Tunisien i revolt mot åtstramningspolitik

Publicerad av Serge Jordan, CWI i Tunisien) Al-Badil al-Ishtiraki (Socialistisk Alternativ

Plats: Tunisien Tema: Arbetarkamp

De tunisiska massorna reser sig återigen mot orättvisorna. (foto: )
De tunisiska massorna reser sig återigen mot orättvisorna.

En våg av folkliga protester sveper över Tunisien. Protesterna, som inleddes i förra veckan, riktas mot regeringens nya budget (Budget 2018) som slår hårt mot landets arbetare och medelklass. Kampvågen och oroligheterna samt regimens repression avslöjar ihåligheterna i den borgerliga skönmålningen av Tunisien vars utveckling under senare tid har beskrivits som en kapitalistisk framgångssaga. I realiteten är Tunisien ett slagfält där striden utkämpas mellan revolution och kontrarevolution.

Under de senaste dagarna har Tunisien skakats av sociala protester, kravaller och på flera håll – särskilt i det marginaliserade inlandet och i huvudstadens Tunis förstäder – har våldsamma strider utkämpats mellan unga och polisen.
Kampanjen Fesh Nestanew – ungefär ”Vad väntar vi på?” – på sociala media kom att initiera protesterna, men missnöjet har funnits länge.
Den nya budgeten för i år innehåller många åtgärder som slår hårt mot Tunisiens många fattiga: en momshöjning som ökar mat- och bränslepriserna samt ger dyrare medicin, höjda socialförsäkringsavgifter och högre tullar på importerade varor.

Åtstramningen och attackerna på arbetarklassen har mötts av gillande från den Internationella valutafonden (IMF), som har trappat upp sina krav på att regeringen måste påskynda genomförandet av så kallade  “strukturreformer” så att de utländska spekulanterna ska få betalt för de dyra lån som Tunisien fått. Den växande skuldbördan har inte orsakats av att offentliganställda har ”för höga löner” som kapitalister och borgare hävdar, utan är ett giftig arv från den maffia som satt vid makten innan revolutionen 2011.
Statens svar på massprotesterna har varit i form av massarresteringar – flera hundra har arresterats. Uppgifter från staden Tebourba i måndags berättar om att en 43-årig man har dödats efter att blivit överkörd av polisbil.
Regeringen har förlängt, med tre månader, det undantagstillstånd som mer eller mindre har varit permanent sedan november 2015.
Den väldiga klyftan mellan fattiga och rika, som orsakade den massrevolt som fällde Ben Ali-regimen 2011, har bara ökat. Samtidigt som Tunisien beskrivs som ett skatteparadis för superrika har matpriserna rusat i höjden till följd av marknadskaos och spekulation samt minskade subventioner. Under de senaste sju åren har landets handelsunderskott trefaldigats och värdet på valutan – dinar – har rasat, vilket ökat priser, sänkt levnadsstandarden och kostnaderna för att betala av skulden.
Föga förvånande anser tre fjärdedelar av befolkningen att ekonomin utvecklas i fel riktning. I brist på offentliga satsningar har situationen i de fattiga inlandet blivit särskilt svår. De många unga som var beredda att offra allt för att störta Ben Ali 2010-11 känner att det gjorde det förgäves när arbetslösheten och fattigdomen förvärrats.
Det har länge stått klart att en även en mindre händelse kan bli den tändande gnistan, vilket inte minst visas av de två generalstrejker som lamslog staden Sejnane i slutet av förra året och som riktades mot arbetslösheten, fattigdomen och den försämrade offentliga servicen. Dessa två generalstrejker följde efter att en fembarnsmamma bränt sig till döds utanför en myndighetsbyggnad, en tragik som påminner om den som inledde den så kallade arabiska våren 2010 då en tunisisk gatuförsäljare brände sig till döds.

