Första världskriget 1914-1918

100 år sedan första världskriget

Denna artikel har fler bilder Publicerad av Per Olsson

Plats: Stuttgart, Sarajevo, Belgrad, London, Qingdao, Wien, Haag, Kisa, Stockholm, Verdun, Liège, Paris, Ypern, Tannenberg, Nieuwpoort, Gallipoli, Konstantinopel, Trieste, Brest-Litovsk, Budapest, Cattaro, Berlin, München, Kiel Tema: Historia

Brittiska soldater tar skydd i en skyttegrav.  (foto: )
Brittiska soldater tar skydd i en skyttegrav.

Med anledning av att det i helgen är precis 100 år sedan Första världskriget avslutades återpublicerar vi denna Offensivspecial från 2014.


I juli är det precis hundra år sedan det första världskriget bröt ut. Det var ett imperialistiskt krig för makt, prestige, marknader, territorier och kolonier. Kriget, som kom att kallas Det stora kriget, rasade ända fram till slutet av 1918. Under dessa år förvandlades delar av Europa till en krigskyrkogård. Det mänskliga lidandet och förödelsen, som kriget orsakade, saknar historisk motsvarighet. Uppemot 20 miljoner människor, soldater och civila, dog i kriget. Serbien led de proportionellt största förlusterna – nästan var sjätte invånare förlorade sitt liv.

Förutom krigets offer dog ytterligare minst 22 miljoner människor i spanska sjukan, den pandemiska influensa som bröt ut i krigets slutskede. Kriget kom att helt rita om världens politiska och sociala karta. Med början i Ryssland 1917 blev kriget upprinnelsen till historiens hittills kraftfullaste revolutionära våg.

Arbetarnas och de fattigas uppror på hemmaplan, jämte den samtidiga revolutionära jäsningen bland soldater och matroser, ändade till sist stridigheterna. Första världskriget var det första industriella och totala kriget mot mänskligheten.

På ett fasansfullt sätt kom redan krigets första veckor att ge besked om att kapitalismens genombrott gett de styrande oemotsvarade resurser och möjligheter att bedriva ett krig, som innebar att samhället kastades ned i våldsamt förfall och barbari. Första världskriget ”är ett krig mellan rovdjur om hur bytet skall delas, om vem som skall förslava främmande länder. Kriget förs av alla stormakter om utplundringen, uppdelningen av världen, om marknader, om att förslava folken. För bourgeoisien innebär det ökade profiter”, skrev den ryske marxisten och revolutionsledaren Vladimir Iljitj Lenin när kriget hade påbörjat sitt andra år.

På ett kusligt sätt blev kriget en bekräftelse på den varning som den revolutionäre socialisten Friedrich Engels, Karl Marx stridskamrat, utslungade redan 1887: Ett nytt krig mellan Europas stormakter skulle bli ”ett världskrig av en hittills oanad omfattning och häftighet som på tre-fyra år skulle ödelägga kontinenten och sprida hunger, epidemier och akut nöd”. 

Det kapitalistiska samhället hade inte bara skapat möjligheter för socialism och arbetarklassens maktövertagande utan också samhällets återfall i barbari.

I samband med att det är hundra år sedan kriget bröt ut har det givits ut ett överflöd av böcker och producerats en mängd dokumentärer om kriget.

Det mesta som skrivits och kommenterats har skildrat kriget på västfronten och försökt förklara krigsutgången med hänvisning till händelser på slagfältet. Det var emellertid inte antal vapen och soldater som till sist avgjorde krigsutgången utan massornas krigströtthet och fredsvilja. Första världskrigets strider utkämpades visserligen främst på europeisk mark (Europa hyste flertalet av dåtidens stormakter), men kriget omfattade direkt eller indirekt alla kontinenter. Och de många sår som kriget orsakade är långt ifrån läkta.

De gränser som de segrade imperialistiska makterna (Storbritannien och Frankrike) godtyckligt ritade efter krigsslutet 1918 i Mellanöstern, helt över huvudet på invånarna, lägger ett stort ansvar för dagens våld och splittring på imperialismens axlar. Ännu har inte Turkiets ledare velat erkänna omfattningen av det folkmord på armenier som ägde rum med början 1915.

Första världskrigets utgång kom överhuvudtaget att forma 1900-talets historia. Kriget innebar slutet för såväl tsardömet i Ryssland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern som för det som fanns kvar av det osmanska riket. Men den enskilt viktigaste händelsen var den ryska socialistiska oktoberrevolutionen 1917.

För första gången grep arbetarna och fattigbönderna makten och det satte ett exempel, som snabbt fick efterföljd. De revolter och uppror som följde i revolutionens spår gjorde det omöjligt för den härskande klassen att fortsätta kriget.

Det var massornas kamp för fred, bröd, arbete och jord som fick soldaterna att kasta sina vapen och vägra lyda order eller ge upp och låta sig tas tillfånga. Den ryska miljonhövdade armén, på papperet världens största, formligen löstes upp från våren till hösten 1917.

Första världskriget hade föregåtts av en exempellös kapitalistisk expansion, som etablerade finanskapitalets makt och imperialismens tidsålder. De första stora imperialistiska makterna hade, oftast med brutal vapenmakt och i krig med varandra, koloniserat och lika girigt som brutalt styckat upp världen.

”Från 1876 till 1914 har de sex ’stor’-makterna [Storbritannien, Ryssland, Frankrike, Tyskland, USA och Japan] roffat åt sig 25 miljoner kvadratkilometer, dvs. en yta som är 2,5 gånger så stor som hela Europa! Sex makter håller över en halv miljard (523 miljoner) invånare i kolonierna förslavade. Fyra invånare i ’stor’-makterna motsvaras av fem invånare i ’deras’ kolonier. Och alla vet, att kolonierna har erövrats med eld och svärd, att koloniernas befolkning behandlas som djur och utsugs på tusen sätt” (Lenin: Socialismen och kriget). 

Den brittiska imperialismen var den tidens dominerande imperialistiska makt. Det brittiska imperiet, omfattande en fjärdedel av jordens yta, och dess flotta dominerade världshaven. Men den brittiska imperialismens ställning hotades av å ena sidan Tysklands snabba frammarsch – industriellt och militärt – och å andra sidan den växande styrkan hos den amerikanska imperialismen.

Till skillnad från exempelvis det brittiska imperiet var Tysklands handel, kapitalexport och expansion i första hand koncentrerad till Europa, en återspegling av att Tyskland inte kunde matcha den brittiska imperialismen vad gäller kolonier och kontroll av landområden utanför Europas gränser. ”Tyskland var navet runt vilket Europas ekonomiska system kretsade [1850-1913]”, skrev Financial Times i en bilaga om världen 1888-1988. 

Men inte bara den tyska kapitalismen upplevde en blomstringstid årtiondena innan första världskriget bröt ut. Även andra länder upplevde en tid av snabb ekonomisk tillväxt och kapitalismen, via världshandelns årliga tillväxt och kapitalexporten, lade under sig allt större områden.

På ett årtionde industrialiserades Ryssland. Att den ryska kapitalismen utvecklades sent – i skydd av en statsmakt som vilade på gamla ordningen och tsarismens absolutism och som en produkt av i huvudsak utländska kapitalinvesteringar (inte minst franskt kapital) – skulle skapa en oundviklig våldsam kollision mellan å ena sidan den uppåtstigande arbetarklassen och å andra sidan den svaga inhemska borgarklassen och staten. Den ryska revolutionen 1905, särskilt masstrejken, blev den första urladdningen.

I takt med kapitalismens expansion följde ökad konkurrens och tilltagande rivalitet om vem och vilka som skulle bli den dominerande europeiska makten. Ur dessa interimperialistiska motsättningar formades tidigt en trippelallians mellan Tyskland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern (det habsburgska imperiet med 53 miljoner invånare på en yta som idag täcker en rad länder i Central- och Östeuropa) samt Italien och en motsatt trippelallians, den så kallade trippelententen, mellan Frankrike, Ryssland och Storbritannien. 

Den förstnämnda utgjorde centralmakterna i kriget och den sistnämnda ententen eller de allierade. De olika allianserna bedrev en ständig kamp sinsemellan för att knyta ytterligare länder till sig, samtidigt som de drog upp krigsplaner för hur de skulle lägga Europa under sig och erövra nya marknader samt tillgångar.

”Bland de stora europeiska imperierna fanns det stora skillnader i storlek och styrka, en obalans som ledde till instabilitet. Och eftersom de var rivaler höll deras ledare ständigt ögonen på varandra och försökte gissa vem som skulle besegra vem i ett eventuellt krig, och vem som var således bäst att alliera sig med”, skriver David Fromkin i sin bok Europas sista sommar.

I takt med att konkurrensen intensifierades på världsmarknaden och kapitalets behov av ständig expansion utanför landsgränserna, började varje lands framgång ske på bekostnad av konkurrerande länder. Det i sin tur skärpte spänningarna mellan de rivaliserande makterna och underminerade varje försök att skapa en jämvikt i relationerna mellan dåtidens stormakter.

Jämsides med denna utveckling framträdde motsättningen mellan kapitalismens fortsatta utveckling och den allt snävare nationella kostymen allt tydligare.  Varje försök att överkomma denna motsättning tenderade att ge upphov till nya spänningar och antagonistiska motsättningar på världsarenan. 

Åren fram till krigsutbrottet var ingalunda en fredlig period utan kantades av krig och konflikter, som exempelvis USA:s kolonialkrig i Filippinerna 1899-1902, det rysk-japanska kriget 1904-05, Österrike-Ungerns annektering av Bosnien-Hercegovina 1908-09, Marockokrisen 1911, Italiens krig mot Turkiet 1911-12, som slutade i Italiens kolonisering av Libyen, och de två storkrig som rasade på Balkanhalvön 1912-13. 

Krig är en fortsättning på politiken men med våldsamma, dödsbringande medel. Imperialismens tidsålder födde också militarismen och väldig militär kapprustning.

Allmän värnplikt hade införts i nästan alla europeiska länder (med undantag för Storbritannien) för att snabbt kunna mobilisera utbildade soldater och transportera dem på järnväg, som byggts ut för att också tjäna militära ändamål. Åren 1908-13 ökade rustningskostnaderna för Europas sex största länder med 50 procent.

”Nästan alla stormakter använde nu 5 till 6 procent av sin nationalinkomst till sina väpnade styrkor” (Adam Hochschild: Aldrig mera krig: lojalitet och motstånd 1914-1918). Symptomatiskt är att den tyska vapenfabriken Krupp var Europas enskilt största företag.

Men mer än något annat kom 1900-talets första fjorton år att innebära den socialistiska arbetarrörelsens genombrott. Över hela Europa började arbetarrörelsen bli en masskraft. Dåtidens socialistiska arbetarpartier, de flesta bar namnet Socialdemokraterna, hade redan 1889 förenats i den socialistiska Andra Internationalen.

Den tidens socialdemokrati var arbetarpartier, som organiserade socialister och kan inte jämföras med dagens borgerliga socialdemokrati. Den globala kampen mot militarism och för fred kom från första stund att bli en av den nya Internationalens absolut viktigaste uppgifter.

