Sudan, Algeriet – en ny arabisk vår?

av Per Olsson

Massprotesterna i Sudan och Algeriet är på god väg att störta ländernas diktatorer, likt flera länder gjorde under den arabiska våren 2011 (foto: Socialist Alternative Sudan).

Trots undantagstillståndet fortsätter kampen för att avsätta Sudans diktator al-Bashir. Samtidigt har hundratusentals gått ut på gatorna i Algeriet för att få bort den maktfullkomliga och korrupta regimen. Kampen i dessa två länder samt folkliga demonstrationer i andra länder i Mellanöstern och Nordafrika reser frågan: har en ny arabisk vår inletts?

För drygt åtta år sedan inleddes den arabiska vår som störtade diktaturerna i Tunisien, Egypten och Jemen samt ledde till Gaddafis fall i Libyen. Den arabiska våren 2011 var dock ingen avslutad process, utan inledningen till en utdragen period av revolution och kontrarevolution.
Det skulle också vara att begära underverk av massorna om de utan socialistiska arbetarklassorganisationer, program och ledning skulle ha kunnat driva revolutionen vidare, vilket skulle ha krävts för att konsolidera de första historiska segrarna. 
Det i sin tur möjliggjorde för kontrarevolutionen att med stöd av Västimperialismen samt Saudiarabiens och Förenade Arabemiratens reaktionära regimer gå till angrepp mot massorna och revolutionen. I Syrien, Libyen och Jemen krossades det utländska ingripandet massornas revolt och länderna rasade ned i en barbarisk avgrund. I Egypten återtog militären makten 2013 och sedan dess är landet under den förre generalen al-Sisis järnhäl. 

I Tunisien, där arbetarklassen till skillnad från de flesta andra stater i Mellanöstern och Nordafrika länge har varit organiserad i självständiga fackföreningar, har kontrarevolutionen trots alla försök ännu inte fått överhanden. I början av året skakades Tunisien på nytt av stora strejker mot åtstramningspolitiken och försöken att strypa de demokratiska landvinningar som revolutionen 2011 säkrade.
Men det uppvaknande som den arabiska våren 2011 signalerade lever kvar och trots alla bakslag sedan dess är masskampen ett bestående exempel; även de äldsta diktaturerna kan snabbt bli historia när de förtryckta reser sig. 
Sedan dess har världens härskare levt i skräcken av en ny arabisk vår och även i länderna där våren övergick i en istid kommer masskampen på nytt att blossa upp när såren efter det blodiga sönderfallet börjar läkas. 

Kampen i Sudan och Algeriet signalerar en ny fas i den masskamp som startade med den arabiska våren i Mellanöstern och Nordafrika 2011. Massornas revolt är inte heller isolerad till dessa två länder, utan sammanfaller med exempelvis de arbetslösas marscher i Jordanien, protester i Marocko, en växande kamprörelse i Irak samt strejker i Iran. 
Att Egyptens president al-Sisi i måndags kände sig tvungen att varna för ”deltagande i protester” ger en glimt av den oro som denna kamp sprider bland de styrande i regionen.


Algeriet i uppror mot regimen

I förra veckan, på den Internationella kvinnodagen den 8 mars, genomfördes de största demonstrationerna hittills mot den algeriska regimen, som formellt leds av den president Abdelaziz Bouteflika, som är det närmaste osynlig sedan han drabbades av en stroke 2013. Samtidigt med demonstrationerna och de efterföljande strejkerna i Algeriet genomfördes även mindre mobiliseringar i angränsande Marocko. 

Den svårt sjuke Bouteflika, som i måndags den 11 mars genom ombud lät meddela att han inte ställer upp i kommande presidentval, har länge bara varit galjonsfigur för de verkliga makthavarna – den klick som funnits sedan en tid tillbaka runt presidenten och som gjort sig rika på landets olja och gas. 
Att regimen tvingas ge upp tanken på att låta Bouteflika ställa upp för omval och det samtidiga beskedet att premiärminister Ahamad Ouyahia avgår är en stor framgång för kampen, som sannolikt inte kommer att nöja sig med att två ledande gestalter har tvingats bort. 
Miljoner har varit ute på gatorna mot regimen sedan starten på protesterna den 22 februari. Dagens kamp inleddes som ett svar på att regimen låtit meddela att Bouteflika blir dess kandidat i det presidentval som ska hållas i april. 
Sedan dess har demonstrationerna avlöst varandra och tenderat att bli både större och djärvare. 

