Börsrasen som skakar om

Publicerad av Offensiv

Tema: Världsekonomin

Världskapitalismen lider av kronisk instabilitet. (foto: Riksbanken)
Världskapitalismen lider av kronisk instabilitet.

Veckan inleddes med kraftiga börsfall världen över.

I måndags hade börsraset i New York utraderat hela årets uppgång. Börsfallet i USA var det värsta sedan 2011 och följdes av lika dramatiska ras i Asien. I Japan var  nedgången på tisdagen ett tag den kraftigaste sedan 1990 innan Tokyobörsen stängde på minus 4,73 procent. Även Stockholmbörsen inledde sin handel i tisdags med ett fall och övriga börser i  Europa rasade nedåt.
Det är alldeles för tidigt att dra några definitiva slutsatser av börsrasets inverkan på världsekonomin som helhet. Det är mycket möjligt att börserna återhämtar sig innan det är dags för nästa fall.
Men börsoron är ett uttryck för den kroniska instabilitet som präglar den globala kapitalismen och att uppgången är för svag och obalanserad för att skapa en solid grund för en fortsatt expansion.

Det är långt ifrån så att alla kurvor har vänt uppåt det senaste året, och börsen är en dålig mätare av kapitalismens hälsotillstånd. Finansbubblor och uppblåsta aktiekurser har en tendens att dölja vad som händer i den verkliga ekonomin.
”Minerad mark för världsekonomin”, skrev brittiska Economist i sin årsskrift Världen 2018 och varnade för att ökad inflation kan skapa panik och resultera ”i att den rika världens centralbanker blir allt mer hökaktiga och höjer räntorna en gång för mycket”.
Det var också ett av skälen till varför börserna i New York rasade efter beskedet om att sysselsättningen i USA steg mer än väntat i januari, plus 200 000, och att timlönerna i årstakt har ökat mer än förväntat. Det sistnämnda var äntligen bra nyheter för den amerikanska arbetarklassen, som har upplevt årtionden av reallönesänkningar, men kapitalisterna fruktade ökad inflation och nya räntehöjningar. Bara tio minuter efter detta besked började de långa räntorna stiga i USA och dollarns värde ökade. Därefter föll börsen.

Under flera år har centralbankerna och regeringarna sänkt räntan till under noll och pumpat in tusentals miljarder i ekonomin för att få fart på tillväxten och förhindra att kapitalismen  fastnade i en deflationsspiral av sjunkande priser, löner och vinster.
Att världsekonomin har gått på finansiella steroider har fungerat som oemotsvarad stimulans för börskurser och vinster. Men på investeringar och produktivitetsökningar har denna  politik av kvantitativa lättnader (från engelskans Quantitative Easing, QE) inte haft någon större påverkan. Produktivitetskrisen har blivit än mer framträdande, samtidigt som samhällena slits sönder av växande klassklyftor.
Centralbankernas och regeringens massiva ingripande räddade visserligen kapitalismen undan en ekonomisk depressionskris, men till priset av nya bubblor och växande skuldberg. Det i sin tur innebär att när tillväxten verkligen tar fart och inflationen börjar öka igen är det inte långt till åtstramande åtgärder, som räntehöjningar och dämpad kreditexpansion, vilket snabbt kan ta udden av den ihåliga uppgången. Nya räntehöjningar i USA kan bli början till en sådan krisprocess.
Till det ska läggas att den stagnerade världshandeln hotas av ökad protektionism och att det finns en rad krishärdar i världen som kan sätta hela systemet i gungning. Mot den bakgrunden kan inte den ekonomiska uppgången bli varaktig, och fallen brukar oftast komma när det ser som bäst ut, vilket de senaste dagarnas börsras har gett en signal om.

Offensivs redaktion tisdag eftermiddag