Svenska revolutionen 1917-18: I Västervik för hundra år sedan tändes gnistan

Publicerad av Per Olsson

Plats: Västervik, Söderhamn, Kalmar, Skara, Borlänge Tema: Sverige 1917-18

 (foto: Arvida Ljungkvist Bearbetning: Tor Wiklund)

”Västervik ett utmärkt föredöme. Snart ska uppbrottets timma slå.” (Folkets Dagblad Politiken, det socialdemokratiska vänsterpartiets tidning i april 1917).

I påsk är det precis hundra år sedan som arbetarna i Västervik gick ut i strejk för bröd, bättre levnadsvillkor och kortare arbetstid.
Revolten i Västervik resulterade i många omedelbara förbättringar och blev inledningen till en våg av massprotester landet runt.
Kamprörelse under april-maj 1917, som i efterhand döpts till hungerupproret eller hungerrevolten, omfattade 147 manifestationer fördelade på 107 platser. Sammanlagt samlade dessa manifestationer minst 300 000 människor. Även på förbanden jäste det. De många soldatdemonstrationerna var något som särskilt oroade kapitalisterna och överheten.

I Västervik tändes gnistan. De historiska händelser som skakade Västervik för hundra år för hundra år blev inledningen till den svenska revolutionen 1917-18.
Det är för att är att påminna om detta som Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv publicerar denna special om Västervik 1917 som är en längre version av en artikel i Offensiv # 1245 den 30 mars.

April 1917 var en månad som skakade Sverige. De många massaktionerna – strejker, demonstrationer och massuppvaktningar av myndigheter, inspektioner av vad som lagrats i butiker och storbönders lador – utgjorde den svenska revolutionens  fösta fas. Under senvåren 1917 etablerades på många platser runt om i landet, åtminstone i embryonal form, ett lokalt arbetarstyre och demokratisk kontroll över livsmedelstillförseln.

En revolution är ingen enskild handling utan en process, som kantas av en serie av omskakande händelser och hastiga förändringar i politisk medvetenhet samt politiska stämningar. Det tydligaste kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser, eftersom de ”inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned de barriärer som avstänger dem från den politiska arenan, sveper bort sina traditionella representanter och skapar genom sitt eget ingripande den första grundvalen för en ny regim”, skrev den ryske marxisten och revolutionsledaren Leo Trotskij i förordet till Ryska revolutionens historia och tillade att: ”Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen.” Detta skrevs mot bakgrund av revolutionen i Ryssland i februari 1917 (mars månad enligt dagens kalender), som störtade tsardömet och som sedan följdes av den socialistiska oktoberrevolutionen.
I Sverige var det just det faktum att massorna inte längre var beredda att acceptera den rådande ordningen som fick arbetande kvinnor och män att gå ut på gatorna och kräva bröd, lönehöjningar, kortare arbetstid och allmän och lika rösträtt.

”Det blev en orolig vår. Den ryska marsrevolutionen [som vanligts kallas februarirevolutionen, min kommentar/PO] hade tänt sinnena.
Splittringen inom socialdemokratin, vänsterpartiets bildande, syndikalisternas aktivitet och ungsocialisternas hemliga aktioner gjorde våren 1917 till den mest kritiska perioden i de senaste hundra årens politiska historia, Spänningen överträffas blott av läget i november och december 1918”, skriver Sigurd Klockare Den svenska revolutionen 1917-18.

