Efter Odenbergs avgång – en högerregering i sönderfall

Publicerad av

Tema: Politiska frågor

Innan ens högerregeringen fyllt ett år har tre moderatministrar avgått. Den senaste i raden att avgå var försvarsminister Mikael Odenberg (m). Hans avgång aviserar en regering i sönderfall.

Odenbergs avgång kan vara inledningen till en kris inom moderaterna.

Moderaterna har alltid varit stark anhängare till militär upprustning och är det klart största partiet bland officerarna. Många moderata politiker har militär bakgrund.

Genom historien har moderaterna och deras föregångare, ofta i förbund med monarkin, deltagit i olika försvarsvänliga kampanjer för att avsätta sittande regeringarna. Det mest talande exemplet är borggårdskuppen 1914 som avsatte en borgerligt liberal regering till förmån för en icke parlamentarisk högerregering, och så sent som under 1980-talet menade mörkblåa militärer att Sverige var i krig mot Ryssland (ryska minimiubåtar sågs överallt) och stämplade den dåvarande regeringen som ”landsförrädare”.

Denna gång är det tvärtom, försvarsfrågan splittrar moderaterna och högerregeringen samt skär rakt igenom det borgerliga etablissemanget.

Symptomatiskt är att nästan alla de borgerliga pressdrakarna, med undantag för Sydsvenskan som inte vet man ska tycka, dragit en lans till Odenbergs försvar.

Det moderata husorganet Svenska Dagbladet hyllade på ledarplats Odenberg för att denne inte varit beredd att kompromissa i frågor som rör ”statens kärnuppgift – försvaret”. Enligt samma ledarkommentar gjorde ”Odenberg ett strongt och samlat intryck” på sin presskonferens till skillnad från ”Reinfeldts ogenerösa framträdande senare på eftermiddagen” ( Svenska Dagbladet 6 september).

I Dagens Nyheter skriver den extreme nyliberale ledarskribenten Peter Wolodarski samma dag ”att det var länge sedan Anders Borgs finansdepartement kom med en positiv nyhet” och Göteborgs-Posten frågar sig ”Vem ska nu försvara försvaret”?

Den ”svekdebatt” som nu följer inom högeralliansen och det kapitalistiska etablissemanget kommer att ha udden riktad mot Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs ”nya moderater”. Och det kommer inte bara att handla om försvaret.

Med än större frenesi kommer ”de nya moderaterna” att anklagas för att inte våga striden mot den påstådda "sossefieringen" av Sverige. (När Maud Olofsson vid den senaste centerstämman manade till kamp mot "sossefieringen" så riktades maningen till övriga inom högeralliansen, inte minst de ”nya moderaterna”). Till centerns, Svenskt Näringsliv m fl reaktionärers krav på ännu fler anti-fackliga lagar kan nu läggas kravet på mer pengar till försvaret med hänvisning till ”hotet från öst” i form av det nya imperialistiska Rysslands upprustning och stormaktsambitioner. Med andra ord att ”insatsförsvaret” – inriktad på att skicka svenska trupper utomlands (ex Afghanistan), EU-armén och påstådda inhemska hot från muslimer, förorterna osv – måste kompletteras med ett ”Integritetsförsvar här hemma” (Svenska Dagbladet 6 september).

Det betyder fortsatt militär upprustning, vilket inte går ihop med regeringens nya signaler om att fortsatta nedskärningar och skattesänkningar bara är politiskt möjligt om även försvaret får ett lite mindre anslag än vad som var tänkt. I sammanhanget bör man dock komma ihåg att i årets vårbudget hade regeringen inga problem med att lova 4,1 miljarder kronor till en uppgradering av det redan svindyra planet JAS 39 Gripen. (Enligt Odenberg blir denna uppgradering inte av, men det återstår att se).

Vad regeringens majoritet vill är att banta försvaret med 350 miljoner kronor nästa år. Totalt slukar budgetposten ”Försvar samt beredskap mot sårbarhet närmare” 44 miljarder kronor. Sedan ämnar regeringen tillsätta en arbetsgrupp som ska utreda möjligheterna att spara 4 miljarder kronor årligen inom försvaret. Det handlar främst om att minska utgifterna för materialinköp, närmare 45 procent av försvarets budget.

