Ericssons vd Hans Vestberg fick sparken i veckan. Orsaken var enligt radions Ekoredaktion “aktieägarnas missnöje”
Aktien har nämligen fallit med 25 procent i år. Inte precis vad spekulanterna hoppats på.
Samtidigt har ledningens lyxliv fortsatt. SvD rapporterade att Ericssons ledning kostat bolaget 1,3 miljarder kronor. Av detta har en kvarts miljard tillfallit Vestberg.
Så det handlar om nån sorts rättvisa?
Nej. Vad “marknaden” snarast pekar på är att antalet anställda måste minska drastiskt. År 2000 hade bolaget 42 000 anställda i Sverige. Idag är det 17 100. Globalt har Ericsson 114 000 anställda. Men i våras kom prognoser att bolaget “behöver” sparka 25 000, vilket skulle motsvara nedskärningar på 20 miljarder kronor.
Vad ska hända nu?
En ledande ekonom, som säger sig ha bevakat Ericsson i 20 år har svaret: “Ericsson måste ha en ny stark ledare, annars riskerar bolaget att tyna bort.”
Kapitalets diktatur har talat.
Att politikens “starka ledare” (Putin, Erdogan, Trump) har funnit sina role models i storföretagen är återigen bekräftat.
Hans Vestberg slutar som vd, men fortsätter som ordförande för Sveriges Olympiska Kommitté. Det ger antagligen fortsatta möjligheter till jetflyg, lyxhotell och ett hov av underhuggare.
Konstigt med en direktör i toppen av en idrottsorganisation?
Inte alls. Nån demokrati har det aldrig varit frågan om. Från SOK:s bildande 1913 till 1997 hölls ordförandeposten enbart av kungahusets prinsar.
För monarkin har idrott alltid varit ett bra verktyg för att öka sin popularitet. Varje sommar ska nån stackars sportidol ”belönas” med ett stipendium på kronprinsessans födelsdagsfirande på Öland. Firandet, som sänds direkt i tv, är dessutom ett slags Mello. Årets dragplåster var Frans. Öland, sommar, artister och sport – allt som behövs för att kungahuset ska framstå som populärt.
PS: Miljöpartiet har visst försvunnit. Om någon hittar det kan det läggas i närmsta papperskorg, för miljöns skull.