Masskampen våren 1917 började som en spontan proteströrelse. Först ut var de 200 kvinnor från Söderhamns skärgård som den 11 april tågade till Rådhustorget för att överlämna en skrivelse till brödbyrån (en av många myndigheter som skulle ansvara för livsmedelsförsörjningen). I den skrivelse man överlämnade heter det bland annat: att vi ”få härmed uttala våra allvarliga betänkligheter mot den utfärdade förordningen om försäljning av gryn mot kort på nu gällande villkor. Vi vädja därför till vederbörande att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att bereda lindring i nu rådande olidliga förhållanden”.
För att sätta ännu mer kraft bakom orden beslöt man sedan på ett stormöte dagen efter att rikta följande varning till de styrande: ”Blir det ej bättre förhållanden så måste vi taga saken i egna händer”.
Lokaltidningen Hälsinglands Folkblad skrev dagen efter, den 12 april, att det var en ”säregen och om tidens allvar vittnande demonstration som ägde rum i Söderhamn igår”. Den vittnade om allvar ja, men det tidningen menade var säreget – att kvinnor demonstrerade och reste krav – var ett framträdande och nytt inslag i den masskamp som följde.
Bakgrunden var det allvarliga läge som landet kastats in i efter år av högerstyre, tilltagande livsmedelsbrist och dyrtid (prisökningar och sjunkande levnadsstandard). Det blodiga första världskriget som hade rasat i Europa sedan 1914 bidrog självfallet till att förvärra försörjningsläget i ett Sverige som formellt sett var neutralt. Men den tyskvänliga hållningen hos stora delar av överklassen, monarkin och de icke-parlamentariska högerregeringar (kungaministärer) som hade styrt sedan 1914 skärpte livsmedelskrisen.

Livsmedelsbristen förvärrades av regeringens politik, spekulationen, den dåliga lagerhållningen och att exempelvis kött och fläsk exporterades, samt att spannmål användes till djuruppfödning.
Samtidigt som levnadskostnaderna gjorde bolagen enorma vinster. Det finns exempel på bolag som femdubblades sina vinster under krigsåren.
På bara kort tid, från 1915 till 1916, kunde Asea redovisa en tredubblad vinstökning.  Det ska jämföras med att lönerna inte alls hängde med den snabba prisökningen. Från krigsutbrottet i augusti 1914 till våren 1917 hade mat- och klädpriserna nästan fördubblats, bränslepriserna hade ökat ännu mer. Även hyrorna ökade snabbt.
Dyrtiden och den tilltagande livsmedelsbristen följdes av ransoneringar.

År 1917 hade inletts med ransonering – varje invånare fick totalt 250 gram bröd och spannmål per dag, den redan alltför snåla ransonen sänktes sedan till 200 gram och då inräknades även gryn. Arbetare som utförde vad som definierades som tungt kroppsarbete kunde dock få så kallade påbrödskort på ytterligare 50 gram.
Efter dåliga skördar 1916 fördubblades priset på potatis, som hade blivit arbetshushållens huvudföda, under den hårda vintern 1917 och till sist försvann den nästan helt från marknaden. Det fanns inte mycket mer än rovor och kålrötter att mätta sig på. Men för kapitalisterna, spekulanterna (gulaschbaronerna) och andra som tjänade pengar på nöden och kriget var det särskilt goda tider. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, som Frans Gustafsson sa när han talade inför uppemot 2 000 arbetare på Stora torget i Västervik den 16 april.
Svårigheterna att hålla bort hungern var en faktor som ledde till att människor revolterade. Men inte den enda. Försörjningsläget skulle till och med bli ännu svårare under våren 1918. Utvecklingen i Sverige 1917-18 kan heller inte ses isolerad utan hängde intimt samman med vad som hände i andra länder. I början var det inte minst utvecklingen i Ryssland som påverkade kampen och stämningarna i Sverige.

Revolutionen i Ryssland i februari/mars 1917, som störtade tsardömet, gav hopp och mod samt fick de vänstervindar som redan blåste att tillta. Andra och allt viktigare faktorer var vänsterns och de revolutionära organisationernas styrka, som hade en särskilt stark ställning blad de unga arbetarna, samt den samlade arbetarrörelsens växande förtroendekapital. Till det ska läggas att våren 1917 också blev kvinnokampens genombrott.

Alla dessa faktorer tillsammans med de exempel som gavs i Västervik i mitten av april stärkte arbetarklassen och dess organisationer.

Lördagen den 14 april gick arbetarna vid ett stenhuggeri i Västervik ut i strejk. Tillsammans med byggnadsarbetare som också gick ut i strejk gick man sedan för att uppvakta kristidsmyndigheterna.
”Resultatet av uppvaktningen blev positivt, kanske överraskande positivt för arbetarna”, skriver Carl Göran Andræ i sin bok Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918.

