 1 000 nummer!
Marcus Kollbrunner
var Offensivs redaktionssekreterare under åren 1996-2005. Han jobbar idag för RS systerparti LSR i Brasilien.
