Även om filmen tar upp klassperspektivet läggs lite fokus på den vitala masskampen som ägde rum under samma tidsperiod.
Nu går storfilmen Suffragette på svenska biografer och äntligen blir delar av rösträttskampen för hundra år sedan erkänd och mer välkänd. Suffragette har till skillnad från SVT:s Fröken Frimans krig ett glasklart klassperspektiv och går på verkligt trampade stigar. Även om mycket mer hade kunnat sägas är filmen en bra utgångspunkt för fortsatt diskussion och organisering.
–Suffragetternas historia är så totalt underberättad, både på film och i historieböckerna. Det gjorde mig både förvånad och arg, och de känslorna har hållit min passion vid liv under den här långa tiden, säger regissören Sarah Gavron till Dagens Nyheter den 15 januari.
Hon började jobba med filmen tillsammans med manusförfattaren Abi Morgan redan för tio år sedan – så lång tid tog det att få ihop pengar till att producera filmen. Resan blev enligt Morgan personlig när feministerna inom dem väcktes. Det är tydligt av eftertexten att filmen vill bidra till kampen som fortsätter än idag.
Att filmskaparna har valt ett gräsrotsperspektiv blir nästan övertydligt då de låter megastjärnan Meryl Streep, som spelar den namnkunnige Suffragette-ledaren Emmeline Pankhurst, inte mer än skymta till. Från första stund följer kameran istället tvätteriarbetaren Maud Watts, spelad av Carey Mulligan. Filmens stora förtjänst är att den handlar om villkoren för arbetarkvinnor och att rösträtten på så sätt får en innebörd. Som Maud Watts säger: ”Jag tänker att det måste finnas andra sätt att leva sitt liv på”.
Maud Watts föddes på golvet på det tvätteri där hon själv började jobba vid 8 års ålder. Att förmannen tar sig rätten att sexuellt utnyttja de kvinnliga tvätteriarbetarna är helt normaliserat. Arbetsplatsen tillämpar ett könssystem med flera timmar längre arbetsdag till mycket lägre lön för kvinnorna än för männen. När Maud kommer hem till sin man, som alltså redan har varit hemma i flera timmar, påbörjas rond 2: Ensamt ansvar för hemmets arbete med mat, barn och tvätt.
Kvinnor hade kämpat för rösträtt ända sedan mitten av 1800-talet i Storbritannien. Eftersom frågan inte avancerade startade Emmeline Pankhurst tillsammans med döttrarna Christabel och Sylvia WSPU – Women’s social and political union – år 1903 med inriktning på mer militanta metoder (Benämningen suffragetter började först användas av borgerlig media innan rörelsen tog uttrycket till sitt).
Genom att krossa fönster, ställa till oväsen, vara ”okvinnliga ” och spränga brevlådor hoppades WSPU få gehör för rösträttsfrågan som nogsamt tigits still. När Mauds första intresse med petitioner, vittnesmål och ord får sig en ordentlig törn – polisen arresterar de kvinnor som har kommit för att höra utfallet av ett parlamentsbeslut där kvinnlig rösträtt avslås år 1912 – dras hon till den Pankhurstska parollen om att det är handling som räknas.
Priset var högt för suffragetterna. Som mest satt 1 000 av dem fängslade, och många drevs till hungerstrejk. Att staten förlitar sig på och förstärker den patriarkala ordningen visas till exempel den gången då polischefen beordrar att kvinnorna ska lämnas till sina män istället för fängelset. Straffet blir så mycket hårdare. Maud kastas ut från hemmet inför hela grannskapets åsyn och hon får inte längre träffa sitt eget barn. Fäderna har, trots sin frånvaro av hushållsarbete, ensam vårdnad av barnen.
Suffragetterna är mest kända för de individuella aktionerna och även i denna film väljs masskampen bort. År 1908 genomfördes en av de största demonstrationerna i landets historia, med 250 000 deltagare för kvinnlig rösträtt. Veckotidningen Votes for women hade en upplaga på 22 000. Det var masskampen som metod och inte de individuella aktionerna som gav WSPU dess styrka.
Framförallt Sylvia Pankhurst valde en annan inriktning än modern och byggde en mer demokratisk rörelse just i arbetarkvarteren i östra London där filmen utspelar sig. Hon menade att kampen behövde vara såväl facklig som politisk och kopplad till arbetarrörelsen.
Att det spirade en facklig organisering i detta område dessa år framgår inte heller, bland annat med en viktig strejk bland tändsticksarbetare där de flesta var kvinnor. Tvärtom målar filmen Maud som helt isolerad och stigmatiserad på tvätteriet och i bostadskvarteret.
Att den manliga delen av arbetarrörelsen motsatte sig kvinnlig rösträtt stämmer dock – vilket förklarar separatismen. Som en socialistisk suffragettledare, Hannah Mitchell, sade: ”De flesta av oss som gifter sig finner att rösträtt för kvinnor är mindre intressant för våra män än att middagen står på bordet”. Inte förrän just året 1912 gick Labourpartiet med på att driva kravet på kvinnlig rösträtt.
Men mer dold än kampen för kvinnors rösträtt är kampen för arbetarmäns rösträtt. Det var just de rika männen som hade rätt att rösta. I Sverige var det en revolutionär kamp åren 1917-18 som gav alla kvinnor och även arbetarmännen rösträtt (innan dess hade en minoritet av männen rösträtt).
I Storbritannien går historien mer isär. En reform 1867 ökade andelen män som hade rätt att rösta från sju procent till 30 procent (inkomstkravet sänktes). Nästa steg togs år 1884 då 60 procent av männen kunde rösta. Efter det omvälvande året 1918 infördes allmän rösträtt för män. Då fick även män som är soldater och bor i baracker, eller som tjänar i någon annans hem samt hemlösa, rösträtt. Samma år fick kvinnor över 30 år rösträtt. Först 1928 infördes allmän rösträtt för kvinnor.
Hade inte arbetarrörelsen så länge gått med på en splittring mellan könen hade kampen blivit mer effektiv och segrar nåtts både för fattiga och kvinnor långt tidigare.
Ett lika stort misstag var den politiska splittringen genom högerpolitiken inom WSPU där Sylvia Pankhurst och den mer fackligt orienterade avdelningen i East End uteslöts, samtidigt som modern med organisation föll för patriotismen vid första världskrigets utbrott. Från att vara statens fiende skulle detta fosterland nu försvaras, vilket innebar slutet för WSPU. ■