”Redan dagen därpå, märk väl en söndag, skickade berörda nämnder en skrivelse till stadsfullmäktige [dagens kommunfullmäktige], i vilken man påkallade dess ’kraftiga och snabba hjälp till lindrande av rådande nöd beträffande livsmedelsförhållandena’. Det betonades i slutet av skrivelsen att det var ett oundgängligt behov av ’snabb handling i dessa frågor’”, skriver Ingvar Flink i Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917, Särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969.

Kampen hade gett mersmak. Under måndagen den 16 april lamslogs staden av en lokal generalstrejk.  De strejkande samlades under dagen på Stora torget för att tillsammans och i organiserad form driva kampen vidare. Det var kanske så många som 2 000 människor (en enorm mobilisering som ska ses i ljuset av att det totala antalet industriarbetare i staden räknades till drygt 1 770  och antalet invånare  till 11 530) som var på Stora torget.  ”Det var tydligtvis stark jäsning som rådde bland arbetarleden då de tågade fram genom gatorna till ett antal av cirka 1 500 personer” rapporterade lokaltidningen Västerviks Veckoblad.  Men innan och efter samlingen på Stora torget uppvaktades en rad krismyndigheter, butiker besöks och några begav sig till Holländska kvarn, som ryktas ha låtit mjölet ruttna, alternativt ha låtit säckarna fyllas med inte bara mjöl. (Redan i februari 1916 livsmedelsnämnden i staden  fått rapporter om att råttor upp vetemjölet, men tycks inte ha vidtagit några åtgärder för att förbättra lagerförhållandena).

I Ola Larsmos roman Himmel och jord må brinna, som  berättar om Västervik 1917, ges en livfull skildring av arbetarnas inspektion av Holländska kvarn:

 ”I ljuset från dörren lutade sig Karl fram och vände en av de närmaste säckarna ett halvt varv. Det var uppenbart att den stått där länge, där den mötte golvet hade en mörk fuktfläck bildats. Närmast väggen en tjock sträng av små, svarta råttlortar. Utan att se sig över axeln stack han handen i fickan och fick fram en fällkniv, drog ett snabbt snitt genom det fuktspröda jutetyget, stack ned handen. Fingrarna slog mot en skorpa av intorkat mjöl. När de bröt igenom möttes de av hårda klumpar, han drog upp sin kupade handflata. En lätt stank av mögel.”

Senare på kvällen enades man på ett stormöte med så många deltagare, trots den sena starten klockan 20.30, att alla inte fick plats utan ”en del fick följa förhandlingarnas gång utanför” (Flink: Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917) om en kravlista samt valde en kommitté med fem ledamöter som har uppgiften att ”framföra arbetarnas krav till vederbörande myndigheter och arbetsgivarna, samt att uppmärksamt följa behandlingen av dessa krav och att i övrigt på alla sätt verka för förbättring av arbetarnas förhållanden”.
I denna kommitté fanns representanter från både stadens LS (syndikalisterna), bland annat Frans Gustafsson, och från LO-förbunden. Kommittén kom snabbt att konstituera sig under namnet ”Arbetarkommittén av den 16 april 1917”.
Syndikalisterna samlade vid denna tid många revolutionära arbetare som opponerade sig mot LO-ledningens notoriska vacklan och rädsla för massaktioner. LO-toppen utgjorde under 1917-18 den mest konservativa delen av arbetarrörelsen och var ständigt på efterkälken, vilket skapade en fruktsam jordmån för såväl syndikalisterna som de socialister som arbetade inom LO-facken. Kampen tenderade att förena dessa krafter – både lokalt som i Västervik och snart även på riksplanet.

Den kravlista som arbetarna i Västervik samlades bakom skulle snabbt bli stommen i det aktionsprogram för omedelbara förbättringar som sedan utmejslades av de många efterföljande massdemonstrationer och strejker som präglade senvåren 1917.

I Västervik restes krav till såväl kommun och stat som till arbetsgivarna. Det finns starka röster för att fortsätta strejka, men på tisdagen hade samtliga arbetare återgått till arbetet. Bland kraven märktes att de kommunala myndigheterna måste öka tillgången till påbrödskort, ”en bättre översyn över brödsädens förmalning verkställes (eventuellt genom en kommitté där arbetarna får säte)” och att de skatteskulder för arbetare som tjänade mindre än 3 000 kronor om året inte skulle drivas in. Gentemot staten reste man bland annat följande krav: ett stopp på livsmedelsexporten, gryn och dylikt undantas från brödransoneringen, kraftig beskattning av nöd- och krigsprofitörerna, skattebefrielse för alla personer som tjänar under 3 000 kronor per år och ett tillfälligt rusdrycksförbud (alkoholförbud).