Internationalens andra kongress 1891 uttalade att krig och militarism var en produkt av kapitalismen och att endast arbetarklassens förbrödring och kamp för socialism kunde säkra fred. Detta uttalande skulle sedan följas av fler uttalanden och gemensamma kampanjer mot militarismen, som definierades som ”ett kapitalistiskt affärs- och maktintresse”.

Parollen ”Inte en man, inte ett öre mot den förbrytelse mot mänskligheten som heter militarismen” populariserade och summerade Internationalens program och uppgifter. I Stuttgart 1907 antog Internationalens kongress en resolution, författad av Lenin och Rosa Luxemburg, som uppdrog till de socialdemokratiska partierna att göra allt för att förhindra ett världskrig.

Och om kriget ändå bröt ut skulle Internationalens medlemmar ställa sig i oförsonlig opposition mot den egna härskande klassens krig och organisera en kamp för fred och kapitalismens avskaffande. När Internationalen höll sin extrakongress 1912, vilken skulle bli den sista, antogs följande resolution:

”Om ett krig hotar att bryta ut, är det arbetarklassens och deras parlamentariska representanters plikt i de inblandade länderna, understödda av Internationella socialistiska byråns koordinerande verksamhet, att tillgripa varje ansträngning i syfte att förhindra dess utbrott. De måste använda sig av de metoder de betraktar som mest effektiva, vilka naturligtvis skiftar med klasskampens skärpning och den allmänna politiska situationen. Utifall ett krig ändå skulle bryta ut, är det deras plikt att ingripa för dess snabba avslutande och sträva med all sin makt att utnyttja den ekonomiska och politiska kris som skapats av kriget till att resa massorna och därigenom påskynda det kapitalistiska klasstyrets fall.”

Resolutionen, som bara kan läsas som en maning till revolution, hade föregåtts av en internationell aktionsdag mot Balkankriget och för fred.

Internationalens mäktigaste parti var det tyska Socialdemokraterna (SPD) vars medlemstal hade passerat en-miljon-strecket 1913. I valet 1912 hade partiet fått drygt en tredjedel av rösterna (34,8 procent) och med bred marginal blivit landets största parti. SPD gav ut 90 dagstidningar och hade 3 500 anställda.

Inom Internationalen betraktades SPD som ”Partiet” och garanten för att den internationella socialdemokratin även i fortsättningen skulle vila på den ideologisk-politiska grund som Marx och Engels hade lagt fram. Det har dock sedan länge blivit en allt större skillnad mellan vad SPD-ledarna skrev och sa och partiets praktik.

I ord var de socialismen trogna men den faktiska politiken och metoderna var rakt igenom inomkapitalistiska. Den fackliga ledningen – de tyska fackföreningarna räknade 2,5 miljoner medlemmar – var om möjligt en ännu större konservativ bromskloss. 

Under 1900-talets början och särskilt efter 1905 blev SPD-ledningen samt den tusenhövdade staben av heltidsfunktionärer allt mer fokuserad på parlamentet och att vinna röster, samtidigt som fackledningen gjorde kompromisser till en dygd, vilket slutade i klassamarbete istället för masskamp.

Orsaken till den politiska urartning och den åtföljande byråkratiseringen, som Rosa Luxemburg var den första att uppmärksamma och ta strid mot, var dels SPD- och fackledningens rädsla för att partiet åter skulle förbjudas, som under 1878-1890, dels trycket från kapitalismens uppsving och fientliga klasskrafter. 

Arbetarrörelsens ledning hade börjat se kapitalismens expansion och de sociala förbättringar som ett evigt tillstånd, vilket närde de reformistiska idéerna om att arbetarrörelsen bara hade att vänta tills den dag man blivit så stark att man utan strid kunde gripa samhällsmakten. Inget, allra minst storstrejk och andra massmobilisering, fick äventyra ”den gamla beprövade taktiken” av parlamentariskt arbete, stegvisa förändringar och klasskompromisser. Kampen för socialism fick vänta.

Denna inomkapitalistiska reformism märktes inte bara inom den tyska socialdemokratin utan i flera av Internationalens partier, bland annat den svenska socialdemokratin. Men eftersom ledningen inte helt kunde frigöra sig från medlemmarna kände den sig tvungen att fortsätta ge läpparnas bekännelse till socialism och internationalism.

Till skillnad från åren innan andra världskrigets utbrott 1939 var det en arbetarrörelse på frammarsch, som 1914 hade konfronterat ett växande krigshot. Det var en viktig skillnad gentemot 1930-talet, då arbetarrörelsen i många länder krossades av fascismen och nazismens järnhäl och som dessutom hade fått uppleva den ryska revolutionens urartning och stalinismens framväxt.

I motsats till andra världskriget, då stora delar av den europeiska arbetarrörelsen i det närmaste likviderades, kunde arbetarorganisationerna i mångt och mycket fortsätta att verka under krigsåren 1914-18. Den fackliga organisationsgraden i det närmaste fördubblades i krigförande länder som Storbritannien och Frankrike 1914-18 och i USA ökade den med 85 procent under krigsåren (USA gick inte in i kriget förrän 1917).

Inte minst i Ryssland hade arbetarrörelsen återhämtat sig efter nederlaget 1905 och från 1912 och fram till sommaren 1914 skakades det ryska väldet av en strejkvåg som svepte över industrin. I Västeuropa inkasserade Socialdemokraterna stora valframgångar, inte bara i Tyskland, utan även i till exempel Österrike samt Belgien och i Finland blev Socialdemokraterna största parti redan 1907.

Från 1910 och fram till krigsutbrottet hade de engelska fackföreningarnas medlemstal nästan fördubblats – från 2,3 miljoner medlemmar till fyra miljoner – och förberedde sig inför en möjlig generalstrejk i november 1914. Under samma tid föll antalet fackligt organiserade i Sverige, som en följd av det allvarliga bakslaget i storstrejken 1909 (se förra numret av Offensiv, #1107).

Men perioden 1910-14 kom att etablera det socialdemokratiska ungdomsförbundet och dess kamp mot ”det befästa fattighuset”, som arbetarrörelsens socialistiska ryggrad. Det i sin tur placerade ungdomsförbundet längst fram i kampen mot de svenska ”försvarsvännerna” och krigsaktivisterna när kriget bröt ut.

Efter år av krigsförberedelser följde en allt snabbare nedräkning mot krig med början sommaren 1914. Om inte dödsskotten i Sarajevo hade inträffat skulle en annan händelse blivit en ursäkt för att ”släppa lös krafter som redan satts i rullning”, som det heter i en nyutkommen bok, Catastrophe: Europe goes to war 1914, av den brittiske journalisten Max Hastings. Mordet på Österrike-Ungerns ärkehertig och tronföljare Franz Ferdinand och hans hustru den 28 juni 1914 utfördes av en bosnisk serb, Gavrilo Princip, med stöd av en grupp som blivit känd som Svarta handen med målet att skapa ett stor-Serbien.

Ända sedan skotten föll har historikerna försökt hitta band som förbinder Princip och Svarta handen med den serbiska regeringen och dess självutnämnda beskyddare Ryssland. Konspirationsteorierna har avlöst varandra.

Men ”ett århundrade senare kan vi fortfarande inte med säkerhet säga vem som visste vad och vid vilken tidpunkt” (D. Fromkin: Europas sista sommar). Vem eller vilka som hade kännedom om terrordådet är emellertid mindre intressant. Enligt journalisten Adam Hochschild hade den österrikisk-ungerska generalstaben redan flera veckor före mordet ”förberett åtgärder mot Serbien”. 

Österrike-Ungerns omedelbara reaktion på skotten i Sarajevo var att snabbt vända sig till Tyskland och försäkra sig om stöd för en krigsinsats – i kamouflage av ”en bestraffningsaktion” – mot Serbien. Tysklands stöd var nödvändigt eftersom det habsburgska imperiets härskare inte kunde blunda för att ett krig mot Serbien sannolikt också betydde krig mot Ryssland.

Om Serbien slukades av Österrike-Ungern skulle Ryssland förlora ytterligare inflytande på Balkanhalvön. Tyskland å sin sida behövde Österrike-Ungern som en allierad i det krig mot Ryssland och Frankrike, som den tyska härskande klassen länge ansett vara ett närmast absolut villkor för fortsatt expansion och ändrade maktförhållanden.

Uppfattningen om att det sannolikt krävdes ett krig för att säkra och främst vidga den egna maktställningen var en syn som delades av den brittiska, franska och ryska imperialismen. ”Alla sidor förbereder sig inför det europeiska krig som alla sidor förväntar sig bryter ut förr eller senare”, skrev den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltke i december 1912.

I juli 1914 var krigsförberedelserna i full gång, samtidigt som de imperialistiska makterna undvek att beordra allmän mobilisering eftersom ingen ville framstå som angripare utan snarare som ett offer som påtvingats ett ”försvarskrig”. Skälen till det var den folkliga opinionen på hemmaplan. Men mobiliseringarna hade inletts och de krigsplaner som tidigare dragits upp började sättas i verket.

”Om, som Clausewitz så riktigt säger, kriget utgör en fortsättning av den nationella politiken, så utgör krigsplanerna det i ännu högre grad.” (Barbara W. Tuchman: Augusti 1914)

Den hastighet i vilken händelserna utvecklades under juli körde över varje försök till medling och diplomati. Den 28 juli förklarade Österrike-Ungern krig mot Serbien och dagen efter bombarderades Belgrad av österrikiskt artilleri. Inom en vecka skulle hela Europa sättas i brand.

Samma dag som Österrike-Ungerns kejsare Frans Josef undertecknade krigsförklaringen mot Serbien genomförde Berlins arbetare en stor demonstration, med tiotusentals, mot den hotande världsbranden.

Bakom parollerna ”Ned med kriget” och ”Länge leve socialdemokratin” tågade de genom den tyska huvudstaden samtidigt som de mer välbärgade satt på uteserveringarna och sjöng patriotiska sånger, buade och applåderade när polisen upplöste protestmarschen. Dagarna innan hade SPD hållit antikrigsmöten ”mot krigshetsarnas kriminella göranden” runt om i Tyskland, som hade samlat mer än 100 000 deltagare.

Totalt deltog omkring en halv miljon människor i de antikrigsprotester som genomfördes i Tyskland i slutet av juli. Även i Frankrike, Storbritannien och Österrike organiserades protester. Så sent som den 2 augusti genomfördes en jättelik protestmarsch mot kriget i London, som beskrivits ”som den största demonstrationen på år och dag”. Keir Hardie,  parlamentsledamot för socialdemokratiska Labour, ”manade under vilt jubel till generalstrejk om Storbritannien gick ut i krig” (A. Hochschild: Aldrig mera krig).

Men den oerhört snabba nedräkningen mot kriget tog arbetarklassen med överraskning. Dagarna innan krigsutbrottet och trots protester hade ledningen för arbetarrörelsen i Tyskland och andra länder försäkrat sina respektive härskande klasser att de inte skulle opponera sig mot kriget. (Keir Hardie var dock inte en av dem, han förblev motståndare till kriget.)

