Sverige inför valet 2010

Sverige inför valet 2010

Ned med högerpolitiken • Rusta för strid i avtalsrörelsen

Detta nummer av Offensiv är en special om läget i Sverige inför valet nästa år. Det bygger på att material som diskuterades och antogs av Rättvisepartiet Socialisternas (RS) kongress den 30 oktober till den 1 november i år.
Trots allt tal om att krisen nu är över fortsätter arbetslösheten att öka och ständigt aviseras nya nedskärningar i vård, skola och omsorg.
Men varför har missnöjet ännu inte uttryckts i mer utbredd kamp och antikapitalistiska stämningar?
Svaren på denna fråga finns i denna Offensivspecial. Men även dagens stämningar är tillfälliga. Det finns en växande social polarisering och under ytan växer motsättningarna. Den ilska som redan finns mot bonusar, banker och superrika får ny näring av talet om att det nu har vänt och flera bolag börjar redovisa ökade vinster, samtidigt som arbetsgivarna kräver nollavtal och politiken fortsätter högerut.

I Frankrike har direktörernas bonusar i kombination med arbetsgivarnas låga lönebud och indivi­dualiserade löner pressat de bankanställdas fackförbund till att utlysa strejker. Detsamma kan ske i Sverige i den jätteavtalsrörelse som står för dörren.
”Vinterns avtalsrörelse är den största på mycket länge. Och motsättningarna är större än på mycket länge”, skrev LO-Tidningen i mitten av oktober och situationen har inte blivit mindre laddad sedan dess.
Tvärtom, arbetsgivarna går till storms på alla fronter och kräver utöver nollavtal 2010 även försämrad anställningstrygghet och sänkta ungdomslöner.

Avtalsrörelsen kan mycket väl bli det första steget mot den interna devalvering – sänkta löner och offentliga utgifter – som kapitalisterna och regeringen anser vara nödvändig för att den svenska kapitalismen ska kunna behålla marknader.
Även om facktopparna inte vill ta fajten kan de tvingas varsla om strejk och andra konfliktåtgärder på grund av pressen underifrån och arbetsgivarnas arrogans.

Högerregeringen hämtar sin styrka från oppositionens svaghet.
Socialdemokraterna tog ytterligare kliv högerut på den kongress man höll den 28 oktober till den 1 november 2009. Enligt Mona Sahlin är privat eller offentlig regi en icke-fråga för Socialdemokraterna och kongressen beslöt att vinst på vård och friskolor är helt i sin ordning.
Vänsterpartiet följer lydigt med när S svänger högerut. Oppositionens tafatthet och facktopparnas passivitet har get rasistiska Sverigedemokraterna en möjlighet att fiska efter missnöjesröster.
Ingen ska heller tro på de etablerade partierna när de säger att de aldrig tänker samarbeta med Sverigedemokraterna eller sitta kvar vid makten med hjälp av samma parti.

RS ställer upp i valet för att ge ett socialistiskt alternativ till kapitalismens kris, högerpolitik och rasism.
Vår valkampanj kommer att vara en del i partiets kamp för att bygga ett kraftfullt motstånd mot högerpolitiken och för ett nytt stort socialistiskt arbetarparti.

Offensivs redaktion


Sverige inför valet 2010
Den globala ekonomiska kris som inleddes med kollapsen på den amerikanska bomarknaden sommaren 2007 är långt ifrån över. Det är frågan om en strukturell, organisk kris för det kapitalistiska systemet. Det kommer att ta lång tid, flera år, innan produktionskapaciteten bantats till den grad att den mer är i samklang med marknad och köpkraft.
Trots en global industri- och jobb­slakt är fortfarande produktionsgapet – definierat som skillnaden mellan faktisk och potentiell produktion – rekordstort och kapacitetsutnyttjandet är rekordlågt. Det i sin tur betyder fortsatta produktionsneddrag- ningar, ökad arbetslöshet och fortsatt låg investeringsnivå. Samtidigt kan nya finansiella kriser bryta ut till följd av bankkollapser, statsbankrutter och när de nya spekulativa bubblorna som skapats spricker.
”När kraften i denna första fas av återhämtning ebbat ut finns tydliga risker för bakslag (kurs i texten). Förutsättningarna för en snabb och varak- tig uppgång och återgång till ett normalt läge är av flera skäl bräckliga: Privat konsumtion och investeringar kommer under lång tid att hämmas av krisens efterverkningar. Hög och stigande arbetslöshet, svag underliggan­de inkomstutveckling samt behov av konsolidering efter de senaste årens förmögenhetstapp och skulduppbyggnad kommer att göra hushållen försiktiga. Samtidigt väntas det extremt låga kapacitetsutnyttjandet i näringslivet för ganska lång tid hämma intresset för investeringar”, varnar SEB i sin senaste ekonomisk prognos Nordic Outlook, september 2009. Och i början av oktober sa Michael Geoghegan, som är den brittiska storbanken HSBC:s vd, att han var överty- gad om att ”det kommer att bli en andra nedgång i ekonomin under de kommande månaderna” (Dagens Industri den 6 oktober).