De flesta arbetare hade en årslön som var betydligt lägre än 3 000 kronor och dyrtiden gjorde det omöjligt att betala alla de skatter och avgifter som ålagts dem, vilket i sin tur betydde att ett stort antal manliga arbetare (kvinnor saknade helt rösträtt) förlorade sin rösträtt. Över hälften av Västerviks röstberättigade arbetare hade till följd av ”obetalda utskylder” (skatteskulder) förlorat sin rösträtt vid denna tid.
Till samtliga arbetsgivare i Västervik framfördes krav på att levnadsstandarden skulle åter till förkrigsnivån, vilket betydde ett rejält påslag. Bland Västerviksarbetare fanns krav på en fördubbling av lönerna, men för att bibehålla enigheten formulerades kravet på full kompensation för att ”de viktigaste levnadsförnödenheterna höjts med 70 procent” sedan krigsutbrottet 1914. Det andra kravet var arbetstidsförkortning – 8 timmars arbetsdag. Om arbetsgivarna avvisade kraven skulle arbetarna svara ”med all kraft vi äro i besittning av”.
Till Västerviksarbetarnas kravlista skulle sedan genom kampen på andra orter tillfogas kravet på lika och allmän rösträtt samt omedelbart frigivande av de fängslade Amaltheamännen.

Syndikalisterna och inte minst Frans Gustafsson, som tragiskt gick bort i spanska sjukan året därpå, hade en stark ställning i Västervik.
(Under 1917 växte, syndikalisterna,  Västerviks LS, snabbt från att ha organiserat drygt en femtedel av den organiserade arbetskraften till 40 procent).

Men syndikalisterna liksom anarkistiskt färgade ungsocialisterna negligerade den politiska kampen betydelse och missade under våren 1917 att koppla samman de sociala kraven med kravet på allmän och lika rösträtt. Att arbetarklassens och därmed hela mänsklighetens befrielse kräver en kamp för att erövra den politiska makten – statsmakten – var inget som anarkisterna erkände. Men det var genom att förena kampen för bröd och omedelbara förbättringar lokalt med kampen för demokrati, planerad ekonomi baserat på förstatligande och omedelbar konfiskering av krigsprofitörernas tillgångar som vänstern också skulle kunna avslöja högersocialdemokratin och LO-toppens som försökte framställa sig demokratins förkämpe men som inte var beredd att ta striden fullt ut. Utan man var ständigt beredd till kompromisser med den bestående ordningen.

Syndikalisterna och ungsocialisterna kritiserade med rätta LO-ledningen och högersocialdemokratins reformism och parlamentarism, men den demokratiska kampen för allmän och lika rösträtt  – för en konstituerande församling, avskaffande av den första kammaren  och republik– var varken ett utslag av ” parlamentarisk tingel-tangel” eller stod i motsättning till att bygga den rådsmakt, arbetarstyret, som börjat ta form.

Detta medförde i sin tur att när vänstern – det nya socialdemokratiska vänsterpartiet, syndikalisterna  (SAC)  med flera – samlades i maj kunde man inte enas om att också driva kampen för allmän och lika rösträtt. För inte splittras fanns inte rösträttskravet med bland de många bra krav i övrigt som det gemensamt manifestet ställde. Det var ett misstag, som sedan korrigerades.

Kampen i Västervik vann påtagliga resultat och för en tid utgjorde arbetarnas organisationer en alternativ demokratisk makt i staden.
Redan från första stund vanns segrar – priset på mjölk och ved sänkes.
Sedan följde i rask takt en rad viktiga framgångar som gav ett exempel som andra skulle följa.
Tisdagen den 17 april sänkte handlarna priset på fisk och bröd. Samma dag fick man ökad tilldelning av påbrödskort.