I Max Hastings Catastrophe citeras en tysk arbetare och SPD-medlem, som i ett brev daterat den 26 juli 1914 skriver att han är övertygad om att ”Internationalen kommer att förhindra kriget och om kriget ändå bryter ut kommer dess ohyggligheter att skapa uppror och myterier”.

Han skulle få rätt vad gäller det sistnämnda, men hoppet om att Internationalen skulle mobiliseras mot kriget grusades. Istället för ”krig mot kriget” valde SPD-ledarna och andra socialdemokratiska ledare att ge stöd till kriget. 

Samtidigt som tyska SPD organiserade protester mot kriget hade dess ledning sannolikt redan låtit den härskande klassen få besked om att partiet inte skulle gå i opposition mot kriget. ”Vad beträffar Tyskland fanns det mer som stod i vägen för dem som ville inleda fientliga handlingar. Arbetarrörelsen och socialdemokratin måste övertygas om krigets nödvändighet, men det lyckades Bethmann [Tysklands rikskansler] med under den sista turbulenta veckan i juli” (D. Fromkin: Europas sista sommar).

Den 1 augusti förklarade Tyskland krig med Ryssland, under förevändningen att Ryssland varit först att utfärda allmän mobilisering och att tsarens trupper ”angripit det tyska riket”.  Till krigsförklaringen lades ett beslut om undantagstillstånd i Tyskland. Samtidigt rullade tyska trupper västerut, Frankrike mobiliserade och delar av den brittiska flottan seglade ut mot Engelska kanalens franska kustband.

Den härskande klassen i Storbritannien var dock splittrad och det fanns en stark opinion mot ett brittiskt deltagande i kriget. En majoritet inom regeringen var till en början antingen emot eller ytterst tveksam till att Storbritannien skulle gå med i kriget (två ministrar som var emot avgick) och enligt landets premiärminister, tillika det regerande liberalernas ledare Herbert Asquiths, var ”City” (finanskapitalet) helt emot.  

De delar av den härskande klassen som var för ett deltagande i kriget visste med sig att de behövde en ursäkt för att vända opinionen och övertyga ”City” om att den brittiska imperialismen bara kunde hävda sin ställning genom att gå i krig.

Tysklands ultimatum den 2 augusti till neutrala Belgien, om fri lejd genom hela landet för de trupper som hade satts i rörelse mot Frankrike vilket den belgiska regeringen som väntat sa nej till, följt av de tyska truppernas invasion av Belgien och Tysklands krigsförklaring mot Frankrike den 3 augusti gav de brittiska krigshökarna den förevändning de önskat. Den 4 augusti gick Storbritannien i krig med Tyskland. 

När den brittiske utrikesministern Edward Grey talade till parlamentet om skälen till krigsförklaringen (beslutet om att gå i krig hade fattats av en liten klick) sa han bland annat: ”Jag ber nu att huset [parlamentet] utgående från de brittiska intressena måste begrunda vad som nu står på spel”. Vad som stod på spel var ”att hindra hela Västeuropa från att mitt framför oss råka under en enda makts herravälde”.

Om inte den brittiska imperialismen drog ut i krig ”skulle vi offra vår respekt, och vårt goda namn och rykte inför världen, förutan vi inte skulle kunna undgå de allvarligaste och svåraste ekonomiska konsekvenser”, sa Grey vidare samtidigt som han hycklande deklarerade att försvaret av Belgiens neutralitet var en ”hederssak”.

Men, precis som den tyska imperialismen, hyste den brittiska imperialismen inga betänkligheter att invadera andra länder och kontinenter eller strunta i länders neutralitet. Som Hochschild anmärker, ”var Tysklands invasion av Belgien inte det enda fallet [under första världskriget] där en stormakt tog sig rätten att marschera genom ett neutralt lands territorium: Inom några veckor skulle brittiska trupper korsa kinesisk mark för att angripa den tyska kolonin Tsingtao”. (Den tyskkontrollerade hamnstaden Tsingtao, idag Qingdao, togs över av japanska trupper i oktober-november 1914. Japan, som var allierat med Storbritannien sedan 1902, fortsatte sedan sitt erövringskrig i Kina).

I början av augusti 1914 hade världen kastats in ett nytt krig som få anade skulle pågå i drygt fyra år. Tiotals miljoner mobiliserades och skickades ut i kriget. Många av dem skulle aldrig återvända. 

Det hade stått klart att massmöten och demonstrationer ensamt inte kunde stoppa kriget. För att om möjligt stoppa krigshetsarna hade det krävts generalstrejk och revolutionär masskamp, i enlighet med vad Internationalen beslutat men som de flesta av dess partier inte vågade omsätta i handling eftersom det skulle innebära en väldig och ögonblicklig utmaning av kapitalet och de styrande.

Ledningens inomkapitalism och kryperi splittrade arbetarrörelsen och försvårade varje strävan efter att stå upp mot den nationalism som bröt fram vid krigsutbrottet. Nationalismen och den patriotiska våg som krigsutbrottet piskade fram kunde förstås inte negligeras.

De omedelbara negativa effekterna blev att strejker och andra öppna uttryck för klasskampen avbröts när även delar av arbetarklassen sveptes med i den nationalistiska yran. Men dessa effekter var trots allt temporära och övergående. För socialister var det mer än någonsin nödvändigt att stå upp mot det imperialistiska kriget – för fred utan annekteringar och för socialism. Om inte, skulle Internationalen bli ett av krigets första offer.

Vid krigsutbrottet väntade Internationalens alla partier på det tyska SPD:s svar. Partiets parlamentsgrupp var splittrad, men en stor majoritet var beredd att ge sitt stöd till den härskande klassens krig och för att partiet skulle rösta ja till krigskrediter. Med 78 röster för och fjorton emot beslöt SPD:s parlamentsgrupp att meddela kanslern och parlamentet att partiet gav sitt enhälliga stöd till ökade krigskrediter.

De fjorton som var i opposition beslöt dock att inte offentligt utmana partiledningen, utan vek undan för partipiskan och valde att också rösta för. Detta betydde att det var en av dem, Hugo Haase i egenskap av SPD:s ordförande, som den 4 augusti gav partiets kapitulationsförklaring. Med SPD:s stöd röstade parlamentet för 5 miljarder mark i krigsanslag.

De tyska Socialdemokraternas ja till krigskrediter fick kejsar Wilhelm II och generalerna att jubla. Kejsaren talade om att nu ”hädanefter finns det inga partier, bara tyskar” och lovade att soldaterna skulle ”vara hemma innan löven faller av träden”. Snabbt kom SPD-ledningens stöd till ”sin” härskande klass att döpas till ”Burgfrieden” – borgfred. Vänstern inom den internationella socialdemokratin kunde till en början inte tro att SPD-ledningens politiska urartning gått så långt.

När Lenin första gången läste om partiets beslut att säga ja till krigskrediter i SPD:s tidning Vorwärts trodde han att det var en falsk upplaga producerad av den tyska generalstaben. De flesta av Internationalens partier följde SPD i spåren och gav sitt stöd till respektive regimers krig.

Undantaget var den ryska socialdemokratins två partier – de revolutionära bolsjevikerna och de inomkapitalistiska mensjevikerna – och den serbiska socialdemokratin. I andra länder var det enskilda, oppositionella strömningar inom socialdemokratin och socialdemokratiska ungdoms- och kvinnoorganisationer som tog upp kampen mot det imperialistiska kriget och för arbetarsolidaritet.

Till skillnad från andra partier röstade de ryska och serbiska socialdemokraterna nej till krigskrediter, vilket ledde till att bolsjevikernas ledamöter i Duman (parlamentet) arresterades. De socialistiska parlamentsledamöterna i Serbien gav ett exempel som stod i bjärt kontrast till SPD-ledningens feghet som i parlamentet hade uttalat ”att i farans stund sviker vi inte fosterlandet. Vägledda av dessa principer röstar vi för krigskrediter”.

”För att till fullo inse de serbiska socialisternas handling måste vi påminna oss den politiska situation de stod inför. En grupp serbiska konspiratörer hade mördat en medlem i den habsburgska familjen, det österrikisk-ungerska prästerskapets, militarismens och imperialismens stöttepelare. Militären i Wien använde det som en välkommen förevändning för att skicka ett ultimatum till Serbien, ett ultimatum vars rena oförskämdhet knappast tidigare skådats i diplomatins historia. Till svar gjorde den serbiska regeringen enorma eftergifter, och föreslog att tvistefrågan skulle överlämnas till domstolen i Haag. Därefter förklarade Österrike krig mot Serbien. Om begreppet ’försvarskrig’ har någon som helst mening, så gällde det i detta fall definitivt för Serbien. Trots det vägrade våra vänner Ljaptchevitch och Katzlerovitch, orubbliga i sin övertygelse om vilken handlingslinje socialister måste driva, att ge regeringen en förtroenderöst. Författaren befann sig i Serbien i början av kriget. Omröstningen om krigskrediterna i Skuptchina [parlamentet] genomfördes i en atmosfär av obeskrivlig nationell yra. Den skedde med hjälp av namnupprop. 200 medlemmar hade röstat ’Ja’. I ett ögonblick av dödstystnad kom rösten från socialisten Ljaptchevitch, ’Nej’. Alla kände den moraliska styrkan i denna protest, och händelsen har gjort ett outplånligt intryck i mitt minne”, skrev den ryske socialisten och förgrundsgestalten under oktoberrevolutionen, Leo Trotskij, i sin skrift Kriget och Internationalen från 1914.

I samma skrift skriver Trotskij att:

”Den Andra Internationalens kollaps är ett tragiskt faktum – det vore blindhet eller feghet att sluta ögonen för detta. Den franska socialismens och den största delen av den engelska socialismens uppträdande utgör en lika stor del av denna kollaps som den linje som förts av den tyska och österrikiska socialdemokratin. Rent diplomatiska försök att återskapa Internationalen – genom en ömsesidig ’amnesti’ – kommer inte att föra oss ett enda steg framåt. Det är inte fråga om en episodisk eller tillfällig motsättning. Vad det gäller är de gamla politiska partiernas kapitulation inför det historiska prov de ställts inför av det europeiska kriget [...] Alla försök att rädda Andra internationalen på den gamla grundvalen, med hjälp av personliga diplomatiska metoder och ömsesidiga eftergifter, är helt hopplösa.”

Efter att den internationella socialdemokratin hade lidit skeppsbrott och splittrats i augusti 1914, ställdes den tidens verkliga socialister inför uppgiften att bygga nya arbetarpartier och en ny socialistisk International.

År 1912 hade den ryska socialdemokratin definitivt splittrats. Majoriteten bolsjevikerna (från det ryska ordet för majoritet) ledda av Lenin, var de som tidigast slog fast att nu gällde det att bygga en ny ”tredje international på revolutionär basis”.

Tiden krävde såväl ett politiskt som organisatoriskt avskiljande från de socialdemokratiska partier som hade tagits över av opportunistiska ”fosterlandsvänner” och fientliga klasskrafter som fruktade den revolutionära masskampen. 

