Avtalet ut på omröstning

För demokratiska och kämpande fack

Publicerad av Per Olsson

Tema: Facklig kamp

– Medlemsomröstningar är vanligt i Norge, så varför inte här? Vi behöver en vecka så att medlemmarna hinner tycka till. Det skulle ge en styrka och en medlemsförankring i beslutet, sa Tomas Karlsson, vice ordförande på IF Metallklubben på SSAB Tunnplåt i Luleå, när han motiverade varför årsmötet beslutat att kräva att medlemmarna får rösta om avtalet.
Egentligen är det absurt att fackets medlemmar förnekas den demokratiska rätten att rösta om de löneavtal som ska gälla dem. Avtalsomröstningar, på arbetsplatserna eller fackmöten, var tidigare en regel inom svensk fackföreningsrörelse.
Men efter att arbetsgivarna dragit igång en kampanj mot avtalsomröstningarna på trettiotalet blev det allt ovanligare att medlemmarna fick rösta om avtalet och i början av sjuttiotalet försvann den rätten helt. I dag finns den rätten bara kvar som en tom fras i stadgarna.
Medlemsdemokratin blev det första offret i fackledningens strävan till samförstånd med arbetsgivare och stat.
I Norge, liksom i Danmark och många andra länder får fackets medlemmar fortfarande rösta om avtalet. ”Så varför inte här?”. På den frågan brukar facktopparna svara att det inte är praktiskt möjligt eller att ”det finns redan verktyg för att låta medlemmarna rösta om avtalet”, vilket var motiveringen till varför Kommunals ledning sa nej till kravet på avtalsomröstning vid förbundets senaste kongress 2004.
När medlemmarna hade rätt att rösta inom exempelvis Metall deltog uppemot 70 procent i omröstningarna och det slutliga avtalsresultatet var oftast betydligt bättre än det man sade nej till, enligt undersökningar som Walter Korpi hänvisar till i sin bok Arbetarklassen i välfärdskapitalismen. Korpis bok skildrar fackförbundet Metalls utveckling, innan förbundet slog ihop sig med Industrifacket och blev IF Metall, och trots att boken kom ut för flera år sedan behåller slutsatserna sin giltighet och aktualitet.
Att medlemmarna inte får rösta om avtalsförslagen har minskat medlemsinflytandet i lönefrågorna och bidragit till en sjunkande facklig aktivitet. Det vittnar både fackets historia och nuläget om.
”Kylslagen lönerörelse dämpar facklig aktivitet - strejker och lockouter skulle få fler medlemmar att bli aktiva”. Så löd TCO-Tidningens sammanfattning av en kartläggning av aktiviteten inom facket som tidningen gjort i samarbete med Statistiska centralbyrån, SCB (TCO-Tidningen nr 9-2006).
I samma tidning kunde man också läsa att om ”lönerörelsen hettar till går medlemmarna på möten”.
Varje gång som facket varit berett att ta strid har medlemmarna aktivt slutit upp, som i exempelvis Kommunals strejk 2003.
Medlemsomröstningar om avtalet skulle otvetydigt ge en extra dimension till lönekampen. Medlemsomröstningar är ett verktyg som sätter press på fackets förhandlare och engagerar fler i lönerörelsen, något som i sin tur ger kraft åt fackets krav.
Medlemsomröstningar ute på arbetsplatserna höjer temperaturen och utfallet kan ge viktiga impulser till kamp, som i Danmark 1998 och Norge 2000.
I Danmark 1998 utbröt en storkonflikt efter att medlemmarna i omröstning sagt nej till avtalsförslaget. Det var första gången sedan 1961 som medlemmarna röstat nej till ett medlarbud som fackledningen godkänt. I de strejker som sedan följde fick arbetsgivarna till sist söka stöd bakom den dåvarande socialdemokratiska regeringens och statens tvångsmedling.
I Norge två år senare sa medlemmarna nej till det avtalsförslag som norska LO och arbetsgivarna förhandlat fram. Medlemmarnas nej följdes av den största strejken på 14 år. Storstrejken slutade i en klar framgång för arbetarna; det generella påslaget nästan fördubblades och man stoppade ett treårsavtal.
Dessa exempel skrämmer naturligtvis fackledningen i Sverige. Men att topparna med en röst säger nej till kravet på avtalet ut på omröstning beror främst på att man är rädd för att en ökad aktivitet och medvetenhet ska påskynda framväxten av en facklig vänster som på allvar kan utmana ledningen.
Det är inte svårt att instämma i att: ”Också en föga organiserad fraktion [en organiserad vänsteropposition] inom ett fackförbund begränsar den fackliga ledningens möjligheter att bortse från medlemmarnas intressen genom att den erbjuder en potentiell väg för att hota eller avsätta ledningen” (Korpi, Arbetarklassen i välfärdskapitalismen).
Efter strejkerna i Danmark 1998 krävde Dansk Industri (motsvarande Svenskt Näringsliv) att facket måste avveckla systemet med medlemsomröstningar.
Det vill säga reste samma krav som arbetsgivare och stat i Sverige efter de stora strejker som skakat landet under hela tjugotalet och trettiotalets första år.