 ”På flera företag framtvingades löneförhöjningar eller dyrtidstillägg, priserna på bland annat bröd, mjölk, kött och ved sänktes och staden upplät jord för potatisodling. Principiellt intressant är den faktiska maktställning som arbetarna uppnådde på vissa områden. Genom kommittén utövade arbetarna en varierande kontroll över sädesförmalningen, brödransoneringens genomförande och stadens potatisinköp. Fiskhandeln, eventuellt också handeln med kött, tvingades förbinda sig att först och främst förse invånarna i Västervik med livsmedel och representanter för arbetarna tillsåg att vinsten inte blev oskälig. Dessa konkreta maktbefogenheter, uppnådda efter massmobilisering av stadens arbetarklass”, summerar Hans Nyström i sin bok Hungerupproret 1917.

Ingvar Flink beskriver i sin uppsats och med borgerliga ögon detta inslag av dubbelmakt så här : ”Flera myndigheter tillfrågade Arbetarkommittén i olika frågor innan de vidtog åtgärder. Under en relativt kort tid kom alltså denna icke konstitutionellt tillsatta kommitté att ha reellt inflytande, utan att de lagliga myndigheterna ingrep. Vad gäller privata näringslivet förhandlade sig kommittén åtminstone i ett fall till kontroll över mellanhandsvinsten (profiten).”

Den framgångsrika kampen i Västervik gav arbetarna makten i staden och det var också genom kommittén som ordningen upprätthölls.

Exemplet Västervik fick en enorm spridning. ”Rent tekniskt tog det ett par dagar att få fram nyheten över landet, och det blev därför i det närbelägna Kalmar som hann först med en demonstration den 18 april riktad framför allt mot potatisjobberiet med också med inslag av som uppenbarligen var lånade från demonstrationerna i Västervik” (Andræ: Revolt eller reform. Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918).
Den 19 april antog 900 arbetare i Skara en resolution som nästan ordagrant var en avskrift av den som antagits i Västervik dagarna innan.

Samma dag, den 19 april, gick järnbruksarbetarna i Borlänge ut i strejk och under dagen demonstrerade tusentals kvinnor till stöd för de strejkade och för bröd. På ett möte antog ett uttalade som varnade att:  ”Skall hungerpiskan längre vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas.
Exempel finnas från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas." Det var första gången som en direkt koppling gjordes till vad som hänt i Ryssland februari/mars.

Efter det och fram till början av juni framåt var hundratusentals människor ute på gatorna för att kräva bröd, kortare arbetsdag och allmän rösträtt.

Samhället vreds snabbt till vänster och 1917 blev ett år av organisering; alla arbetarorganisationer ökade sitt medlemstal. LO:s medlemstal ökade med 32 procent till dryga 186 000 medlemmar och syndikalisternas medlemstal steg från dryga 9 500 till över 15 200, enligt Sigurd Klockares Svenska revolutionen 1917-18. I Västervik fördubblades syndikalisternas medlemstal och den 24 april 1917 beslutade den socialdemokratiska arbetarekommunen att lämna partiet och ansluta sig till det nya vänstersocialdemokratiska partiet som skulle hålla sin första kongress i maj 1917.

Så snart vårens kamprörelse, revolutionens första fas nått sin kulmen, försökte arbetsgivarna och de styrande i Västervik ta tillbaka med råge vad man tvingats. Bakom sig hade man den fortsatta krisen och det kapitalismen som tenderade underminera varje framsteg.

Det skulle ha krävts inget mindre än en social revolution i landet för att det som uppnåddes i Västervik skulle ha blivit bestående. Eller som Frans Gustafsson sa vad gällde mjölkprisets sänkning: ”I stort sett kan givetvis icke det frampressade prisfallet å mjölk i längden behållas så länge icke motsvarande reducering framdrives i åtminstone den närmaste omgivningen, för att icke säga att det måste bli en likartad reducering i hela landet” (citerat i Flink: Hungerdemonstrationerna i Västervik 1917).

Kapitalismens och de styrandes ständiga försök att underminera de resultat som  kampen i april gav ledde till nya arbetarprotester. I början av augusti skakas Västervik på nytt av demonstrationer mot livsmedelsbristen följt strejker. Arbetsgivarna svarade med lockout – avsked av strejkande. Men till sist tvingades direktörerna ge vika för arbetarnas krav att ingen ska avskedas och den 6 augusti återupptas allt arbete i staden igen.