foto: Natalia Medina
Chandiran med familj. De bor sju personer i ett hus på blott 22 kvadratmeter, något som är vanligt för tamiler i Sri Lanka.
Varje dag ger sig tearbetarna ut för att handplocka bladen som ger dig ditt te, men levnadsförhållandena för te-plockarna har knappt förändrats under de senaste seklen.
Utanför Nuwara Eliya, mitt i det lankesiska höglandet, sträcker sig prydligt ansade meterhöga buskar i rad, efter rad, efter rad. De bildar perfekta gröna kullar i hundratals olika nyanser. En del av buskarna är redan 100 år gamla och hade de lämnats orörda hade de lätt kunnat växa sig 6-7 meter höga.
Buskarna håller sig låga för att snabba händer med jämna mellanrum plockar de översta ljusgröna bladen. Bland de låga buskarna står en grupp kvinnor glest utspridda med varsin plastsäck.
Zadra är 35 år och började arbeta på teplantagen när hon var 18 år. Hon har på sig en ljus långärmad skjorta, en sjal och på händerna har hon vita tyghandskar. Selvambiga som plockar i busken mitt emot har armarna fulla av tunna rispor efter de vassa grenarna.
Både Zadra och Selvambiga är tamiler, det är alla som bor i byn mellan kullarna och de flesta arbetar inom teindustrin.
Tamilerna kom till Sri Lanka under brittisk kolonialtid. Lankeserna ville inte utföra det tunga och dåligt betalda arbetet som kaffeplantagen innebar. Istället importerades billig arbetskraft från de södra delarna av Indien och tillsammans med arbetarna såg britterna till att ta med sig kastsystemet. Ett klassystem som fortfarande är djupt rotat i det lankesiska samhället.
År 1869 drabbades kaffeplanteringarna av mögel och industrin ställdes istället om till teodling. Idag är Sri Lanka världens största teexportör. 5 procent av landets befolkning arbetar inom teindustrin, som står för 15 procent av landets ekonomi.
Zadra fortsätter att nypa av tebladen samtidigt som hon berättar om livet på plantagen. Varje morgon blir hon tilldelad en påse, en flätad korg eller en plastback av arbetsledaren. Under en dag tömmer hon den två-tre gånger och totalt måste hon plocka 20 kg teblad. Hon jobbar i 8 timmar uppdelade på ett förmiddags- och ett eftermiddagspass, med en lunchrast emellan de två passen. Lunchen äter hon hemma i byn. Zadra bor tillsammans med sin man och sina två döttrar, 12 och 7 år gamla. Båda går i en skola som är statligt finansierad. Föräldrarna måste dock betala för skolböcker, skoluniform och pennor.
Husen som de tamilska teplantagearbetarna bor i ägs av teplantagen och tidigare var minst en i familjen tvungen att arbeta på plantagen för att familjen skulle få bo kvar.
I en annan del av tedistriktet finns en barackliknade länga med 12 enplanshus där sammanlagt 50 personer bor. Det korrugerade plåttaket hålls på plats av stenar för att inte lyfta när de kraftiga ovädersvindarna drar in över dalen. Husen saknar uppvärmning och de tjocka väggarna skyddar dåligt mot kylan när temperaturen sjunker ner mot 5 grader. De flesta av teplantagens hus är byggda på samma sätt.
I två rum på uppskattningsvis 22 kvadrat lever Chandiran och hans familj, 7 stycken totalt. De sover alla i samma rum och delar på de två sängarna. Tidigare sov de på filtar utspridda på golvet.
Chandiran har vuxit upp i huset och hans familj har bott där i flera generationer. Huset bestod förut bara av ett rum, men de tvingade till sig extra utrymme. Innan dess fanns det inget kök eller badrum, utan maten och den dagliga hygienen utfördes i rännstenen framför huset. Nu finns det bredvid huslängan några gemensama utedass och ett enklare kök. Chandiran har också förbättrat huset genom att lägga ett innertak innanför metallplåten. Chandirans familj har haft el i snart 10 år, men många av de andra husen är fortfarande utan el.
En gång i veckan samlar hela familjen ved i form av kvistar som bärs hem till fots i stora knippen på huvudet. Grenarna är tunna och är lätta att tända, men brinner fort. Det behövs många kvistar för att värma både badvatten och mat.
På senare tid har möjligheten till andra inkomster ökat. Chandiran får låna en liten bit mark där han odlar purjolök, rödbetor, morötter, kål och potatis. Allt säljer han till en uppköpare som säljer vidare varorna i huvudstaden Colombo. Själva lever de på billigare mat, som bröd gjort på mjöl och vatten.