År 1935 menade en statlig utredning under ledning av den förre socialdemokratiska riksdagsledamoten Torsten Nothin att en centralisering av fackens beslutsordning var en förutsättning för arbetsfred. Utredningen betonade särskilt att medlemsomröstningar om avtalsförslag borde upphöra.
Utredningen ville inte föreslå lagstiftning, de stora protesterna och den korta politiska strejken mot antistrejklagarna 1928 fanns i färskt minne, utan uppmanade LO och arbetsgivarna att själva sluta en överenskommelse som skulle garantera arbetsfred, det vill säga förhindra lönekamp och strejker.
Bakgrunden var att Sverige under tjugo- och trettiotalet låg i topp vad gäller antalet strejker i Europa och att det fanns en utbredd opposition inom fackföreningarna ledd av kommunistpartiet (skp).
Detta tillsammans med hotet om lagstiftning och att socialdemokraterna år 1936 inlett vad som skulle bli början på ett 40-årigt regeringsinnehav var orsaker till det avtal (Saltsjöbadsavtalet) som LO slöt med arbetsgivarföreningen SAF (i dag Svenskt Näringsliv) 1938. Saltsjöbadsavtalet förutsatte att LO-toppen fick större kontroll över lönerörelserna och de enskilda förbunden. De steg mot centralisering och byråkratisering som sedan följde inom fackföreningsrörelsen mötte hård strid. På tröskeln till fyrtiotalet var det inte politiskt möjligt för LO-toppen att helt radera ut medlemmarnas rättigheter, trots att man gick så långt som att förbjuda kommunister att inneha fackliga uppdrag. I Metall gick man än längre och kommunister förlorade rätten att kandidera till fackliga uppdrag 1941.
Byråkratins agerande underlättades av stalinismens brott i Sovjet och Hitler-Stalin-pakten, men opinionen vände snabbt och bara några år senare hade den fackliga vänstern stöd av en majoritet inom Metall.
Radikaliseringen hade fått ny skjuts efter att det stod klart att Nazityskland förlorat kriget och det fanns en utbredd vilja att ta igen vad man förlorat under krigsåren 1939-45 då andra världskriget rasade. Under krigsåren hade arbetarnas levnadsstandard sjunkit till följd av prisökningar och lönestopp, samtidigt som den svenska industrin gjort stora vinster på det krig som lade stora delar av världen i ruiner.
De motsättningar som laddats upp under krigsåren resulterade i Metallstrejken 1945. En strejk som förbundsstyrelsen, som fortfarande dominerades av högern, var emot men som ledningen ändock utlyste i hopp om att vänstern skulle tvingas till underkastelse under strejkens gång. Bland medlemmar och på avtalskonferenserna samt i förhandlingsdelegationen var det en majoritet som stödde vänsterns tuffa linje.
Förbundsstyrelsen kalkylerade dock med att strejken till sist skulle lida nederlag eftersom både LO-toppen och regeringen var bittra motståndare till strejken. Detta i sin tur gav arbetsgivarna en tydlig vink om att striden skulle bli av karaktären ett ”utnötningskrig”, vilket underströk behovet av en aktiv strejk med sikte på att vinna stöd från andra arbetare.
En faktor som var till förbundsstyrelsens fördel var att skp, som hade en stark ställning inom den fackliga vänstern, på det politiska riksplanet sökte samförstånd med socialdemokratin.
Detta medförde i sin tur att man inte var beredd att fullt ut ta den oundvikliga striden med förbundsledningen och det socialdemokratiska etablissemanget.
Strejken blev alltför passiv och inga försök gjordes för att sprida den. Men att kampviljan och beslutsamheten var på topp åskådliggjordes av att varje medlemsomröstning, totalt genomfördes fyra, resulterade i majoritet för fortsatt strejk. I den sista medlemsomröstningen, som hölls i juni 1945, röstade fortfarande en majoritet för fortsatt strejk. Men efter att arbetsgivarna hotat att utvidga konflikten, använde sig förbundsstyrelsen av sin vetorätt och undertecknade 6 juli det avtal som medlemmarna sagt nej till. Därmed var strejken över.

Metallstrejken och dess upprinnelse hade påmint fackbyråkratin om dess dödlighet och den fackliga oppositionens möjligheter.
Efter Metallstrejken 1945 och med vänstern tillbakapressad, accelererade byråkratiseringen och medlemsdemokratin ströps: det blev längre mellan fackets kongresser, lokala funktionärer utsågs uppifrån, klubbar samt avdelningar försvann och medlemsomröstningarna försvann eftersom medlemmarna påstods ”rösta nej enbart av protestlust” (LO:s representantskap 1948). Ungefär som etablissemanget sa efter att det blev nej till EMU i folkomröstningen 2003.
Det kalla krigets politiska klimat och kapitalismens väldiga uppsving bidrog till att ta udden ur stridsviljan och medlemsaktiviteten sjönk. Det var först med gruvarbetarstrejken 1969-70, radikaliseringen under sjuttiotalet och vågen av ”vilda strejker” som en ny facklig opposition föddes, ofta runt kravet på att avtalet skulle ut på omröstning.
Kravet på att medlemmarna måste få rösta om avtalet är en given del i kampen för demokratiska och kämpande fackföreningar.
Per Olsson