I en resolution riktad till bolsjevikernas kadrer skrev Lenin att partiet systematiskt måste arbeta för att ”ta steg mot att förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig”, det vill säga det socialistiska krigsmotståndets syfte är att samla arbetarklassen till en revolutionär resning mot kriget. Konkret betydde detta:

”1) Avböjande att rösta för krigskrediter etc; 2) brytande av ’Burgfrieden’; 3) bildande av en illegal organisation; 4) stöd åt soldaters förbrödring i skyttegravarna; 5) stöd åt proletariatets alla revolutionära massaktioner överhuvudtaget. Stöd, utveckling, breddning, skärpning av de revolutionära massaktionerna och den revolutionära rörelsen. Bildande av en illegal organisation för propaganda och agitation i denna riktning, för att hjälpa massorna att förstå rörelsen och dess uppgifter, dess medel, dess mål” (Lenin: Andra internationalens opportunism och sammanbrott).

När kriget bröt ut proklamerade även ledarna för den svenska socialdemokratin borgfred. Från ett partimöte i Kisa sände Socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting ett telegram till statsminister Hjalmar Hammarskjöld, som lovade att regeringen kunde räkna med ”ett fullt förtroende från ett enigt folk”. På samma möte deklarerade Branting att: ”Inför krigets tryck måste varje folks inre sociala strider, hur skarpa de än är, träda tillbaka”.

Efter att Branting hade skickat sitt telegram uttalade LO-ledningen att man nu måste lämna ”de öppna konflikternas taktik”. Högerregeringen och kapitalistklassen var inte sena att utnyttja den borgfred som Branting och LO-toppen hade utlyst.

Krigsåren blev till en serie umbäranden och attacker. Kungahuset, militären och de flesta kapitalisterna i det formellt neutrala Sverige var tyskvänliga och borgarkampanjerna för att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida avlöste varandra. De inhemska krigsivrarna mötte dock starkt motstånd i form av de kampanjer och aktioner som det socialdemokratiska ungdomsförbundet, med stöd av andra vänsterkrafter, organiserade.

Det socialdemokratiska ungdomsförbundet, som Europas starkaste socialistiska ungdomsrörelse och den socialdemokratiska vänsterns ryggrad, stod till skillnad från Branting & Co fast vid de gamla utfästelserna om att med alla medel, inkluderat generalstrejk, bekämpa krigshetsarna. 

Månaderna innan krigsutbrottet hade kungen och andra högljudda rustningsaktivister bedrivit en intensiv kampanj för att avsätta den sittande regeringen, som inte ansågs vara tillräckligt försvarsvänlig. I syfte att nå sitt mål – en ny regering – lät kung Gustaf V och hans följe i början av februari 1914 arrangera ett bondetåg med 30 000 deltagare genom Stockholm.

Kungens kupp 1914, som har gått till historien som borggårdskuppen, ledde till att en ny icke-parlamentariskt vald regering tog över. Den nya regeringen befolkades av storkapitalister och storgodsägare. Wallenbergdynastins stamfader K. A. Wallenberg blev utrikesminister, textilindustrins storägare Axel Wennersten finansminister och godsägaren friherre Johan Beck-Friis jordbruksminister. I spetsen för denna skara kapitalister och adelsmän stod den nya statsministern Hammarskjöld, som bland annat varit en av kungens rådgivare. I folkmun blev Hammarskjöld snabbt ”Hungerskjöld”.

Som svar på borgarnas bondetåg anordnade Stockholms arbetarrörelse, som dominerades av vänstern inom socialdemokratin, ett mäktigt arbetartåg med 50 000 deltagare. Demonstrationen genom Stockholm den 8 februari 1914 blev till den dittills största arbetarmarsch som genomförts i landet.

Arbetartågets väldiga uppslutning inspirerade till en enorm kamplust inom arbetarrörelsen. Ungdomsförbundets flygblad och pamfletter spreds i flera hundratusentals exemplar, och förbundet organiserade enligt dess ledargestalt Zeth ”Zäta” Höglund 400 antimilitaristiska möten enbart under påskhelgen.

Allra mest känd av ungdomsförbundets antimilitaristiska stridsskrifter är Det befästa fattighuset, antimilitaristisk handbok, skriven av ”Zäta” Höglund, Fredrik Ström och Hannes Sköld. I denna utslungades paroller som ”inte en man, inte ett öre till militarismen” och till de unga i vapenrock: ”Skjut icke! Kom ihåg att över kadaverdisciplinen för edra överordnade står solidariteten med era klassbröder, står plikten mot ert eget folk! Men om ni skjuter, så skjut åt rätt håll!”

Brantings borgfredspolitik bidrog emellertid starkt till att den militaristiska kapitalistministären kunde styra landet ända fram till 1917. Men krigsmotståndet var sannolikt den enskilt största anledningen till att Sverige inte drogs in kriget. 

Från första stund gav kriget en fasansfull bild av ett krig av aldrig tidigare skådat slag.

”Det exempellösa slöseri med människoliv som var betecknande för alla de krigförande och som skulle stiga och stiga till den vansinnigaste omfattning, till hundratusentals vid Somme. Till en miljon i Verdun, började redan på andra krigsdagen vid Liège. I sin gränslösa besvikelse över den första motgången kastade tyskarna hänsynslöst nya män mot forten, antalet stupade spelade ingen roll, huvudsaken var att Liège erövrades enligt tidtabellen”, skriver Barbara W. Tuchman i Augusti 1914. 

Den tyska invasionen av Belgien blev inte den snabba expeditionsaffär som generalerna i OHL:s, arméns överkommando, hade kalkylerat med. De tyska trupperna mötte betydligt hårdare motstånd än de hade väntat och de svarade den belgiska befolkningens motstånd med massakrer på civila, mordbränder, tagande av civila som gisslan för att använda dem som mänskliga sköldar och andra terrorhandlingar, vilket ytterligare stärkte motståndet.

Men i kraft av sin militära överlägsenhet kunde de tyska trupperna fortsätta sin framryckning. Samtidigt skickade Frankrike sin största truppstyrka för att återta ”sin provins” Alsace-Lorraine (på tyska Elsass-Lothringen), som man hade förlorat till Tyskland i det fransk-tyska kriget 1870-71.

Det var ett militärt äventyr som höll på att bli till en politisk katastrof för den franska regeringen och arméledningen. Efter en tysk motoffensiv tvingades de franska trupperna att retirera och omgruppera sig för att om möjligt hindra tyska trupper att tränga djupare in i Frankrike.

Överhuvudtaget resulterade krigets första veckor i oerhörda förluster av människoliv. Frankrike förlorade flest. När augusti månad gick mot sitt slut hade 75 000 franska soldater förlorat sina liv och dryga 190 000 sårats.

”De franska dödstalen i början av kriget nådde en omfattning som skulle sakna motsvarighet: 329 000 döda under krigets två första månader och en halv miljon döda vid årets slut.” (Niall Fergusson: The Pity of War)

De tyska framgångarna i krigets inledningsskede fick kejsaren och arméledningen att börja hoppas på en snar seger. Det talades om att snart skulle trupperna paradera på Paris gator. ”Om sex veckor är det över”, lär en av den tyska generalstabens officerare ha yttrat den 25 augusti.

Med enorma förluster lyckades till sist de belgiska, brittiska och franska trupperna att hejda den tyska framryckningen. I september hade de tyska styrkorna fått ge upp tanken på att erövra Paris och tvingades göra halt. I november 1914, efter det först oerhört blodiga slaget vid Ypern (Ypres på franska), avbröts den tyska offensiven i belgiska Flandern och frontlinjen fixerades. 

”Tanken på en offensiv var mycket avlägsen för såväl de allierade som för tyskarna när vintern kom till Frankrike i slutet av 1914. En 76 mil lång oavbruten linje av skyttegravar löpte nu från Nordsjön till det neutrala Schweiz bergiga gräns”, är den brittiska historikern John Keegans beskrivning av läget på västfronten i slutet av 1914.

Det helvetiska skyttegravskrig, som från och med nu utvecklades, skulle skörda miljoner människors liv. Även på östfronten hade frontlinjen stadgats. Den tyska imperialismen var därmed fast i det man hoppats kunna undvika – ett långvarigt tvåfrontskrig.

I början av augusti 1914 hade den ryska armén mobiliserat närmare 1,8 miljoner soldater till kriget mot Österrike-Ungern i Polen och mot Tyskland i Ostpreussen (Ostpreussen vid sydöstra Östersjön täckte en yta som idag är en del av Polen och Ryssland samt i mindre mån Litauen).

I antal var den ryska styrkan enorm men den var dåligt utrustad och under ledning av en officerskår som var en spegelbild av det ruttnade tsardömet. I liknande ordalag kan man beskriva tillståndet i det habsburgska väldets mångmiljonarmé. Den ryska armén led ett tidigt svårt nederlag i slaget vid Tannenberg 24-29 augusti, då den förlorade 112  000 man (döda, sårade eller tillfångatagna).

Efter nederlaget i Tannenberg kom de tyska trupperna att åsamka tsarens styrkor ytterligare en katastrof i det första slaget vid Masuriska sjöarna 5-15 september, då de ryska förlusterna räknades till 150 000 man. Sammanlagt förlorade tsardömet 333 000 man i döda, sårade eller tillfångatagna under krigets första månad och fick ge upp tanken på att erövra Ostpreussen.

Det var bara de första framgångarna i kriget mot habsburgska väldets styrkor i Polen och Turkiets misslyckade fälttåg mot Ryssland som förhindrade att en process mot sönderfall slog rot i den ryska armén redan 1914-1915.

Det turkiska fälttåget mot Ryssland, i form av anfallet mot Kaukasus, blev ytterligare en av krigets många katastrofer. Av den ursprungliga turkiska styrkan på 95 000 man, som inlett anfallet vintern 1914, fanns bara 18 000 kvar i mitten av januari 1915. Nederlaget följdes av den avskyvärda folkmordskampanjen mot armenierna från mitten av 1915 till slutet av 1917.

Det var i november 1914 som det osmanska riket (Turkiet) anslöt sig till centralmakterna (alliansen mellan Tyskland och dubbelmonarkin Österrike-Ungern).

”Det öppnade en ny front i Kaukasus, där de turkiska och ryska imperierna möttes. Som om de inte hört tillräckligt med dåliga nyheter började ryska tjänstemän mot slutet av 1914 nås av oroande rapporter från den hemliga polisen om att revolutionärer setts samtala med sårade soldater och rekryter på väg till fronten på den transibiriska järnvägen. Även flygblad mot kriget påträffades. I flera förband, inklusive de som skötte de viktiga järnvägarna till fronten, upptäckte armén celler av den mest militanta underjordiska revolutionära fraktionen, bolsjevikerna” (A. Hochschild: Aldrig mera krig).

”You no fight, we no fight” (Ni inte strida, vi inte strida) stod det på en bräda som hissats vid en tysk skyttegrav julen 1914. Det blev början till ”julfreden”, som kanske blivit en av första världskrigets mest omtalade händelser.

Den julhelgen träffades tusentals tyska och brittiska soldater och officerare i ingenmansland. Liknande ”julfreder” förekom vid andra frontavsnitt, som ett uttryck för humanitet mer än en medveten protest mot kriget. ”Julfredens” spontana fraternisering skrämde befälhavarna, som förbjöd en upprepning.