För socialister gäller det att ha beredskap för olika scenarier vad gäller den globala kapitalismens utveckling. Så länge kapitalismen inte har avskaffats kommer ekonomin att genomgå både upp- och nedgångsfaser. Ingen kapitalistisk kris utvecklas på ett rätlinjigt sätt. Det vore därför fel att räkna bort möjligheten av en fortsatt återhämtning, om än temporär, svag och bräcklig.
Men givet den oerhört instabila grund som världsekonomin vilar på och att det inte hur länge som helst går att hålla uppe finanssystemet med konstgjord andning samt i avsaknad av globala tillväxtmotorer är det mest sannolika att dagens återhämtning ba­ra blir en kortvarig paus innan den globala kapitalismen rasar snabbt ut­för igen.
”Vi har tappat tio år av industriproduktion i OECD. Hur snabbt ska vi komma tillbaka till nivån vi hade innan krisen kom och hur mycket överkapacitet har vi världen över? Det gör att man får vara lite mer ödmjuk inför den återhämtning som kommer, den bygger mycket på stimulanser och psykologi. Vi har en hygglig uppgång på kort sikt. Men när stimulanserna fasas ut och centralbankerna höjer styrräntorna kommer det att bli mer besvärligt från mitten av 2010, och än besvärligare blir det under 2011 när budgetkonsolidering­en börjar”, menade Cecilia Hermansson, Swedbanks chefekonom, den 29 september och hon har troligen rätt. Även om det ”kan bli besvärligare” redan innan mitten av 2010.
Oavsett hur ekonomin utvecklas den närmaste tiden kommer det att vara fortsatt kris för lågavlönade, särskilt ensamstående, arbetslösa, sjuka och fattigpensionärer. Talet om att ”det värsta är över” är möjligen sant om man ser till storföretagens och bankernas vinstförväntningar, men för många arbetarfamiljer har krisen precis börjat.

Osäkert val 2010
Det är mindre än ett år kvar till va­let. Valutgången är långt ifrån given. Opinionen är extremt rörlig och förtroendet för de etablerade partierna är lågt. Trots regeringens ­högerpolitik och extrema nyliberalism har S-allian­sen svårt att vinna trovärdighet, samtidigt som fackföreningsrörelsen och dess ledning skakas av en historisk förtroendekris.

EU-valet i maj gav en glimt av hur instabilt och oförutsägbart det politiska läget är.
Mer än någonsin tidigare bestäms valutgången av tillfälliga opinionsstämningar. Inget etablerat parti kan räkna med något varaktigt beständigt stöd och varje val idag innehåller numera ett stort inslag av missnöjesröstning, vilket, om det rådande pas- siva stämningsläget inte än­dras, kan ge utrymme för det rasistiska partiet Sverigedemokraterna.
Länge såg det ut som om Socialdemokraterna med stödpartier skulle vinna en komfortabel valseger 2010. Så sent som i januari i fjol var Socialdemokraterna ensamma större än de fyra regeringspartierna och det skilde 16,4 procentenheter mellan blocken, enligt Sifo:s väljarbarometer i januari 2008. Sedan dess har dock avståndet mellan de så kallade blocken krympt och den S-ledda alliansens övervikt i opinionsundersökningarna har reducerats till några procentenheter.
Krisen visade ”oppositionens” o­tillräcklighet och konturlöshet. Under den nya S-ledningen med Mona Sah­lin fortsatte omprövningen till höger, som motiverades med att Socialdemokraterna måste vinna tillbaka medelklassen i storstäderna. Inte ens re- toriken mot regeringen blev skarpare och tidigare löften om att till exempel riva upp högerns försämringar av a-kassan blev villkorade. Det paradoxa­la inträffade att finansminister Anders Borg (M) med medias hjälp kunde framställa sig som den som går till storms mot bonusar och direktörslöner. I skuggan av S-ledningens högerkurs fortsatte Vänsterpartiet sin vandring högerut, dels för att inte äv­entyra eventuella regeringsposter ef­ter nästa val, dels för att ledningen in- te tror att vänsterpolitik kan vinna stöd. Lars Ohlys senaste utspel om att partiet borde slopa utträdeskravet ur EU kan vara signalen till att Vänsterpartiet backar ytterligare när det gäller EU- och utrikespolitiken, t ex i praktiken ger upp sitt motstånd mot den svenska militära insatsen i Afghani­stan.

