Springsteens Seegertåg

2006-07-28 13:37:54




MUSIK
Konsert: Bruce Springsteen, the Seeger Sessions
Plats: Hovet, Stockholm

Bruce Springsteen påpekar att det är 31:a gången han gästar Sverige. Och han gör det i folkmusiktappning. Dessutom börjar publiken, liksom bossen själv, till stora delar vara aningen överåriga i rocksammanhang. Men bara ”till stora delar” – för plötsligt skrattar Springsteen till och tar ett hopp med gitarren på bästa Born in the USA-manér.

Springsteen har, tillsammans med sitt nyfunna 16-mannaband, spelat in låtar ur folkmusikern Peter Seegers digra repertoar. Det är med dessa kampsånger de turnerar – men ett par av Bruces egna låtar hinns också med, om än förvandlade till nästintill oigenkännlighet. Också de låtarna görs nämligen med hela orkestern inramning: blåssektionen, violinisten, ståbasen och den svarte körsångarens sammetsröst som avlöser Bruces vid mikrofonen.
Första delen av konserten avslutas med ”Pay me my money down”. Det sägs att den ursprungligen sjöngs av svarta hamnarbetare i USA:s sydstater. Efter att ha lastat skeppen på kvällen, brukade redarna säga att lönen skulle betalas nästa morgon – och sedan smita ut ur hamnen i gryningen.
Jag vet inte om publiken inte tycker sig ha fått valuta för pengarna – i runda slängar 5 miljoner svenska kronor har vi tillsammans betalat Springsteen och hans 16 musiker – men vi fortsätter att sjunga refrängen när bandet lämnar scenen. Bruce sätter sig vid pianot, dricker vatten och ser belåtet på oss. Antagligen har precis samma scen utspelat sig också i de övriga nio länder han besökt i Europa de senaste tre veckorna. Men det spelar ingen roll, för oss är det här och nu och enda gången. Kanske är det vad som är Bruce Springsteens storhet: han lyckas få det mesta att kännas genuint.

Kampsånger

Under hela sin karriär har han skrivit om mannen på gatan och i fabriken, och därför förblivit en arbetarklasshjälte – trots att det var länge sedan han själv lämnade livet i Amerikas småstäder.
Han lyckas också få politiska kampsånger att låta ytterst levande. Han har visserligen aldrig gjort hemlighet av sin ovilja mot republikanerna. Som extranummer spelas ”My city of ruins” från 2002. Då försökte Springsteen rikta det amerikanska medvetandet mot att bearbeta sorgen istället för att följa med på Bushs korståg mot terrorism. I antikrigssången ”Bring ’em home” är Irak-parallellen glasklar.
” How can a poor man stand such times and live”, ursprungligen en kommentar till börskraschen 1929, handlar om maktens ignorans inför katastrofer som drabbar folket. När Springsteen och hans Seeger Sessions band spelade den i New Orleans, var givetvis mr Bush den tilltänkte adressaten.
Man kan säga ett och annat om hur radikalt det är att stödja demokraterna – och inte minst att ta 600 för en konsertbiljett. Faktum kvarstår: här åker en av vår tids levande legender världen runt och dammar av gamla kampsånger inför en miljonpublik. Det är väl värt något? Publiken ställer sig i alla fall upp. Och Springsteen själv skuggar med
handen för ögonen: ”Good news! The Swedish ass has finally risen!”

Ulrika Waaranperä