Ris är en basföda på Sri Lanka, men bland tamilerna har många inte råd att äta det mer än 2-3 gånger i veckan.
Mat med låga näringsvärden gör att det dagliga kaloriintaget bland Sri Lankas fattiga bara är tre fjärdedelar av det rekommenderade, med undernäring som följd.
Vägg i vägg med Chandirans familj bor huslängans yngsta tillskott, en ettmånaders bebis på 2,5 kilo som ligger nerbäddad i hushållets alla täcken i det mörka rummet. Mer än hälften av Sri Lankas fattiga är barn eller unga vuxna.
Lönen för en teplockare ligger på 380 rupier per dag, d v s motsvarande ca 19 kronor, vilket är ⅔ av de offentliganställdas minimilön.
Zadra berättar att hon helst arbetar 22 dagar varje månad för att få ut full lön. Ibland ställer dock arbetsgivaren in arbetspasset med hänvisning till regn eller liknande.
Eftersom lönen är så låg tar många ut förskott. Detta leder till en skuldspiral där tearbetarna hela tiden måste ta ut lönen tidigare för att täcka de månatliga utgifterna. Lönen urholkas också av de obligatoriska pensions- och begravningsavgifterna.
En teplockare går i pension vid 55 år ålder, men många fortsätter sedan av ekonomiska skäl som kontraktsarbetare.
Det är kvinnorna som plockar tebladen medan männen framför allt utför gödsling, besprutning och arbetar inne i tefabrikerna. Det är fysiskt tyngre arbeten, men genererar i regel mer betalt.
Ram, Selvambigas man, jobbade tidigare i tefabriken innan han började arbeta på heltid åt United Socia-list Party (USP), RS systerparti på Sri Lanka. Ram berättar att tearbetarna är lojala med varandra och delar upp det plockade överskottet så att ingen ska hamna under den dagliga miniminivån på 20 kg. Ram gick med i USP för 15 år sedan, när han fortfarande arbetade på teplantagen. Han kände sig motarbetad av arbetsledare och fackföreningarna och frustrerad över det politiska systemet.
Med sitt politiska arbete utmanar Ram de strikta hierarkierna inom fackföreningarna, vilket upprepade gånger har lett till verbala hot. Till sin hjälp har förtryckarna etnicitet och religion.
Mitt i den hindudominerade byn står en enorm Buddhastaty i guld och blickar ner på de förbipasserande. På Sri Lanka är majoriteten buddhister, men tamilerna är hinduer.
Genom att hela tiden påtala de etniska och religiösa skillnaderna upprätthålls den osynliga vägg som separerar tamilska och singalesiska arbetare. Den gyllene Buddhastatyn blir en daglig påminnelse om vem som har makten.
Det har gått över fem generationer sedan tamilerna först kom till ön för att arbeta på teplantagen och förhållandena de lever under har inte förändrats mycket. Många lever i samma by eller som Chandiran till och med i samma hus som den förs-ta generationen tamiler.
– Många turister och utlänningar kommer och bor på de stora hotellen i Nuwara Eliya, men de kommer inte hit och ser hur vi lever. De förstår inte hur vi lider. Jag var trött på de kapitalistiska politikerna och ville göra något, därför gick jag med i USP. Ägarna till teplantagen tar inte hand om oss, men de utnyttjar vårt arbete. Det finns tamilska ledare som kommer från det här distriktet och som har utnyttjat sin position för sin egen vinning. Jag känner att det inte finns någon annan väg än att bygga partiet och byta ut den kapitalistiska regeringen. Det regerande partiet kommer inte att förändra våra levnadsförhållanden, säger Chandiran, som har varit medlem i USP i 5 år.
Sri Lankas te rankas kvalitetsmässigt som ett av de bästa i världen, vilket också betyder ett dyrare försäljningspris på marknaden.
Att ställa om teindustrin till den billigare maskinella plockningen skulle innebära ett enormt kvalitetsras. Maskinerna används i andra länder, men har ännu inte fått fäste på Sri Lanka. Teplockarna plockar bara de översta två-tre bladen, medan maskinerna skär av både blad och grenar.
Nu står teindustrin inför ett dilemma, då den yngre generationen inte längre vill arbeta för den dåliga lönen under de svåra förhållandena och därför börjar söka sig till andra yrken.
På frågan om vad hon tror att hennes döttrar kommer att arbeta med när de fyller 18, svarar Zadra tvekande att hon inte tänker på det, men att det kanske inte blir med te-plockning.