Den S-ledda alliansens tillkortakommande har medfört att regering­en kunnat formulera sin krispolitik utan att oroas alltför mycket av ”oppositionens” och facktopparnas svar. Samtidigt som det är regeringens högerpolitik som ger ”oppositionen” ett opinionsövertag och som till sist kan bestämma valutgången. Ett regerings­skifte är dock långt ifrån givet. Det finns många alternativa valscenarier, från det att högerregeringen sitter kvar av egen kraft eller med stöd av Sverigedemokraterna, om de kommer in, till en helt ny politisk situation om ett eller flera av de nuvarande riksdagspartierna inte kommer över 4%-spärren.
För RS i valet blir uppgiften att ge ett socialistiskt kampalternativ till alla former av högerpolitik och den ”krissanering” som arbetarklassen får betala.
Mot bakgrund av vänsterns his- toriska svaghet blir det än viktigare att partiet försvarar sina kommunala mandat i Luleå, Umeå och Haninge, vilka ger socialister en viktig plattform att nå ut till en bredare publik.
Kapitalistklassen och dess politiker överraskades av krisens djup och hastighet. Så sent som i Vårbudgeten i april 2008 menade regeringen att den globala krisen inte nämnvärt
skulle påverka ”Sveriges starka ekonomiska position”. I Vårbudgeten 2008 räknade man med att ”sysselsättningen sammantaget ökar med 49 000 personer 2008 och 2009” (pressmeddelande om det ekonomis­ka läget från Finansdepartementet i april 2008).
Det var bara några månader innan tillväxtkollapsen vintern 2008 och en hotande global finansiell härdsmälta. Istället för 49 000 fler i arbete har ”antalet sysselsatta minskat med ca 100 000 personer och arbetslösheten har stigit från 5,9 procent till 8,3 procent. Under de kommande två åren försämras läget på arbetsmarknaden ytterligare. Under 2011 slutar arbetslösheten att stiga och uppgår då till nästan 12 procent. Sysselsättningen minskar med drygt 260 000 personer 2009-2011. Den djupa lågkonjunkturen bedöms också leda till att sysselsättningen långsiktigt minskar med nästan 100 000 personer” (Konjunkturinstitutet i augusti i år).

Motsägelsefullt stämningsläge
Arbetarklassen överraskades emellertid i än högre grad än den ekonomiska och politiska eliten av krisen 2008. Arbetarna var inte alls förberedda på tsunamivågen av varsel, avsked, neddragningar och nedlägg- ningar som blev kapitalisternas svar på den ekonomiska kollapsen. Aldrig någonsin har arbetarklassen konfronterats med en så djup kris och så omfattande attacker med en så låg kamp- beredskap.
Avsaknaden av en levande arbetar­rörelse, kamperfarenheter och ett politiskt alternativ i kombination med lågt självförtroende och ett mycket säreget politiskt klimat när krisen slog till bidrog till paralysering och ytterligare förvirring. För många återstod inget annat än hoppet om att krisen snart är förbi och att man skulle slip­pa bli nästa i arbetslöshetskön.
Sällan har stämningsläget varit så motsägelsefullt som nu. Den låga politiska medvetenheten tillsammans med regeringens skattesänkningar och det faktum att krisen inte har drabbat alla samhällsgrupper och regioner lika hårt – i Stockholms län har sysselsättningen t o m ökat en aning de senaste 12 månaderna – har gett upphov till skiftande stämningar. Bland de som vill se sig som medel­klass, inte minst i Storstockholm, finns en uppfattning om att utvecklingen trots allt går åt rätt håll och att det inte finns något alternativ till att fortsätta den nuvarande politiken. Dessa stämningar har även penetrerat ungdomen och fått ett visst gehör bland arbetare som känner att deras jobb är trygga och som har fått mer pengar att röra sig med under de senaste åren.
De låga räntorna har också spelat in och gjort det tillfälligt lättare för hushållen att bära den historiskt höga skuldsättningen och bolånen – skuld­kvoten (hushållens skulder i förhållande till den disponibla inkomsten) ligger idag på över 160 procent. På grund av tillfälliga faktorer som de lå­ga räntorna och att bopriserna inte längre sjunker utan stiger i t ex Stockholm har högern kunnat fortsätta slumpa bort hyresrätter. Trots krisen och motståndet mot ombildningar.