Revolutionen 2011 har tvingat den härskande klassen att inkludera parlamentarisk demokrati i sitt styre, men samtidigt har den ekonomiska och sociala basen för kapitalismen försvagats. Den så kallade medelklassen har halverats i antal enligt Världsbanken som en följd av åtstramningar och låg ekonomisk tillväxt – under senaste sex åren har den årliga tillväxten i snitt legat under 1 procent. Mot den bakgrunden anser sig kapitalisterna att ge några eftergifter som ge stabilitet och mobilisera ett socialt stöd till deras system.
På mindre än sju år har Tunisien haft nio regeringar som alla haft det gemensamt att de varit svaga och varav en del tvingats gå som en följd av revolter underifrån. Den nuvarande så kallade nationella enhetsregeringen under premiärminister Youssef Chaheds ledning kommer att gå samma öde till mötes. Regeringen är en koalition mellan två partier i kris och splittring: Nida Tounes, ett parti som egentligen är en återuppståndelse av Ben Alis gamla, upplösta parti RCD, och det islamistiska högerpartiet Ennahda.
Nida Tounes leds av president Caid Essebsi son Hafedh som ligger i topp på listan över de mest hatade personerna i Tunisien. Nummer två på den listan är Ennahdas ledare Rached Ghannouchi. Mycket pekar mot att upp mot 70 procent inte kommer att gå och rösta i de lokalval som stundar.
Dessa exempel ger en bild av hur impopulär det styrande etablissemanget är och som bara ökar i omfattning efter att individer med koppling till Ben Alis hamnat i regeringen.

Skamligt nog har ledarna för Tunisien fackliga centralorganisation UGTT (motsvarande LO och TCO) intagit en försonlig hållning till regeringens åtstramningspolitik. Det är bara i ord och under press från nuvarande revolten som fackledarna gett uttryck för en viss opposition. Fackledarna har agerat som ”sociala rådgivare” till regeringen och deras klassamarbetspolitik har inneburit att facken inte stått stridsberedda. Därför väntade inte heller massorna på att fackledarna skulle ge signal till kampen – om man gjort det skulle man fortfarande vänta – utan man beslöt sig för att själva gå ut på gatorna.
Hittills har de fackliga ledarna har höjt rösten mot våld och plundring. Och visst måste vi ta avstånd från vandalism eftersom det är handlingar som ger staten en ursäkt för att slå mot masskampen och dess krav. Agenter provokatörer och plundrare behöver isoleras och marginaliseras av rörelsen. Men om de fackliga ledarna hade gjort sitt jobb och varit beredd att ställa sig i spetsen för en beslutsam kamp skulle inte desperata unga luras in i vandalismens återvändsgränd.
De fackliga ledarna som svikit måste bytas ut och ersättas av en ny kampvillig ledning. Inom hela UGTT och på varje nivå måste vi ta upp behovet av bygga en strejkrörelse mot regeringens nya budget. Det var den organiserade arbetarklassens makt som till sist fällde Ben Alis och samma makt kan besegra alla dem som försöker fortsätta med den gamla regimens ekonomiska politik.
En stark kampfront måste nu byggas som kan förena "Vad gör vi nu?”-kämpar och andra aktivister, arbetare, arbetslösa, fackföreningar och lokala kampanjorganisationer i en gemensam kamp för att fälla budgeten och regeringen. Men om inte kamprörelsen bygger sitt eget självständiga politiska alternativ kommer den härskande klassen även i fortsättningen att sätta samman en regering som försvarar deras intressen. För att förhindra att detta händer behöver demokratiska kampkommittéer bildas på arbetsplatser och bostadsområden i hela landet som kan utgöra grunden för en ny revolutionär och demokratisk regering som är beredd att driva en socialistisk politik baserad på det offentliga ägandet av banker, industrier och jordegendomar..

CWI i Tunisien säger:

  • Fäll Budget 2018 – vägra betala statsskulden.
  • Stoppa prishöjningarna – försvara och utvidga de statliga subventionerna. Indexreglerade löner, subventioner och sociala bidrag.
  • Släpp alla som har fängslats fria. Upphäv undantagstillståndet.
  • Regionala generelstrejker som en förberedelse för en endags landsomfattande generalstrejk mot regeringen.
  • Plan för omfattande offentliga satsningar på jobb till de arbetslösa, infrastruktur och för utveckling av alla regioner.
  • Förstatliga banker, storföretag och jorden under folkets demokratiska kontroll och styre.
  • För en ny revolutionär regering av och för arbetare, fattiga bönder och ungdomar