Denna neddragning är alltså relativt liten och mest en följd av att högerregeringen, åtminstone delar av den, känt sig politiskt nödd och tvungen.

Reinfeldt & Co hoppas helt enkelt att fortsatt högerpolitik ska bli mer aptitlig om regeringen visar beredskap att även dra ned på anslagen till militären.

Men regeringen kommer knappast vinna några opinionsframgångar genom denna manöver samtidigt som man kommer at bombarderas av offentlig kritik från såväl högerns traditionella kärntrupper (officerarna och försvarsvännerna) som arga kapitalister som tycker att regeringen i största allmänhet inte levererat i tillräcklig grad.

”Att låta finansministern långsiktigt avlöva försvaret med kanske fem miljarder utan en diskussion kring dess uppgifter är dock inte bara dumt, det tangerar gränsen till det oanständiga. Anders Borg är förvisso inte den förste finansminister som misshandlar försvaret för att få sin budget att gå ihop. Man han är nog den som gjort det mest ohöljt och demonstrativt. När finansen därtill tillsätter en utredningsgrupp för att kapa materielkostnader är detta ett kallblodigt politiskt mord på försvarsministern, som fråntas rätten att vara den i regeringen som företräder försvaret. Efter att den socialdemokratiske försvarsministern Sven Andersson lämnade sin post är det tveksamt om landet därefter haft någon försvarsminister värd namnet”, skrev översten Bo Pellnäs i Aftonbladet i torsdags.

Bo Pellnäs anger tonen i försvarsvännernas kampanj för militär upprustning med hänvisning till ”det nya ryska hotet”. Den irritation som denna krets av försvarsvänner känner blir inte mindre efter att Sten Tolgfors (m) blivit utsedd till ny försvarsminister. Han var vapenvägrare i sin ungdom.

Om Odenberg offentligt väljer att konfrontera regeringen kan det bli början till en utveckling som kastar moderaterna in i sin djupaste kris sedan valnederlaget 2002. Detta scenario är kanske inte det troligaste på kort sikt, men kan inte uteslutas.

Efter partisplittringen 1917, då vänstern och den antimilitaristiska flygeln kastades ut, har socialdemokraterna aldrig egentligen vågat utmana militären och dess krav på mer resurser. Socialdemokratin har alltid eftersträvat så kallade breda uppgörelser om försvaret,

Även då andra länder minskade sina försvarsanslag som en reaktion på stalinismens fall och det ”kalla krigets” slut 1989-91, fortsatte försvarsutgifterna per invånare att öka i Sverige.

”I debatten hävdas ofta att Sverige har genomfört en kraftig nedrustning.

Sedan 1990-talet har flera regementen lagts ner och antalet

brigader har minskats. Men de besparingar som gjorts på dessa

områden har istället i stor utsträckning bekostat nya vapensystem.

Medan Västeuropa i snitt sänkt sina militärutgifter med 10 procent

under perioden 1992-2001 har Sverige istället ökat sina militärutgifter

med runt 8 procent” (Svenska Freds rapport Kanonforskning -

militär forskning och utveckling i Sverige).

Denna upprustning skedde alltså samtidigt som Göran Persson skröt om att dåvarande s-regeringar slog världsrekord i nedskärningar.

Än idag satsar Sverige per invånare betydligt mer på militära utgifter än EU-genomsnittet.

Den stora förändring som ägt rum under de senaste 10-15 åren är att värnpliktsarmén skrotats och ersatts av en mindre styrka med moderna och framför allt dyrare vapen plus att svensk personal mer aktivt deltar i olika imperialistiska militära äventyr. (I höst tillsätter regeringen en utredning om att avskaffa värnplikten).

De nya dyra vapen som levereras av den inhemsk militärindustrin, garanterar en stor och vinstrik marknad till storföretag som Saab AB , BAE Systems Bofors AB, BAE Systems Hägglunds AB, osv.

Den statsunderstödda krigsmaterielindustrin, som till stor del är utlandsägd idag, gör också stora vinster på försäljning av vapen till andra länder, inkluderat tio diktaturer och krigsförande länder.

Sverige exporterar idag mer vapen per invånare än något annat land. Under förra året ökade vapenexporten med 20 procent till 10,3 miljarder kronor.

När det gäller vapenexporten finns en samsyn mellan regeringen och socialdemokraterna.