Stämningarna idag speglar mer än någonsin den avgrundsdjupa klyf­ta som finns mellan å ena sidan den djupa ekonomiska och politiska krisen och å den andra sidan arbetar­klassens och mellanskiktens låga poli- tiska medvetenhet och aktivitetsnivå. I Sverige är denna klyfta större än i många andra länder. Det tillsammans med oppositionens svaghet har gett regeringen möjlighet att fortsätta de nyliberala excesserna och strävan ef­ter att skapa en låglönemarknad, trots krisen och marknadens kollaps. Men dessa stämningar är inget bestående fenomen och under ytan ackumuleras allt mer oförsonliga motsättningar till följd av att  kapitalismen gått in i en återvändsgränd och det ständigt väx­ande avståndet mellan ”vi och dom där uppe”, vilket i sin tur lägger grund för en mäktig reaktion mot högerpolitik och kris. Inte bara bland arbetarna utan även inom mellanskik- ten, som i mitten av 1990-talet och mer passivt i valet 2002 när det nyliberala M-styret i exempelvis Stockholm röstades bort och Moderaterna gjorde ett katastrofval på riksnivå.

Även internationell kamp och stora händelser kan bidra till att förändra medvetenhets- och aktivitetsni­vån och leda till att fler söker socia- listiska svar. Inte minst bland ungdomen. Det visar t ex elevstrejkerna mot Bush Irakkrig 2003, det ungdomliga inslaget i protesterna mot Israels terrorkrig i Gaza 2009 och den enorma solidaritet som kampen i Iran mött. Ständigt kommer nya globala rörelser, mot militarism och krig, förtryck och terror, fattigdom och klimatkrisen – för en annan värld, att uppstå. Rörelser som ger eko i Sverige, vilket exempelvis den globala kampanjen Make Poverty History gav en glimt av sommaren 2005. Fortsatta student- och elevprotester runt om i Europa kommer också att stimulera till kamp i Sverige när skolan fortsätter att utarmas och studenternas situ­ation blir alltmer pressad.
Den allt mer akuta klimatkrisen och de katastrofer den orsakar avslöjar på ett brutalt sätt kapitalismens o­förmåga och på behovet av en hållbar ekologisk utveckling. Klimatkrisen kommer kanske mer än någon annan enskild fråga bidra till att en antika­pitalistisk medvetenhet går på djupet och blixtbelysa behovet av demokratisk planering.

Lärdomar av 1990-talet
Bara stegvis och i ljuset av nya omskakande händelser samt på grundval av nya kamperfarenheter kan arbetarklassen samla kraft och självförtroende till en mer utbredd kamprörelse.
Den rådande pausen i krisutvecklingen kan ge positiva impulser till kampen och en stämning att ”nu är det nog”. Särskilt i ljuset av att för kapitalisterna tycks det åter vara ”business as usual” med bonusar, rekord- löner, aktieutdelning och stigande vinster och politikerna samtidigt kräver att arbetarklassen ska betala krisens kostnader med nya nedskärning- ar. Inte minst bonusregnet över bankdirektörerna möter avsky, kanske mer än någonting har den moderna banksvindeln kommit att symbolisera kapitalismens roffarmentalitet.
Paralleller kan dras med utvecklingen i Sverige under 1990-talet, även om det också finns märkbara skillnader jämfört med då. Den avgörande skillnaden är att kampen låg på en hö­gre nivå när krisen satte in 1991-92 med en helt annan aktivitetsnivå än idag. Men också under 1990-talet gick kampen i vågor och det förekom tvä­ra kast i medvetenheten. Stämningar­na under 1990-talets första hälft do- minerades av en ilska mot politikerna, bankirerna, direktörerna och de väx­ande orättvisorna. Samhället tendera­de att gå till vänster. Radikaliseringen var dock inte rätlinjig, det var två steg framåt och ett steg tillbaka. Det fanns under 1990-talet tillfälliga perioder av uppgivenhet och inslag av reaktion, vilket bland annat fick som uttryck att Carl Bildts högerallians vann valet 1991 och högerpopulistiska och rasis­tiska Ny demokrati kom in i riksdagen samma år. Lasermannen och na- zistvåldet blev brutala uttryck för ho­tet från rasism och nazism.

