Stig Claesson, Slas, har dött. Med till synes lätt hand skrev han om människoöden i efterkrigstidens Sverige och Europa.Slas var ingen ”tung” författare. Det var som om arbetarförfattarna, som slog igenom på 1930-talet med socialrealistiska verk, på 1960-talet kompletterades med en ny generation. I denna ingick Stig Claesson som kanske den främste, men också till exempel Pär Rådström, som var vän med Slas, Svante Foerster och dansken Leif Panduro.
Arbetarbakgrund
Stig Claesson var en av få författare och konstnärer i sin generation som hade växt upp i ett arbetarhem.Efter andra världskriget reste han i ett sargat Europa. Bland annat deltog han som frivillig i återuppbyggnaden av Jugoslavien.
”När man sedan kom hem var det närapå som om de inte ville umgås med en. Man hade ju varit i Östeuropa. Det var angiveriets tid. McCarthyismen liksom smittade av sig. Pär Rådström var den ende som inte blev så där avståndstagande”, berättade Slas i en intervju med Crister Enander i tidningen Kulturen år 2006.
Stig Claesson skrev mer än 80 böcker. Själv har jag läst en liten minoritet, främst från hans ”storhetstid” på 1970-talet. Böcker som Sanningen och ingenting annat än, Att resa sig upp och gå, På palmblad och rosor, En vandring i solen, Henrietta ska du också glömma och Ni har inget liv att försäkra.
Temat var oftast ensamhet och rädslan för svek, en sorts medmänsklig uppgivenhet. Slas odlade en egen stil. Kanske inte helt egen. Men ändå hans. Han var också konstnär och illustrerade många av sina böcker.
Han gav ut en bok om året ända fram till sin död. Han hängde samtidigt med i vad som pågick i samhället.
I den mycket läsvärda intervjun i Kulturen (www.tidningenkulturen. se) sa han: ”Vad som oroat mig är hur det nya Sverige glömt sin gårdag och tror sig vara rikt, välmående och modernt. Eller amerikanskt. Vad jag talar om för mina läsare om de lyssnar är att vår fattiga, hederliga och trotsiga gårdag inte ligger långt borta”.
Per-Åke Westerlund
Ur Supportern från 1962:
”DJURGÅRN, sa killen. Hade han sagt Gnaget. Man fattar ju om en kille säger Gnaget. Till och med IFK eller Hagalund eller Sumpan. Eller Älvsjö eller nåt annat insnöat lag i Tumba. Men Djurgårn. Vi snacka bara lite löst. Vi snacka om gäng som vi tyckte skulle få finnas. Lag som vi kände för. Jag hade halv pott sagt Reimers. Fast man känner ju mer för Hammarby. Hade jag sagt Reimers hade killen vissnat. Och så säger han Djurgårn. Jag vart förbannad. Ja först vart jag inte förbannad. Jag tänkte att killen fattar väl inte bättre.”