Ungdomen, inte minst unga tjejer, går i bräschen. Hälften av Algeriets mer än 41 miljoner invånare är under 25 år. I ett desperat försök att hejda protestvågen beslöt regimen nyligen att stänga universiteten och ge studenterna ett ”tidigt vårlov”. 
Slående är hur snabb protesterna vuxit i styrka och splittrat staten. I måndags rapporterade Aftonbladet att mer än 1 000 domare i Algeriet vägrar att ställa upp och övervaka valet om president Abdelaziz Bouteflika ställer upp för omval.
Under flera års tid har regimen och den styrande klicken i Algeriet försökt hålla missnöjet stången genom att dels göra en del offentliga satsningar med hjälp av inkomsterna från olja- och gas och dels genom att spela på rädslan för en återgång till det inbördeskrig som rasade i landet under 1990-talet och som dödade mer 200 000 människor.
Men det är inte längre möjligt på grund av att oljepriset är långt ifrån tidigare rekordnoteringar, den korruption och kleptokrati som götts samt att den nya generationen varken har egna minnen eller bär på ärren från inbördeskriget. Till det ska läggas den stadigt växande arbetslösheten – förmågan att skapa jobb har lett till att arbetslösheten bland unga stigit till 27 procent. 

Skräckens och rädslans mur har raserats. De eftergifter som regimen tvingats göra inom loppet av bara några veckor ger kampen mer energi och hopp. Om utvecklingen fortsätter som hittills kommer den styrande klicken mycket snart att tvingas till ännu större eftergifter.

Masskampen har styrkan att fälla regimen, men för att vidmakthålla det som kampen vinner behövs massornas självständiga organisering – i fackföreningar och ett parti som är berett att ta kamp för genomgripande och varaktiga sociala och politiska förändringar – för demokrati och socialism. 
I avsaknad av ett sådant revolutionärt socialistiskt parti växer svårigheterna att förena de olika rörelserna i demokratiska aktionskommittéer som kan utgöra ett givet alternativ till de olika borgerliga grupperingar och individer som nu försöker dra egen vinning av den historiska folkliga resning som äger rum i Algeriet.


Sudan: Kampen trotsar undantagstillståndet

Al-Bashirs dagar är räknade (foto: Al Jazeera English).

Startpunkten för kampen i Algeriet sammanföll med att Sudans diktator al-Bashir utlyste ett 1 år långt undantagstillstånd för att slå ner den revolt som inleddes i mitten av december. 
I samma veva tog militären över styret av alla landets delstater och al-Bashir lämnade det styrande partiet NCP som under protesternas tryck börjat rasa samman och som diktatorn inte längre fullt ut vågar lita på. 
Hittills har undantagstillståndet och de specialdomstolar som upprättats för att döma de som trotsar repressionen inte haft någon effekt, utan kampen har fortsatt. I början av mars genomfördes strejker organiserade av den fackliga paraplyorganisationen SPA som en förberedelse för en framtida generalstrejk för att fälla al-Bashir 30-åriga styre. Dagen innan den Internationella kvinnodagen genomfördes nya demonstrationer för att lyfta kvinnors krav. 

Massornas kamp har även börjat så splittring inom armén. International Crisis Group rapporterar den 26 februari om att i flera städer har vanliga soldater som gått över till demonstranterna stridit mot säkerhetsstyrkor. Nya massaktioner som trotsar undantagstillståndet bidrar i än högre grad till att splittra och neutralisera delar av armén.
Kampen i Sudan befinner sig i ett kritiskt läge. Regimen blir allt mer desperat, samtidigt som bristen och nöden bara blir värre. En avgörande kraftmätning närmar sig. 
Varje försök från regimen att splittra rörelsen genom att erbjuda några handplockade ledare en plats vid ett påstått förhandlingsbord måste avvisas. Nästa steg som behöver tas är att börja förbereda den generalstrejk som diskuteras för att nå målet att fälla al-Bashir och hans rövarband och ställa dem till svars för alla brott de är ansvariga för. 

RS och Offensiv säger: 
Ner med Bashirs regim.
Frige de politiska fångarna. Upphäv undantagstillståndet och stäng specialdomstolarna mot kampen.
Dra tillbaka alla prishöjningar och omedelbar höjning av lönerna.
Bygg aktionskommittéer och en oberoende massrörelse bestående av arbetare och fattiga för att fälla regimen.
För ett demokratiskt och socialistiskt Sudan.