En annan viktig skillnad var att det under 1990-talet fanns ett större skikt av vänsteraktivister inom facken som, tillsammans med de arbetslösas organisationer, kunde pressa den fackliga ledningen att utlysa Rättvisedagarna 1992 och 1993 samt massdemonstrationerna mot försämringarna i a-kassan 1996. Än större skillnad då jäm- fört med nu var stämningen bland unga. Det var elevstrejkerna vintern 1995, som leddes av Elevkampanjen och RS föregångare Arbetareförbundet Offensiv, som inledde den breda motståndskampen mot massarbetslösheten och S-regeringens ”budgetsanering” efter 1994, då ekonomin vänt uppåt.
I mitten av 1990-talet stod kampen på en högre nivå än under krisåren 1991-93, då det dessutom ännu fanns stora illusioner om att allt skulle bli bättre bara man gav Bildts högerregering sparken.
Den politiska medvetenheten har kastats tillbaka sedan mitten av 1990-talet och aktivitetsnivån har trendmässigt sjunkit , men den trenden har vid olika tillfällen bromats upp som exempelvis vid protesterna i samband med EU:s toppmöte i Göteborg 2001 och massrörelsen mot USA:s Irakkrig 2003. En fallande medvetenhet i kombination med den fackliga ledningens kapitulation och svek i avgörande strider som Kommunalarbetar- strejken 2003 och vårdstrejken 2008, samt socialdemokratins omvandling till ett kapitalistiskt parti och vänsterns tillbakagång, medförde att arbetarklassen denna gång stod politiskt och organisatoriskt svagare när krisen bröt fram än i början av 1990-talet. Det dramatiska krisförloppet skapade mot den bakgrunden ytterligare förlamning och förvirring, som förstärktes av att fackledningen, även lokalt, vägrade ta kamp för jobben.
Dessa faktorer ger förklaringar till varför dagens kapitalistiska kris ännu bara gett några få punktvisa uttryck i form av radikalisering, politisering och aktivering.

Men som utvecklingen visat sedan början av 1990-talet kan stämningar­na snabbt ändras, och som oftast är det reaktionens piskrapp som formar sin egen reaktion i form av kamp. Det är inte länge sedan, hösten 2006, som det fanns en utbredd vilja att ta kamp för att rädda a-kassan, bland såväl arbetare som tjänstemän, och då det fanns ett starkt stöd för kravet på att besvara högerpolitiken med politisk strejk. Två tredjedelar av de hundratals fackligt förtroendevalda som in­går i LO-Tidningens referensgrupp LO-opinion stödde exempelvis detta krav. Motvilligt tvingades LO:s ledning utlysa demonstrationer för a-kassan den 14 december, men det var för lite och för sent.

Fackens kris och möjligheten till kamp
Den fackliga ledningens ovilja att fullt ut ta fajten för a-kassan lade en tillfällig våt filt över stämningarna samtidigt som högerregeringen kun­de fortsätta sin nyliberala politik.
Det finns ett missnöje mot klassorättvisor och att det är framför allt de sämst ställda – arbetslösa och sjuka – som får betala krisen. Men missnöjet har ännu inte tagit sig några politiska uttryck eller manifesterats på ett kollektivt sätt. Om ledning ges kan det missnöje som ackumulerats resultera i kamp som vinner respekt och får uppmärksamhet, vilket exempelvis sopstrejken i Stockholm (februari i år), lagerarbetarnas strejk på Lagena i Jordbro strax före midsommar, strejken på Dometic i Motala i augusti samt lärarnas protester i år visar. Till det ska läggas Göteborgs hamnarbetares kamp mot utförsäljning, neddragningar och för rätten att sluta av- tal.
Fackens kris och ledningens kapitulation som också märks lokalt, bety­der i sin tur att den framtida kampen och spontana utbrott av ilska tydliga­re än på 1990-talet också riktas mot den fackliga ledningen och dess passi-vitet.
Rekordmanifestationen i Örnsköldsvik som samlade 5 000 personer, var såväl ett exempel på detta som en bekräftelse på att om chansen ges finns en vilja att åtminstone markera ett motstånd. Demonstrationen för sjukhuset i Örnsköldsvik var ett initiativ underifrån, av en sjuksköters­ka med stöd av pensionärernas organisation PRO, som kunde ha blivit inledningen till en riksomfattande strid för att rädda vården om vårdfacken tillsammans med brukare, pensionärerna o s v tagit fasta på den mobilise­ring som ägt rum.
Inte bara Sverige utan även i andra länder har steget från en demonstration/manifestation till en kamp för att vinna upplevts som alltför stort. Den nödvändiga övertygelsen om att kamp lönar sig har saknats, vilket den fackliga ledningen har gjort allt för att underblåsa och tagit som intäkt för sin egen passivitet. Dessa stämningar och uppfattningar kan emellertid snabbt förändras om konkreta exempel ges på hur kampen kan bli segerrik, det visar exempel från Italien och Storbritannien.

