En diktatorisk Erdogan försöker tysta all opposition inför folkomröstningen.
Hyckleriet är monumentalt när den turkiske presidenten Erdogan liknar tyska städers och den nederländska regeringens nej till valmöten med turkiska ministrar med “fascism” och “nazistiska metoder”. De ska tala för ja-sidan i den folkomröstning den 16 april som kan ge Erdogan själv närmast oinskränkt makt och där nej-sidan har få möjligheter att komma till tals.
Att den svenska regeringen inte har haft några som helst invändningar mot Erdoganregimens ”valmöten” i Sverige, med en förklaring från Utrikesdepartementet om att det i Sverige råder yttrandefrihet, är en skandal som blir ännu större av att den turkiska nej-sidans alla främsta företrädare sitter tystade bakom lås och bom.
I Turkiet ges inget som helst utrymme för en nej-kampanj. Såväl partiledarna Demirtas och Yuksekdag som 10 andra parlamentsledamöter för det prokurdiska vänsterpartiet HDP, liksom 80 valda borgmästare och 153 journalister, hålls häktade i väntan på åtal, som kan ge dem tiotals eller i Demirtas fall upp till 142 år i fängelse.
De senaste veckorna har också nya gripanden skett av bland andra HDP:s talesperson Ayhan Bilgen. Även en parlamentsledamot för det sekulära oppositionspartiet CHP har gripits för hennes flera år gamla twitter, som påstås ha ”förolämpat presidenten”.
Trots allt detta, och trots att såväl skolor och universitet som polis, militär, hela den offentliga sektorn och media har rensats på hundratusentals misstänkta anhängare av både Gülenrörelsen och påstådda PKK-sympatisörer, har två opinionsmätningar visat på nästan dött lopp i den kommande folkomröstningen.
Denna latenta opposition kan förklara både Erdogans plötsliga intresse för valmöten även bland de 2,9 miljoner turkar med rösträtt som finns utanför landet och det höga tonläget i kritiken mot de regeringar som försöker lägga hinder i vägen.
Ett ordkrig utan like har brutit ut mellan de två Natoländerna Nederländerna och Turkiet, sedan den holländska regeringen den 11 mars, bara några dagar innan sitt eget parlamentsval den 15 mars, nekade att ge landningstillstånd för den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu som var på väg till ett valmöte i Rotterdam, officiellt av säkerhetsskäl.
Än mer dramatisk blev konfrontationen sedan nederländsk polis satts in för att handgripligen utvisa den turkiska familje- och socialministern Fatma Kaya ur landet, som vägrats tillträde till det turkiska konsultatet i Rotterdam efter att ha kommit i bil från valmöten i Tyskland.
Samtidigt är det viktigt att påpeka att den nederländska regeringen knappast har haft demokratiska motiv för sitt eget agerande. För premiärministern Mark Rutte och dennes Folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) har det handlat om att behålla sin status som största parti genom att matcha de extremt flyktingfientliga och islamofobiska tongångarna från Geert Wilders och dennes högerpopulistiska Frihetspartiet (PVV).
Frågan är vem som gynnas mest av denna batalj, Erdogan som äntligen har lyckats frammana nationalistiska passioner i sin kampanj, eller i Nederländerna Mark Rutte och/eller Geert Wilders?
Oavsett detta måste vi som socialister inta en principiell hållning. Här i Sverige har redan den förre ministern Mehmet Mehdi Eker getts möjlighet att kampanjtala i Botkyrka inför folkomröstningen, ett möte som kan följas av fler.
För en reaktionär regim, som själv trampar på alla demokratiska rättigheter och står i begrepp att även på papperet ge sin tyrann på presidentposten en så gott som oinskränkt makt och som bedriver ett närmast ensidigt inbördeskrig mot stora delar av sin egen befolkning, gäller enligt vår mening inte längre yttrandefrihet.
Om inte den svenska regeringen kan stå upp för detta, anser Rättvisepartiet Socialisterna att de kommuner och andra lokaluthyrare som har möjlighet att agera, ska neka Erdogan rätten till sådana valmöten – i varje fall till dess att alla ledande HDP-företrädare som Demirtas, Yuksekdag, Alp Altinörs, de fängslade borgmästarna, journalisterna och andra politiska fångar släppts fria och kan delta i valrörelsen på lika villkor! ■
