AD – från första stund en klassdomstol

Publicerad av

Tema: Svenska arbetarrörelsens historia, SEKO

År 1928 genomfördes en ny antistrejklag kallad lag om kollektivavtal, trots massiva protester och en halvdags politisk strejk.

Samtidigt inrättades en arbetsdomstol som på ett ”opartiskt” sätt skulle se till att den nya lagen följdes. Arbetsdomstolen skulle bestå av representanter från arbetsgivare, fack och stat.

Den nya lagen och arbetsdomstolen kom till stånd efter en lång kampanj från arbetsgivare och högern, som i tysthet hade stöd av delar inom såväl den socialdemokratiska ledningen som LO-toppen.

Motståndet mot lagförslaget gjorde det dock omöjligt för s- och LO-ledningen att utåt säga vad man tyckte. ”Så snart innehållet i regeringens strejklagsförslag blev känt började en massrörelse mot strejklagen. Från närmare 2 000 fackföreningar och andra arbetarorganisationer strömmade det in protestskrivelser där arbetarna vände sig mot lagen. I det uttalande som LO:s representantskap gjorde den 25 april var tonen anmärkningsvärt skarp”, skriver Gösta Hulthén i boken Arbetsrätt och klassherravälde.

Fackföreningarna krävde generalstrejk mot lagförslaget och LO-ledningen hade till sist inget val än att utlysa en tre-timmar lång politisk strejk samma dag som lagen infördes, 22 maj 1928. Den dagen demonstrerade 360 000 arbetare på nära hundra platser runt om i landet under parollen ”Bort med tvångslagarna”. I Stockholm marscherade 70 000, i Göteborg 40 000 och i Malmö 15 000.

LO:s dåvarande ordförande Arvid Thorborg kallade lagen till och med för en ”slavlag”, något som ger både en indikation på de stämningar som rådde och hur LO-toppen agerade för att ”infånga den växande oron” (Ragnar Casparsson i sin historik över LO).

Lagen om kollektivavtal bakband fackföreningarna, när kollektivavtal slutits rådde fredsplikt. Att strejka under avtalsperioden blev ett lagbrott och de strejkande kunde dömas till böter maximalt 200 kronor – en stor summa pengar på den tiden. Det blev också förbjudet för fackföreningarna att stödja strejkande arbetare.

Men när väl lagen var genomförd slöt LO-ledningen upp bakom den och man nominerade ledamöter till den nya arbetsdomstolen (AD).

LO-ledningens hårda reaktion utåt var mycket ett försök att ta udden ur den starka vänsteropposition som då fanns inom fackföreningsrörelsen. Vänsteroppositionen, med kommunistpartiet som ryggrad, hade två år innan genomfört en konferens (Enhetskonferensen 1926) med representanter från fackföreningarna som sammanlagt organiserade en femtedel av LO:s medlemmar.

Att LO-ledningen tvingades utlysa en politisk strejk ”var delvis ett försök att ta vinden ur segern för kommunisterna. Sedan lagarna antagits tystnade kritiken. LO nominerade ledamöter i den nya domstolen [AD], och från 1930 röstade socialdemokraterna i riksdagen nej till alla förslag om att riva upp reformen” (Svante Nycander i boken Makten över arbetsmarknaden).

Redan i början av 1930-talet hade den nya domstolen täppt till alla eventuella kryphål som skulle kunna öppna för strejkaktioner under avtalsperioden i så kallade (”oreglerade intressefrågor”). Sedan dess och än idag gäller att ”så snart parterna slutit kollektivavtal så hade man därmed också i princip reglerat alla frågor som fanns mellan parterna” (Kurt Junesjö i sin skrift Strejk – en demokratisk rättighet för bättre arbetsförhållanden).

I samma skrift skriver Junesjö att: ”Lagen om arbetsdomstol var ett smart drag av den dåvarande högerregeringen. Arbetsdomstolen är partsammansatt. Det finns två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna och tre för staten. Härigenom kom fackföreningarna att ganska snart acceptera domstolens utslag. Ledamöterna för staten och arbetsgivarna var i majoritet. Det medförde att den gamla reaktionära arbetsrätten konserverades i domstolens dömande, praxis som det kallas.”

Från första stund var den nya arbetsdomstolen en klassdomstol; ett redskap som arbetsgivare och stat kunde använda mot kämpande arbetare.

Per Olsson