I Italien har de 49 INNSE-arbetarnas långa, militanta och till sists seger­rika kamp inspirerat till en rad andra fabriksockupationer och bidragit till åtminstone en början till en ny kampvåg i Italien. Den segerrika kampen för lika villkor för alla bygg- och anläggningsarbetare på engelska Lindsey Oil Refinery oavsett nationell hemvist i början av året blev inledningen till både en mer militant arbetarkamp och fler studentockupatio- ner. ”På arbetsplatser och universitet återupptäcker de som nu drabbas av krisen den makt som direkta aktioner besitter”, skrev tidningen Guardian den 26 maj med hänvisning till bland annat kampen på Lindsey.
Allt tal om att det nu vänder uppåt och att krisen kan vara över tänder också hopp och gör det än svårare att motivera nya uppoffringar.
Det kan inte uteslutas att motsättningarna blir så starka att strejker bryter ut i samband med den stora av- talsrörelsen 2010. Både arbetsgivarna och högerregeringen har överskattat den egna styrkan och felaktigt kalkylerat med att den sjunkande fackliga organisationsgraden och den stigande arbetslösheten för evigt håller fackfö­reningarna på mattan.
Men att ett nytt huvudavtal mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv inte kunde undertecknas i våras gav en liten indikation på de motsättningar som finns. Enligt Svenskt Näringsliv var det ”interna motsättningar på den fackliga sidan” som satte stopp för huvudavtalet, vilket ska tydas att det var oppositionen underifrån som tvingade LO/PTK-ledningen att ge upp ambitionen att sluta en överenskommelse.
En ny ekonomisk djupdykning, vilken är möjlig under de närmaste 12 månaderna, skulle släcka många nytända hopp, skaka om och till och med ta arbetarklassen med chock. Men det skulle samtidigt snart ge upphov till betydligt mer utpräglade antikapitalistiska stämningar – mot systemet och dess försvarare. En ny allvarlig ekonomisk kris innan valet skulle med säkerhet innebära att högeralliansen förlorar valet, trots ”oppositionens” flathet och lightversion av samma högerpolitik.

Sverige har drabbats hårdare
Sverige har drabbats hårdare av krisen än många andra länder på grund av det extrema exportberoendet – exporten motsvarar mer än 50 procent av BNP mot 25 procent på 1980-talet – samt bankernas huvudlösa spekulation och utlåning i de baltiska länderna. svensk export består dessutom till stor del av investeringsvaror vars efterfrågan har fallit extra mycket när krisen lett till ett nästan totalt investeringsstopp.
Dessutom vilar den svenska kapitalismen på några få storbolags exportframgångar och av relativt få produkter, vilket gjorde att världshandelns kollaps följdes av ett rekord- stort BNP- och exportras. Enligt de färskaste siffrorna föll exporten med 23 procent andra kvartalet i år jämfört med andra kvartalet i fjol. Verkstadsexporten, som står för drygt hälften av den sammanlagda svenska exporten föll med 32 procent. Bil- och lastbilsexporten föll med hela 55 procent, enligt Statistiska centralbyråns (SCB) statistik, september 2009.
Under samma tid – andra kvartalet i år jämfört med samma kvartal 2008 – föll landets bruttonationalprodukt (BNP) med 6 procent. Att sex branscher i tillverkningsindustrin stod för drygt halva fallet ger ett mått på hur beroende den svenska kapitalismen är av litet antal branschers produktion och export.