Första världskriget utkämpades inte bara i Europa utan även i exempelvis Afrika. Kriget var bara några veckor gammalt när franska och brittiska trupper invaderade och lade beslag på tyska kolonin Togoland (idag Togo) för att erövra Kamerun, som också var en tysk koloni. I november 1914 hade kriget spridits till Tyska Östafrika (ungefär dagens Tanzania) och två månader senare invaderade brittiska trupper Tyska Sydvästafrika (Namibia). 

”Kriget i Afrika är, precis som det i Mellanöstern, föga mer än en sentida fortsättning av den imperialistiska tävlan om territorier som europeiska stormakter begick vid mitten av 1800-talet”, skriver Peter Englund i Stridens skönhet och sorg: Första världskriget i 212 korta kapitel.

Enligt Peter Englund har ”Kriget [i Tyska Östafrika] har också påverkat denna del av Afrika som ingen annan konflikt. Innan allt är slut har enbart britterna rekryterat en miljon svarta bärare (nästan allt underhåll bärs under någon del av färden på afrikanska ryggar) och av dem kommer var femte att dö”.

Det osmanska rikets inträde i kriget gav den brittiska imperialismen en förevändning att placera trupper i Egypten för att iscensätta planerna på att göra Egypten till ett brittiskt protektorat samt ockupera Irak. Kriget i Mellanöstern, mot det snabbt sönderfallande osmanska riket, blev ytterst grym.

Den franska och brittiska imperialismen försökte ge sken av man stod bakom massornas krav på nationell frihet, men i själva verket såg man Mellanöstern som ett krigsbyte, som man kunde fördela sinsemellan.

De frontlinjer som drogs från Östersjökusten ned till Karpaterna i öst och från belgiska Nieuwpoort till schweiziska gränsen på våren 1915 markerade att den offensiva kraften hos de stridande arméerna var på upphällning. Det skyttegravskrig som följde, särskilt i väst där systemet med skyttegravar och tunnlar omgivet av taggtrådshinder blev mer utvecklat än i öst där fronterna var mer rörliga och avståndet till fiendelinjerna längre, blev till ett ohyggligt, utdraget utnötnings- och belägringskrig. 

För att om möjligt öppna en ny front och bryta dödläget på västfronten beslöt den brittiska imperialismen att på våren 1915 öppna en ny front i söder. Trupperna mobiliserades för en landstigning på Gallipolihalvön i västra Turkiet med målet att erövra Konstantinopel samt understödja den ryska imperialismens krigsföring.

En framgångsrik invasion skulle ge Ryssland kontroll över Svarta havet och säkra att Dardanellerna – passagen till Europa – övertogs av de Allierade/ententen samt övertyga Balkanhalvöns länder om att de borde ansluta sig till den brittiska, franska och ryska imperialismens krig.

Men inget av dessa mål realiserades, istället blev det huvudlösa äventyret en ny brutal bekräftelse på generalernas och politikernas exempellösa slöseri med människoliv. Efter att ha förlorat 240 000 man (Turkiet förlorade 300 000) avbröts invasionsförsöket. Istället för den propagandavinst och det militära övertag som den brittiska regeringen hoppades erhålla med landstigningen på Gallipoli blev utgången en bidragande orsak till att den brittiska premiärministern Asquith fick avgå i december 1916. Ny premiärminister blev istället David Lloyd George.

I avsaknad av en ny front i söder mobiliserades än fler trupper och resurser till öst- och västfronten för att om möjligt bryta igenom fiendelinjerna och avancera framåt. Genom ett lova territorier och delar av krigsbytet vann de krigförande länderna nya allierade. Italien gick exempelvis med i kriget på de Allierade/ententens sida 1915 efter att löften om att få hela Sydtyrolen, viktiga hamnstäder, bland annat Trieste, i Österrike-Ungern, överhöghet i Albanien samt territorier i de tyska kolonierna i Afrika.

”År 1915 hade börjat med att tyskarna hade ockuperat ungefär 50 000 kvadratkilometer franskt och belgiskt territorium. Vid årslutet hade ententens trupper återtagit bara 21 av dessa kvadratkilometer och enbart britterna hade betalat med drygt en kvarts miljon sårade och döda.” (A. Hochschild: Aldrig mera krig)

I mitten av 1916 räknas de totala ryska förlusterna i döda och sårade uppgå till över en miljon.

I krigets spår ökade matbristen och priserna, vilket samtidigt ökade profiterna, inte minst i krigsindustrin, och svartabörshajarna blev ett nytt superrikt skikt. Tyskland och Österrike hade så tidigt som i början av 1915 infört ransoneringar. Bristen är delvis orsakad av den brittiska hungerblockaden, som inleddes 1914.

År 1916 slog dessutom skördarna fel i Tyskland, mycket till följd av att krigsmobiliseringarna hade brandskattat jordbruket på både människor och hästar. Det rapporterades om svält på flera håll. I Tyskland genomfördes de första protesterna mot dyrtiden (varubristen, den sänkta levnadsstandarden och prisökningarna/inflationen) och kriget redan i maj 1915, när tusentals kvinnor demonstrerade utanför riksdagshuset, vilket senare under samma år följdes av demonstrationer på andra håll i Tyskland. År 1916 inleddes de första större tyska strejkerna mot dyrtiden. 

Även i exempelvis Storbritannien, som till skillnad från Tyskland inte var en militärdiktatur under kriget, började arbetarna kräva sin del av de ökade vinsterna.

”Uppemot tre miljoner arbetsdagar gick förlorade till följd av strejker 1915, 2,7 miljoner gick förlorade 1916 och mer än fem miljoner 1917. Året därpå gick hisnande nära 6 miljoner arbetsdagar förlorade. Dessa siffror, i år av akut nationell fara, framhäver djupet och bitterhet över Storbritanniens sociala klyftor. Oron på arbetsplatserna var ett ovälkommet inslag i den brittiska krigsinsatsen. Även om denna sociala oro inte tog sig samma våldsamma och dramatiska uttryck som i Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern 1917-1918.” (M. Hastings: Catastrophe)

”Medan folket får arbeta till den yttersta gränsen av sin förmåga för att överhuvudtaget kunna överleva äter bossarna och industrialisterna sig feta”, som en brittisk facklig förtroendeman uttryckte det.

Den socialistiska vänstern i Tyskland, ledd av Rosa Luxemburg, Franz Mehring och Karl Liebknecht, som till en början var den enda socialdemokraten som vågade rösta emot krigskrediter, hade börjat organisera sig och i februari 1915 kom deras tidning Internationale ut med sitt första nummer. 

I Sverige fick den socialistiska vänstern ny kraft och inspiration från såväl bolsjevikernas kamp mot kriget samt av det växande krigsmotståndet i Tyskland och på andra håll.   De växande interna spänningarna inom den svenska arbetarrörelsen, som Brantings borgfred hade orsakat, nådde en ny kulmen när det socialdemokratiska ungdomsförbundet, tillsammans med andra vänsterkrafter, anordnade en arbetarfredskongress den 18-19 mars 1916 (Fredskongressen).

S-ledningen och LO-toppen var rasande och stämplade kongressen som ”ett illojalt och disciplinvidrigt tilltag”. Trots topparnas hot och risken för att myndigheterna skulle besvara kongressen med repressalier samlades 265 deltagare på kongressen i mars. Kongressen antog ett manifest med rubriken ”Fred till varje pris”, som manade till utomparlamentariska massaktioner, bland annat generalstrejk, om makthavarna skulle dra Sverige in i kriget.

Även internationellt började socialistiska krigsmotståndare att förena sig. I september 1915 samlades 37 delegater från elva länder i schweiziska Zimmerwald för att formulera program och uppgifter mot kriget. I Zimmerwald deltog bland andra Lenin, Trotskij, tyska oppositionella socialdemokrater samt Zäta Höglund och Ture Nerman, som representanter för den socialdemokratiska vänstern i Sverige och Norge.

Det var ingen enig församling som möttes i Zimmerwald och det uttalande som till sist antogs, var en kompromiss, som i huvudsak författades av Trotskij. I Zimmerwald lades dock en av de första byggstenarna till det som skulle bli den nya tredje, kommunistiska Internationalen.

Krigsansträngningarna efter 1916 fick allt mer drag av desperata försök att bryta dödläget och vinna den utlovade ”segern”. Efter drygt två år av krig utan avgörande förändringar i hur frontlinjerna gick fick försöken till offensiv allt mer en karaktär av självmordsuppdrag. Erövring av bitar mark blev en dödsbringande tvångsföreställning hos den anfallande befälhavaren. 

I slagen vid Verdun och Somme i februari 1916 respektive juli samma år nådde förlustsiffrorna på västfronten nya fasansfulla höjder. Det långa slaget vid Verdun dödade runt 400 000 tyska och franska soldater. Slaget vid Somme, som varade ända fram till slutet av 1916, kan ha, uppgifterna varierar starkt, resulterat i uppemot en miljon döda och sårade.

Den brittiska befälhavaren Douglas Haig menade dock efter den första dagens strider vid Somme att: ”De sammanlagda förlusterna på 40 000 kan med hänsyn till styrkornas storlek inte betraktas som allvarliga”. I själva verket var den brittiska förlustsiffran högre än så. 57 000 stupade eller sårade, nära två döda och sårade för varje meter frontlinje.

Månader innan den brittiska Sommeoffensiven skickade regeringen ännu fler trupper för att slå ned det så kallade Påskupproret på Irland och socialisten James Connolly är bland dem som avrättas efteråt, vilket på nytt visade den brittiska imperialismens sanna natur.

När år 1917 närmade sig hade kriget blivit allt mer impopulärt och såväl på hemmafronten som i skyttegravarna märktes förändringen. Ingen kunde dock ana att 1917 skulle bli ett avgörandets år.

”Både i Moskva och Petrograd har det förekommit brödkravaller. Krigströttheten har blivit allt mer akut, och det växande missnöjet vädras förvånansvärt öppet. Det går mängder av rykten om oro, sabotage och strejker. Före 1914 påstod en rad ekonomiska förståsigpåare att ett eventuellt krig måste bli kort, då ett långt krig skulle innebära ekonomisk katastrof. De har till slut fått rätt. I samtliga inblandade länder har pengarna, de riktiga pengarna, i praktiken tagit slut, och sedan en tid tillbaka finansieras kriget på båda sidor antingen med krediter och med hjälp av sedelpressarna. Matkrisen i Ryssland handlar alltså inte bara om kyla och direkt brist; den kommer sig av den alltmer stegrande inflationen. Dessutom: glädjen över sommarens många segrar har planat ut i besvikelse och förväntas till sin motsats då det står klart att de många offren aldrig förde fram till någon slutgiltig vändning, aldrig ledde till något avgörande” (P: Englund: Stridens skönhet och sorg).

Priserna i alla krigförande länder ökade med flera hundra procent 1914-18 och i Österrike handlade det om hyperinflation. Levnadskostnadsindex steg från 100 år 1914 till 1 162 fyra år senare. 

