Storstrejken i Libanon inne på sin tredje vecka

2013-03-06 14:34:05




De anställda i den offentliga sektorn och skolorna i Libanon har sedan den 19 febru­ari varit ute i obegränsad (icke tidsbegränsad) strejk för högre lön.
Dagliga demonstrationer organiseras och det råder en oemotsvarad arbetarsolidaritet.
De oberoende facken (Fackliga samordningsorganet) har under en period av skarpt sekteristisk splittring och ett allvarligt säkerhetsläge utlyst konfliktåtgärder på arbetsmarknaden.


Strejken lamslår alla regeringsdepartement, -ministerier och -institutioner, statliga och privata skolor likaväl som gymnasierna och högskolorna.

De offentligt anställdas strejk gäller kraven på de högre löner som utlovades av regeringen i september förra året.
Påtryckningarna ifrån Ekonomiska rådet, som utgörs av bankirer och kapitalister, förhindrar dock att regeringen (som är dominerad av en allians av Hizbollah och den ­kristna Fria patriotiska rörelsen) skickar lagförslaget till Representanthuset.
Detta har tvingat de fackliga ­aktivisterna att skrida till handling och gå in för en upptrappad kamp.

Strejkkommittéer bildas på möten och allmänna sammankomster i provinserna och regionerna, samt på arbetsplatserna, för att avgöra vilket nästa steg blir på vägen mot en masstrejk.
Enligt uttalanden gjorda av olika fackföreningar och arbetarsammanslutningar breder solidariteten med strejken ut sig inom andra grupper, av vilka en del är organise­rade, som grafiker- och ­mediafacken och de bankanställdas fackförbund, samt bland andra fackligt anslutna och arbetargrupper, som till exempel de som arbetar på Libanons elbolag och storbutikskedjan Spinneys anställda.
Detta är en betydelsefull händelseutveckling inom arbetarrörelsen, då den bygger på kamp från arbetargrupper som tidigare har varit isolerade ifrån varandra, men som nu kan ansluta sig till en massiv strejkrörelse för högre löner och bättre arbetsvillkor.

Fackliga samordningsorganets lednings självförtroende har ökat som följd av de offentliganställdas beslutsamhet å ena sidan och å and-ra sidan på grund av den allmänna känslan av arbetarsolidaritet. Detta har förmått ledningen att höja nivån på kraven och trappa upp strejkaktionerna, vilket leder till en öppen utmaning mot regeringen och alla partier inom och utanför regeringen.
Regeringen har avslöjats inför arbetarrörelsens ögon efter att den tillkännagav att den inte kommer att genomföra någa åtgärder som inte har godkänts av Ekonomiska rådet.
En kvalitativt tidigare oemotsva­rad andel strejkande arbetare deltog på massdemonstrationen som genomfördes den 27 februari, samt unga och oorganiserade arbetare som krävde strejk.
Fackliga samordningorganets ordförande, Hanna Gharib, förde i samband med sitt tal på demonstrationen fram budskapet att: ”Detta är inte rörelsens höjdpunkt, trots denna demonstrations enorma storlek, utan det är en klarsignal för och början på en resning bland de folkliga klasserna och som för första gången drar med sig arbetare utanför lärarnas och de offentliganställdas gräsrötter.”
För att utveckla denna kamprörelse behöver ett massarbetarparti med ett socialistiskt program ­bildas, som enar arbetarklassen.

Nu finns en
historisk möjlighet att bilda ett massarbetarparti.
Ett nytt parti för arbetarklassen behöver ett alternativt ekonomiskt och socialt program, med krav på förstatligande under arbetarnas demokratiska kontroll och styre av storföretagen och bankerna, för att få slut på slöseri och korruption och för ett socialistiskt alternativ för att avskaffa klassutsugning, fatttigdom och krig.

Tamer Mahdi (CWI)