Ledande socialdemokrater ser numera inga hinder från att ta anställning i det svenska militärindustriella komplexet. Den tidigare socialdemokratiska försvarsministern Jan Nygren blev vice VD hos Saab och arbetar nu främst med att försöka sälja JAS 39 Gripen.

Talande är också att socialdemokratiska riksdagsledamöter under sommaren slöt upp bakom Odenbergs och militärens kampanj för högre anslag.

”Det jag vet är att den prutning på fyra miljarder på försvarets materielinköp som Anders Borg föreslagit är oseriös och orealistisk”, skrev Åsa Lindestam, riksdagsledamot (s) och ledamot av försvarsutskottet i Svenska Dagbladet 25 juli. ”Det hördes till och med fördömanden från vänsterpartistiska skribenter mot talet om försvarsnedskärningar” (Henrik Brors, i Dagens Nyheter 20 augusti).

Regeringen är svag och splittrad, men avsaknad av verklig opposition jämte fackledningens kapitulation ger möjligheter för högeralliansen att hämta ny kraft och fördjupa systemskiftet. Det är också möjligt att regeringen försöker övervinna splittringen i försvarsfrågan med nya utmanande attacker mot exempelvis arbetsrätten.

I vilket fall gäller att nya attacker kommer, och de är lika utmanande oavsett om högerregeringen minskar försvarsanslagen eller inte.

“I en internationell jämförelse satsar Sverige stora summor på

krigsmateriel av den totala försvarsbudgeten. Av svenska statens

militärutgifter på dryga 40 miljarder årligen går närmare hälften

till det så kallade materielanslaget. I detta ingår nyanskaffning, utveckling

och underhåll av vapensystem. Köp av nya vapen står

ensamt för ungefär en tredjedel av det totala försvarsanslaget.

Materielanslaget, som alltså uppgår till knappt 20 miljarder

årligen, är enligt Riksrevisionens rapport 2005 ‘statens enskilt största

investeringsverksamhet’”, heter det vidare i Svenska Freds rapport Kanonforskning.

”Under den senaste femårsperioden har dessutom knappt 20

procent av statsbudgeten för forskning och utveckling fördelats

på försvarsforskning. Alltså en knapp femtedel av all statsfinansierad

forskning har en tydlig militär koppling. Mellan 2001

och 2006 har kostnaderna för försvarsforskningen enligt statsbudgeten

uppgått till mellan 3,9 och 5 miljarder kronor årligen” (Svenska Freds rapport Kanonforskning).

Miljardrullningen till militären genom åren kan kanske bäst beskrivas i JAS-projektet, ett av de största industriella projekten någonsin i Sverige. ”Projektet har blivit dubbelt så dyrt som kalkylerat. Slutsumman pekar för närvarande mot 122 miljarder, eller 25 000 kronor per svensk. Då ingår upprustning av de äldsta Jasplanen fram till 2017. Om man beslutar att förlänga Jas livslängd till 2030 hamnar notan på runt 150 miljarder” (tidningen Fokus nr 16 i år)

Socialdemokraterna kunde ha stoppat JAS-projektet redan på 1980-talet, men lät det rulla på-.

Om regeringen kommer att genomföra de neddragningar som signalerats eller ej är en öppen fråga.

Men regeringen är splittrad och försvagad, vilket i sig är en faktor som kan stärka självförtroendet bland de som kämpar mot högerpolitiken. I den kampen sås fröet till en ny kämpande arbetarrörelse som kan utgöra grunden för en framtida arbetarregering.

Det är avsaknad av ett socialistiskt arbetarparti och demokratiska kämpande fackföreningar som högerregeringen kan stappla sig igenom sina återkommande kriser och genomdriva sin politik.

Den kamp och de kampanjer som Rättvisepartiet Socialisterna (RS) idag deltar i är en del i arbetet på att bygga ett socialistiskt och demokratiskt arbetarparti som kan vara spjutspetsen i en massrörelse som tar kamp för socialism och fred– mot imperialism och militarism.

• Kamp för verklig militär nedrustning. Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.

• Omedelbart förstatligande av krigsmaterielindustrin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.

• Stoppa vapenexporten till USA:s och andras krig.

• Global kamp mot imperialismens plundring och krig – för en socialistisk värld.

Per Olsson 7 september