Det var inte bara Ryssland som var i jäsning. I april 1917 gjorde franska trupper myteri, uppemot 30-40 000 soldater vägrade återvända till skyttegravarna och krävde bättre villkor. Myteriet och de efterföljande massprotesterna, inkluderat strejker, chockade den franska regimen.

Det var endast med hjälp av löften om långtgående eftergifter – bland annat längre ledigheter och högre ersättning – som arméledningen och regeringen tillfälligt kunde rida ut stormen. Men den franska imperialismens reserver var på upphällningen och bland soldaterna var motståndet starkt mot nya offensiver. 

De nya stämningarna som växte fram återspeglades i att i Berlin i juni 1916 hade fler än 55 000 tyska arbetare strejkat för fred och för den fängslade socialisten Karl Liebknecht. Tidigare samma år hade SPD-ledningen, i ett desperat drag för att behålla kontrollen över partiet, börjat utesluta och avsätta krigsmotståndare och vänsterns företrädare. (Liebknecht hade uteslutits ur parlamentsgruppen redan i januari 1916). 

Det i sin tur fullbordade partiets splittring och i början av 1917 bildades USPD, det oavhängiga socialdemokratiska partiet. I USPD ingick även den revolutionära vänstern – Spartakisterna under Luxemburgs och Liebknechts ledning. Vid sitt bildande hade USPD 120 000 medlemmar. År 1917 skakades Tyskland även av en stor strejkrörelse och samtidiga massdemonstrationer för bröd och mot svältransonerna.

I Sverige inleddes den svenska revolutionen på våren 1917 med de så kallade hungerrevolterna. I maj bildades det nya socialdemokratiska vänsterpartiet SSV, efter att vänstern drivits ut ur socialdemokratin. Utrensningen var en fortsättning på den borgfredspolitik som hade proklamerats 1914 och S-ledningens strävan efter att bli med i en borgerlig regeringskoalition. 

Deltagandet i 1 maj-demonstrationerna 1917 blev rekordstort, uppemot 600 000 demonstrerade. Det motsvarar fler än var tionde invånare. Ett svårslaget rekord, som ger ett mått på stämningarna. 

En revolution är dock inte en händelse utan en serie av händelser som kännetecknas av:

”[M]assornas direkta ingripande i historiens förlopp [...] Massorna slår inte in på revolutionens väg med en utarbetad plan för samhällets återuppbyggnad, utan snarare med en stark känsla av att inte längre kunna uthärda den gamla regimen.” (Trotskij: Ryska revolutionens historia, del 1)

Kampen under våren och sommaren 1917 var revolutionens första fas som skulle följas av ny högre fas 1918. 

Den 23 februari 1917 (den 8 mars, Ryssland använde ännu den gamla julianska kalendern som låg tretton dagar efter dagens gregorianska) blev början till den socialistiska revolutionen i Ryssland. Den ryska revolutionen startade när arbetarna i Petrograd (idag St Petersburg) gick ut i strejk.

Först strejkade hundratusentals fabriksarbetare, varav en tredjedel var kvinnor, och dagen efter gick stadens textilarbeterskor ut i strejk. Det blev signalen till en massrevolt, underifrån, som fick tsarväldet på fall.

Det var arbetarna och de fattiga bönderna, varav många var i uniform, som störtade tsaren. Men massorna, som i så många andra revolutioner, var inte fullt medvetna om sin egen styrka och möjligheter utan lät sin seger följas av att en borgerlig regeringskoalition (den provisoriska regeringen) tog makten.

I den nya regeringen under prins Lvov ingick representanter från det påstått socialistiska Socialistrevolutionärerna, ett parti som främst hämtade stöd från landsbygdens bönder. Mensjevikerna stödde aktivt den provisoriska regeringen och tog senare plats i den nya provisoriska regeringen, som bildades i maj.

Krigets fasor, med fem miljoner döda och skadade, och det gamla samhällets ruttenhet samt den inhemska kapitalistklassens svaghet, påskyndade revolutionens utveckling efter att tsaren hade störtats. Men de avgörande faktorerna till att den ryska revolutionen blev en relativt kortvarig process var dels att den provisoriska regeringen fortsatte kriget, dels bolsjevikernas styrka och stöd.

När februarirevolutionen bröt ut var Lenin i exil i Schweiz och Trotskij i USA. Bolsjevikernas dåvarande ledning i Ryssland, med Stalin och Kamenev i spetsen, som hade återkommit från sin interna exil i mars, gav vad man kallade kritiskt stöd till den sittande regeringen. Det handlade om en försonlig inställning och bolsjevikernas tidning Pravda avhöll sig från att gå i tydlig opposition mot den provisoriska regeringen och dess krig.

Lenin riktade våldsam kritik mot bristen på självständig klasspolitik och bolsjevikledningens högerkurs:

”Inget stöd till den nya regeringen, minsta stöd till den provisoriska regeringen är ett svek”, telegraferade han från Schweiz. Det var först med Lenins ankomst som bolsjevikerna kom att inta en självständig socialistisk hållning.

Sovjeterna (arbetar- och soldatråden), som till en början skapades för att samordna kampen, kom att bli en alternativ makt. Perioden från februari till oktober var en period av dubbelmakt, som ständigt reste frågan vem och vilka som skulle styra samhället: Arbetarna och de fattiga massorna eller kapitalisterna.

När Lenin återvände till Ryssland i början av april, poängterade han att bolsjevikernas uppgift var att vinna majoritet i sovjeterna och ”tålmodigt förklara revolutionens uppgifter”.

I sina aprilteser, Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen, som publicerades skriftligt i Pravda den 7 april, riktade Lenin skarp kritik mot Stalin, Kamenev och de andra ”gammalbolsjevikerna” som envist höll fast vid paroller och perspektiv som inte längre svarade upp mot den faktiska utvecklingen och som inte vågade ta upp kampen för all makt åt sovjeterna.

Lenins Aprilteser inleddes med ”vår inställning till kriget, som från Rysslands sida också under den nya regeringen Lvov & Co på grund av denna regerings kapitalistiska karaktär ovillkorligen förblir ett imperialistiskt rövarkrig, är även den minsta eftergift åt [regeringens krigsföring] otillåtlig”. Vidare skrev han: ”Inget stöd åt den provisoriska regeringen”. Det var tvärtemot den hållning som Pravda hade intagit.

Att Lenins åsikter delades av medlemmarna och de politiskt mest medvetna arbetarna möjliggjorde den kursändring, som bolsjevikerna slog in på efter den allryska partikongressen (aprilkongressen).

”Den process genom vilken de (bolsjevikerna) så småningom vann förtroendet hos den stora majoriteten av soldater och arbetare och blev den dominerande makten i sovjeterna, hade börjat. I början av maj hade en annan betydelsefull händelse inträffat. Trotskij nådde Petrograd från Förenta Staterna. På dagen efter sin ankomst talade han inför petrogradsovjeten, och hans anseende som den mest framstående gestalten i den ursprungliga sovjeten från 1905 gjorde honom genast till en potentiell ledare”, skriver E.H. Carr i sin Ryska revolutionen del 1.

Trotskijs första tal anslöt helt till Lenins Aprilteser och snart skulle Trotskijs grupp Mezjrajontsy, som hade 3 000 till 4 000 medlemmar, komma att gå samman med bolsjevikerna.

De provisoriska regeringarna som styrde Ryssland mellan februari och oktober 1917 hade gemensamt en oförmåga att bryta med kapital- och godsägarväldet och skapa fred samt rädslan för den socialistiska revolutionen. Deras fortsatta krigföring slutade med att armén rasade samman; historien hade aldrig förr sett en armé upplösas i en sådan skala.

Detta tillsammans med kontrarevolutionens hot samt general Kornilovs kuppförsök i augusti fick pendeln att definitivt svänga till bolsjevikernas fördel. I augusti och september hade bolsjevikerna ett massivt majoritetsstöd.

Det var hög tid att förbereda det revolutionära maktövertagandet – upproret. Det var Trotskij som, genom den revolutionära militärkommittén som Petrogradsovjeten hade bildat till revolutionens försvar, blev upprorets huvudorganisatör. Masstödet till sovjeterna och bolsjevikerna å ena sidan och å den andra att den sittande regeringen och landets härskande klass var helt isolerade utan möjlighet att mobilisera stöd gjorde att oktoberrevolutionen skördade få offer.

Den ryska arbetarrörelsen gynnades av att den inhemska klassfienden var svag och helt demoraliserad, men samtidigt var Ryssland långt mindre utvecklat än andra kapitalistiska länder. Endast om revolutionen hade spridits skulle Rysslands arbetare och fattiga ha kunnat konsolidera och behålla sin makt. För att bygga socialism och säkra fred behövde Ryssland hjälp och resurser från andra länder. 

Den segerrika oktoberrevolutionen gav arbetare och fattiga världen över hopp, entusiasm och ett exempel att följa. Efter drygt fyra års krig kändes freden möjlig. I Finland blev oktoberrevolutionen signalen till storstrejken i november 1917 och revolution. För en tid har arbetarklassen makten i Finland. Det var först efter inbördeskriget och med hjälp av en skoningslös terror som kontrarevolutionen lyckades krossa de finska arbetarnas revolt 1918. 

Omedelbart lät Rysslands nya arbetar- och bonderegering (sovjetregeringen), som hämtade sitt mandat från demokratiska arbetare-, bonde- och soldatråd – sovjeterna – proklamera fred och avslöja alla hemliga fördrag och avtal som slutits mellan de imperialistiska roffarmakterna.

Rysslands nya arbetar- och bonderegering (sovjetregeringen) ”avskaffade den hemliga diplomatin med dess intriger, chiffer och lögner. Vi har inget att dölja. Vårt program uttrycker de heta önskningarna hos miljoner arbetare, soldater och bönder. Vi vill ha en snabb fred [...] Vi vill snarast avskaffa kapitalets överhöghet. Genom att avslöja de härskande klassernas manövrer, som de kommer till uttryck i den hemliga diplomatins dokument, lägger vi inför arbetarna fram den paroll som alltid kommer att genomsyra vår utrikespolitik: ’Proletärer i alla länder förena er’”, skrev Leo Trotskij, som i den första sovjetregeringen, bestående av bolsjeviker och vänstersocialist­revolutionärer, hade ansvaret för utrikesärenden.

Den nya sovjetregeringens avslöjanden om de hemliga överenskommelser, som imperialistmakterna slutit och som avslöjade krigets verkliga mål, bidrog ytterligare till att stärka viljan att göra upp med den gamla ordningen.

”Inom några dagar lät den nya [sovjet]regimen, för att understryka sina löften om fred istället för att fortsätta den gamla vanliga diplomatin, offentliggöra de hemliga traktat som Ryssland hade undertecknat med de andra ententeländerna och som påträffats i regeringens arkiv. Dessa avslöjade de löften om territoriella vinster som alla hoppades på. Det fanns exempelvis detaljerade planer på att stycka upp det osmanska imperiet och fördela bitarna, antingen direkt eller som nominellt oberoende stater, till Ryssland, Italien, Frankrike och Storbritannien. Eftersom entetemakterna hävdade att de utkämpade ett krig för friheten blev reaktionen på dessa dokument runt om i världen chockartad, och på vissa håll utlöste de varaktigt raseri”, skriver Adam Hochschild, som inte är någon vän av oktoberevolutionen men en ärlig historiker, och tillägger att efter oktoberevolutionen bredde ”en informell vapenvila snabbt ut sig över en stor del av östfronten”.

De krigförande imperialistiska länderna, som utgick från att sovjetregeringen snart skulle duka under, ställde sig kallt avvisande till alla maningar om att inleda fredsförhandlingar. Sovjetregeringens maningar till vapenstillestånd och fred utan annekteringar och krigsskadestånd möttes med hot och förtal.

Därför tvingades sovjetregeringen att försöka sluta separatfred med Tyskland, vars regering och höga militärer kalkylerade med att ett vapenstillestånd på östfronten skulle ge möjlighet att vända kriget på västfronten. Men det visade sig vara en from förhoppning.

”Den 22 december (1917) öppnades fredsunderhandlingarna. Vår delegation avgav en principiell förklaring, som drog upp grundlinjerna för en allmän demokratisk fred”, skrev Trotskij om de första fredsförhandlingarna i staden Brest-Litovsk. Sovjetregeringen såg förhandlingarna som en plattform för att nå ut till Europas arbetare och soldater och påskynda revolutionens spridning.

Bolsjevikerna var, med Trotskijs ord, väl medvetna om att ”så länge den tyska arbetarklassen inte låtit höra av sig är freden omöjlig”. De ryska soldaterna ville ha fred till varje pris och månaderna efter oktoberrevolutionen fanns det ingen möjlighet att samla de krigströtta massorna i ett revolutionärt krig för att försvara sovjetregeringen och sprida den socialistiska revolutionen.

Det sovjetregeringen kunde göra var att försöka vinna tid, förhala förhandlingarna och inte skriva under något avtal i väntan på att arbetarna och soldaterna i Tyskland och andra europeiska länder skulle resa sig.

Men i februari 1918 inledde den tyska armén en offensiv mot Sovjetryssland. Under några dagar var även revolutionens huvudstad Petrograd hotad.

Det tyska kejsardömets nya krigshandlingar tvingade sovjetregeringen att skriva på en överenskommelse som ytterst syftade till att förgöra revolutionen. Sovjetryssland påtvingades extremt hårda villkor, en fjärdedel av det gamla imperiets yta, inkomster, skördar och industricentra gick förlorade.

Det var ett allvarligt bakslag orsakad av att den gamla ordningen fortfarande härskade i resten av Europa. Med den snara som det tyska kejsardömets krig hade lagt runt oktoberrevolutionens hals gjorde att bolsjevikerna inte hade något annat val än att ta ett steg tillbaka i väntan på stöd från revolutionen i Väst.

Men samtidigt hade Tysklands krig mot revolutionen och upproren i bland annat de baltiska staterna och Finland demoraliserat armén. Och på hemmaplan skakades kejsardömet av en ”våg av strejker som bröt ut i Tyskland i januari 1918 och som omfattade miljontals arbetare som krävde ’fred utan landvinningar’, vilket också var kärnan i bolsjevikernas politik” (J. Keegan: Det första världskriget).

Oktoberrevolutionens maning till fred och sovjetregeringens agerande vid förhandlingarna i Brest-Litovsk var också starkt bidragande orsaker till resningen i Österrike-Ungern och dubbelmonarkins sammanbrott. I januari 1918 skakades Österrike-Ungern av ett socialt och politiskt jordskalv med epicentrum i Wien:

”I mitten av månaden inleddes där en våg av strejker i rustningsfabrikerna, i protest mot minskade brödransoner och fortsatt krig. Läget blev snart så hotfullt att den österrikiska kungafamiljen under väpnad eskort flydde sin huvudstad. Strejkvågen spred sig snabbt, bland annat till Budapest och marinbasen i Cattaro, där matroserna arresterade sina officerare.” (P. Englund: Stridens skönhet och sorg)

I skyttegravarna, inom flottan och på hemmaplan blev längtan efter fred allt starkare. Det fortsatta kriget bara stärkte denna längtan och påskyndade upprorets mognad, vilket till sist gjorde det omöjligt för de härskande klasserna att driva kriget vidare.

Oktoberrevolutionen, den tyska revolutionen och massornas uppror som hade fått Österrike-Ungern på fall i kombinationen med den revolutionära jäsningen i Europa stoppade kriget. Från eftermiddagen den 11 november 1918 rådde det vapenstillestånd. Första världskriget var över, men det var långt till fred.

Bara en seger för de revolutioner, som tvingat fram ett eldupphör, kunde ha säkrat en verklig fred utan annekteringar och på grundval av nationernas rätt till självbestämmande. 

När första världskriget i augusti 1918 gick in på sitt femte år stod det helt klart att kejsarens Tyskland och de andra centralmakterna var på väg att förlora kriget. Miljoner tyskar hade dödats eller sårats i kriget. I Tyskland beräknades drygt 700 000 människor ha dött av svält på grund av kriget, reallönerna hade fallit med en tredjedel och många bönder med små jordlotter var ruinerade.

Samtidigt kom allt fler rapporter om deserteringar och att röda fanor hissades på de tåg som forslade hem permitterade soldater. Och från ”polisen kommer rapporter om ett växande missnöje bland arbetare som folk i gemen, och den ryska oktoberrevolutionen åtnjuter stor prestige” (Pierre Broué: The German revolution 1917-23).

Trots repressionen och de krigslagar som hade införts på arbetsplatserna efter strejkrörelsen i januari lyckades inte regimen slå ner den arbetsplatsbaserade vänsterrörelsen (Revolutionäre Obleute) i Berlin, som vid denna tid var Europas största industristad.

Revolutionäre Obleute, med en kärna på som mest 100 revolutionära fackliga förtroendemän, hade modigt organiserat Berlinarbetarnas motstånd mot kriget och lett masstrejker. Gruppen var militant och ständigt beredd till djärva initiativ och med en ledning som politiskt stod nära Spartakusgruppen, som i november 1918  bytte namn till Spartakusförbundet och en månad senare formerade sig till Tysklands kommunistiska parti (KPD).

Spartakusförbundets medlemmar var också med i USPD.  På flera orter stod USPD:s medlemmar långt till vänster om ledningen, som ständigt vacklade om vilken väg man skulle välja och som under 1918 hade börjat distansera sig från oktoberrevolutionen. Merparten av USPD-ledarna önskade mest av allt att klockan skulle vridas tillbaka till tiden före 1914, innan socialdemokratins splittring och Internationalens kollaps. Men det fanns ingen väg tillbaka till tiden före krigsutbrottet.

Tyvärr insåg inte Rosa Luxemburg, som först av alla tog upp kampen mot SPD-ledarnas reformism, och de andra tyska marxisterna i tid att de måste organisera sig och målmedvetet arbeta för att bygga ett parti, likt det ryska bolsjevikpartiet. När de skulle proklamera sig som ett separat parti var en annan, taktisk fråga.

Men för att kunna diskutera och kollektivt utforma och utveckla program och taktik samt utbilda och vinna nya anhängare behövdes en organisation. Luxemburg, Liebknecht med flera tvekade in i det sista att organisera sig av rädsla för att bli isolerade, reducerade till en sekt. Men svaret på frågan hur man undviker att bli isolerad var inte – ingen organisation och inget partibygge.

När den tyska revolutionen bröt ut i november 1918 och kriget ändades var de tyska revolutionära socialisterna en alltför liten kraft för att kunna ställa sig i spetsen för upproret. Avsaknaden av ett revolutionärt massparti i Tyskland skulle få ödesdigra följder.

I slutet av september begärde den tyske befälhavaren Ludendorff, som tillhörde den arméledning som sedan 1916 hade styrt landet, ett sammanträffande med kejsar Wilhelm II. När de möttes sade Ludendorff att kriget var förlorat; Tysklands resurser och möjligheter att bedriva ett fortsatt krig var uttömda efter att den senaste våroffensivens första framgångar hade förbytts till nederlag på flera frontavsnitt.

Armén var i upplösning, enligt uppgifter fanns det senhösten 1918 bortåt 40 000 desertörer enbart i Berlin och tyska soldater gav upp en masse vid västfronten. Enligt Ludendorff återstod inget annat än att begära vapenstillestånd och upprätta parlamentarismen igen. En ny regering måste bildas med stöd av och med representanter från högersocialdemokraterna (SPD).

Utgångspunkten var att ”en revolution uppifrån” (det finns olika uppfattningar om det var Ludendorff eller den dåvarande utrikesministern, amiral von Hintze, som först använde dessa ord) skulle förhindra en revolution underifrån”. Tysklands höga militärer ville dessutom inte vara de som lämnade in en begäran om eldupphör, utan det skulle politikerna få göra. Den ”dolkstötslegend” – att kriget hade förlorats på grund av att fega politiker på hemmaplan hade huggit armén i ryggen – som nazisterna så flitigt odlade, föddes alltså redan 1918.

Kriget fortsatte emellertid ännu en tid och kejsaren satt kvar, trots en ny tysk regering under prins Max av Badens ledning och där SPD satt med. För att det åtminstone skulle se ut som att man syftade till en total demokratisk omvandling frisläppte regeringen de politiska fångarna. När Karl Liebknecht släpptes fri hälsades han av flera tusen demonstranter i Berlin. I sitt första tal efter frigivningen manade Liebknecht till ”en arbetarrevolution som i Ryssland”.

När oktober gick mot sitt slut hade Österrike-Ungern fallit samman under trycket av massornas uppror. I Ungern tog arbetarna och soldaterna över samhällsmakten. Men som så många gånger tidigare i historien, var massorna inte medvetna om sin styrka utan överlämnade makten i händerna på en borgerlig koalitionsregering, där även Socialdemokraterna ingick.

Nästan samtidigt inleddes den tyska revolutionen. Den tändande gnistan var matrosernas massmyteri och revolt i Kiel. Matrosernas aktion var ett svar på att de trots att kriget var förlorat hade beordrats segla ut för att möta en starkare brittisk flotta i ett hav fullt av fientliga u-båtar. Det var ett självmordsuppdrag.

Den 28 oktober 1918 gjorde matroserna uppror och snabbt sökte de stöd hos arbetarna. När de demonstrerade i Kiel den 3 november möttes de av militär som öppnade eld och dödade nio samt sårade 29. Dagen efter bildade matroserna en rådsorganisation som snabbt fick efterföljare. Soldat- och arbetarråd växte fram i flera kuststäder. Den tyska revolutionen utvecklades i en hastighet som saknade motstycke. Inom en vecka hade soldat- och arbetarråd formats i alla delar av Tyskland.

I Bayern tvingades kungen att fly efter en stor arbetardemonstration i München för fred och en rådsrepublik utropades under ledning av USPD-medlemmen Kurt Eisner. När Liebknecht och andra kämpande socialister nåddes av de inspirerande rapporterna om vad som hade hänt i Kiel och andra kuststäder lyckades de först inte med att nå enighet om hur de skulle svara.

USPD-ledarna var tveksamma till att överhuvudtaget göra något i huvudstaden och de revolutionära grupperna hade svårt att enas om datum för massaktioner och uppror. Det datum man först hade föreslagit var den 11 november, men upprorsplanerna blev kända av polisen efter att en av ledarna hade arresterats. Samtidigt växte otåligheten bland arbetarna och den 9 november strömmade, på uppmaning av vänstern (Liebknecht, representanter från Revolutionäre Obleute och USPD) massorna ut på gatorna. Den tyska revolutionen avancerade.

”Natten mellan den 8-9 november strömmade samstämmiga nyheter in: Matroser och soldater demonstrerade, arbetarna strejkade. Arbetar- och soldatråd bildades. Fängelserna hade stormats [de politiska fångarna släpptes fria]. Röda fanor, världsrevolutionens symbol, hade hissats på offentliga byggnader.” (Pierre Broué: The German revolution 1917-23)

Ställd inför denna massrörelse abdikerade kejsaren och flydde. Även befälhavaren och den verklige ”kejsaren” Ludendorff gick i landsflykt, under en tid gömde han sig på en gård i Skåne. På Svenska Dagbladets framsida stod i jätterubriker: ”Vapenvila inträdde måndag kl. 11 f. m. Det nya Tyskland går mot bolsjevismen”.

I Berlin var stämningen så elektrifierad att SPD-ministern Philipp Scheidemann utropade republik inför tiotusentals demonstrerande arbetare, vilket ogillades av SPD-ledaren Friedrich Ebert och andra högersocialdemokrater, som hade tänkt nöja sig med att kejsaren avgick men som ansåg att monarkin borde vara kvar i någon form.

Bara några timmar efter att Scheideman utropat republik och från samma plats, riksdagshusets balkong, proklamerade Liebknecht under stort jubel och bifall den Tyska socialistiska republiken. Den tyska revolutionen hade dock ännu inte utvecklats dithän att hela samhällsmakten övergått i arbetarrådens och soldatrådens händer.

Motvilligt hade SPD-ledningen tvingas acceptera att massorna genom mycket spontana uppror hade störtat kejsaren och gjort Tyskland till en republik. Som motdrag till revolutionen vände sig SPD-toppen till USPD-ledningen och föreslog att man gemensamt skulle bilda en ny regering bestående av tre representanter från vartdera partiet.

En sådan regering bildades också under namnet ”Folkkommissariernas råd”. Det var ingen tillfällighet att man valde samma namn som sovjetregeringen. Den tyska revolutionen i november överflyglade de revolutionära socialistiska organisationerna, som hamnade i minoritet.

De miljoner arbetare och soldater som i november hade väckts till politisk aktivitet och gått ut på gatorna tenderade fortfarande att se SPD som sitt parti och var beredda att förlåta partiets gamla synder. De trodde att SPD-ledarna fortfarande stod för socialism och såg inte igenom vad Socialdemokraterna egentligen åsyftade när de manade till enighet under parollen ”Ingen brödrastrid”.

Enighet ger styrka, det hade den revolutionära kampen i början av november visat och på ett förvridet sätt kom massornas önskan om enhet mellan SPD, USPD och de verkligt socialistiska grupperingarna att bli ett uttryck för strävan efter att bibehålla det som hade uppnåtts i november.

När väl SPD-ledningen hade lyckats få stöd för en ny regering med USPD av Berlins arbetar- och soldatråd började de, med hjälp av militären att försöka återställa den kapitalistiska ordningen och omintetgöra den dubbelmaktssituation som hade skapats.

En dubbelmaktssituation är med nödvändighet ingen långvarig period, utan ständigt reses frågan om vem som till sist ska ha det sista ordet: de demokratiska församlingarna som massorna själv format (råden) eller den borgerliga statsmakten?

Hur arbetar- och soldatråden i Tyskland skulle utvecklas var en fråga som skulle avgöras av den levande kampen och i vilken mån revolutionära socialister vann majoritet. Genom att snabbt välja en ny nationalförsamling (parlament) kunde SPD med stöd av flera ledande USPD-medlemmar desarmera råden.

”Socialdemokraterna önskade val så fort som möjligt, så att nationalförsamlingen så att säga skulle kunna utgöra en fortsättning på den gamla riksdagen, som om det inte förekommit någon revolution. Arbetarna och soldaterna som genomfört revolutionen förstod instinktivt, att så länge den gamla byråkratin och den gamla officerskåren behöll sin makt var revolutionen förlorad, även med aldrig så fin författning och aldrig så flott parlament [...] Ebert och SPD-ledningen stod otvetydigt på motrevolutionens sida. De ville rädda just det som revolutionen ville störta: den gamla staten och den gamla samhällsordningen, såsom den företräddes av officerskåren och byråkratin. De ville göra den parlamentarisk och inlemma sig själva i den och framöver deltaga i dess styre. Därför ville de så snart som möjligt bli av med råden.” (Sebastian Haffner: Den tyska revolutionen 1918-1919)

(Ebert, som var ny regeringschef, beskrev sig som kejsardömets ”konkursförvaltare” och erkände att han ”hatade revolutionen som synden”.) Även om Haffner möjligen överdriver massornas medvetenhet och insikt är det en träffande beskrivning av den kontrarevolutionära roll som den tyska socialdemokratin spelade.

Av vad som fanns kvar av den gamla borgerliga statsmakten började SPD att bygga upp en ny armé, som hämtade sina bödlar från de hemvändande trupperna. Denna armé, som kom att kallas Freikorps (frikårer) hade som överbefälhavare socialdemokraten Gustav Noske, som vid utnämnandet till överbefälhavare tillkännagav att ”någon måste agera blodhund”.

”Riksvärvsministern Noske skapade en väpnad kår av föredettingar, äventyrare och kontrarevolutionärer med reaktionära officerare i spetsen. Dessa tvetydiga element blev i själva verket Hitlers stormtrupper [SA] [...] Det gick en rak linje från Noske till Hitler”, skrev Socialdemokratiska vänsterpartiets (SSV) ledare ”Zäta” Höglund i sina memoarer.

Redan under julen 1918 försökte SPD och frikårerna slå ett väpnat slag mot revolutionen, men misslyckades. Den ”blodiga julen” i Berlin 1918, sju veckor efter att kejsaren hade störtats, blev början till kontrarevolutionens hämnd på revolutionen i januari 1919, då Noskes frikårer bland annat mördade Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.

Det var ett hårt slag för det nya tyska kommunistparti (KPD) som hade bildats vid årsskiftet 1918-19. Men kontrarevolutionen kunde inte helt krossa arbetarnas revolution och i den revolutionära kris som uppstod hösten 1923 hade KPD möjlighet att gripa makten. 

Kejsarens fall och revolutionen gav den revolutionära kampen en ny optimism. I Ryssland skrev Lenin: ”Vi vet, känner och ser att detta är en avgörande vändpunkt, nu måste vi mobilisera allt för att stödja arbetarrevolutionen i Tyskland”. I Sverige skrev SSV:s tidning Politiken: ”Dödsklockorna ringer över den kapitalistiska världen”.

”Hösten 1918 hade socialdemokraterna att möta en helt annan situation än de hade upplevt våren 1917. Då hade kritiken drabbat i första hand Hammarskjöld och hans regering, eller ’systemet för sent’, som oppositionen föredrog att kalla det. Hösten 1918 befann sig socialdemokraterna själva i ansvarig ställning via partiets fyra platser i regeringen, och det socialdemokratiska vänsterpartiet var inte sent att skjuta in sig på detta förhållande och på parallellen mellan det gamla och det nya ’systemet för sent’”, noterar Carl Göran Andræ i Revolt eller reform: Sverige inför revolutionerna i Europa 1917-1918.

Långt in i de socialdemokratiska leden hördes kritik mot regeringen och uteblivna förbättringar. Den sänkta levnadsstandarden tillsammans med bristen på mat och att regeringen drog benen efter sig när det gällde såväl att förkorta arbetstiden som i fråga om rösträtten fick tålamodet att brista.

Arbetsgivarföreningen (idag Svenskt Näringsliv) summerade 1918 som ”en orons och stridens år”. Inte sedan storstrejken 1909 hade så många arbetsdagar gått förlorade till följd av konflikter som under 1918. Kapitalistklassen, högern och kungen började inse att om de skulle räddas var de tvungen att göra upp med Socialdemokraterna i rösträttsfrågan.

Fruktan för revolutionen bröt borgarnas motstånd mot allmän och lika rösträtt samt kortare arbetstid. Borgarpressen klagade till och med över att man hade fått ge vika för ”bolsjevikiska och ryska metoder”. Den kompromiss som slöts i rösträttsfrågan var ett svekfullt avtal.

Första kammaren blev kvar, rösträttsåldern sänktes med ett år till 23 år i kommun och riksdagsval, men höjdes till 27 år i landstingsval och elektorsvalet till första kammaren. Fortfarande fanns begränsningar i rösträtten för de fattigaste och de som hade obetalda skatteskulder (lågavlönade). Kvinnorna fick rösträtt, men inte ögonblickligen utan först efter att en ny riksdag hade valts.

Uppgörelsen innebar att Sverige blev det land i Norden som blev sist att genomföra allmän och lika rösträtt för män och kvinnor. Kungen fick sitta kvar. Det kunde han tacka Socialdemokraterna för. Och 8-timmarsdagen lät vänta på sig.

Detta svek möttes av ilska och besvikelse, som skulle ha kunnat vändas till en offensiv kamp om SSV haft kraft, förankring och program att mobilisera till nya massaktioner. Partiet var dock tröttkört, nära splittring och rapporterna från Tyskland, där kontrarevolutionen avancerade 1919, kom att lägga ytterligare sordin på stämningarna. 

År 1918 hade kunnat sluta annorlunda i Sverige och i andra länder. Det finns en avgörande lärdom att dra från alla de många omtumlande händelser som ägde rum 1917-18 och det är att för att avskaffa kapitalismen räcker inte ens den mäktigaste miljonhövdade rörelse.

Utgången av en revolutionär kris avgörs av politik, program och ledarskap – om det finns ett socialistiskt arbetarparti som kan göra arbetarklassen och de fattiga medvetna om den egna styrkan och möjligheterna att själv gripa makten. Det var inte graden av heroism, kampvilja eller ”mognad” som gjorde att den socialistiska revolutionen kom att segra i Ryssland.

Skillnaden var att det i Ryssland fanns ett revolutionärt massparti som kunde vinna folkmajoritetens stöd för socialismen. Att den socialistiska revolutionen inte fick stöd från segerrika socialistiska revolutioner i Västeuropa, trots massornas kamp och vilja att i grunden förändra samhället vilket manifesterades 1918, kom dock att leda till den ryska revolutionens urartning. Men det kan inte bolsjevikerna lastas för.

Krigets vanvett hade fött den socialistiska revolutionen, som i sin tur ledde till vapenstillestånd 1918. Men mänskligheten fick betala ett oerhört pris för att den revolutionära vågen 1917-23 inte slutade i arbetarklassens seger; i form av Första världskrigets fortsättning i Andra världskrigets barbari och förintelse.

I dag 100 år efter första världskrigets utbrott, är kampen mot militarism och imperialism en lika brännande nödvändighet och ett absolut villkor för att rädda framtiden och skapa en socialistisk värld i fred och frihet. ■