En särskilt svår kris plågar fordonsindustrin, som länge varit ett av den svenska kapitalismens flaggskepp och som stod för 13 procent av exporten 2008. Produktionen i svensk fordonsindustri har fallit med hela 60 procent sedan mitten av 2008 och ­antalet amställda har minskat med 25 000. Saab Automobile, som ska tas över av Koenigsegg Group, riskerar att helt slås ut av krisen.
Storbolagens svar på produktions- och orderraset under förra året var omedelbara varsel och avsked. Eftersom det också är lättare och billigare att avskeda fast anställda här än i resten av Västeuropa har arbetslösheten ökat snabbare i Sverige än i flertalet andra industriländer.
Enligt en ny OECD-rapport är det bara de anglosaxiska länderna och Danmark av 31 industriländer som har lättare att sparka anställda än Sverige.
På ett år har över 65 000 industrijobb försvunnit och 2011 kommer  det att finnas 15 procent färre industrijobb – 100 000 – än innan krisen slog till 2008. I snitt är var femte metallare (21 procent) i landet utan jobb, i till exempel Västerbotten handlar det om var tredje. De flesta av jobben som försvinner kommer aldrig tillba­ka.
Industrin har varit den sektor av ekonomin som hittills drabbats hårdast av krisen. Industriproduktionen har fallit ned till samma nivå som un­der 2003 och även de mest optimistiska prognoserna förväntar ingen ök- ning av industriinvesteringarna förrän 2011. Totalt faller industriinvesteringarna med över 30 procent under åren 2009 och 2010, det betyder fortsatt avindustrialisering eftersom de inves­teringar som görs inte ens ersätter kapitalförslitningen.
Istället för att investera kommer storföretag och banker att använda de vinster som görs till spekulation, finansiella placeringar och till att betala av sina skulder.
Ingen del av ekonomin har förskonats av krisen. Årets första kvartal var det sämsta på tio år för bo- stadsbyggandet och 24 000 byggjobb försvinner i år. Regeringen bedömer att sysselsättningen minskar med 60 000 personer i offentlig sektor mellan 2008 och 2011, enligt Lärarförbundet handlar det nu om en ”lärarminskning utan motstycke” o s v.
Enligt Konjunkturinstitutet kommer BNP att minska med 5,0 procent under helåret 2009, och öka med 1,5 procent 2010 och 2,9 procent 2011. BNP-fallet i år är ett de djupaste i den svenska kapitalismens historia. Minus 5 procent, motsvarar ett produktions­bortfall på över 157 miljarder kronor och är den största minskningen i svensk BNP under ett enskilt år sedan 1940. Sedan 1900-talets början är det bara vid fyra tillfällen som BNP har sjunkit så mycket som i år. BNP-minskningen i år är lika stor som det sammanlagda BNP-fallet under kris­åren 1991-93.

Arbetslösheten fortsätter att öka
Oavsett hur stark en eventuell åt­erhämtningen blir kommer arbetslösheten att fortsätta öka.
Samhällsekonomin stod 2008 på en betydligt bräckligare och osundare grund när denna kris slog till jämfört med 1990. Den uppgång som prog­nosmakarna räknar med nästa år startar från en historiskt låg nivå vad gäl- ler produktion och investeringar och i ett läge där sysselsättningsgraden re­dan har fallit ned till 73,9 procent och successivt sjunker till 70,5 procent under 2011.

Under 1990-talets kris föll sysselsättningsgraden från 83 procent till 71 procent. Därefter har den, trots de ekonomiska högkonjunkturerna se­dan dess, aldrig legat på över 80 procent. ”Det dröjde ända till 1998, det vill säga sju år efter att krisen tog sin början, innan efterfrågan på arbetskraft började stiga så pass snabbt att sysselsättningsgraden steg .” (Konjunkturinstitutet i juni i år) Och barnfattigdomen ökade konstant under 1990-talet, samtidigt som klyftan mellan fattiga och rika barnfamiljer vuxit oavbrutet sedan 1991.
Erfarenheter efter 1990-talets kris visar att både jobbutslagning och arbetslöshet tenderar att bli permanenta fenomen och att högkonjunkturen präglas av en ”jobblös tillväxt” och snabbt växande klassklyftor.
Under den relativt milda och kortvariga ekonomiska nedgång som följ­de efter att IT-bubblan sprack mins- kade sysselsättningen med 26 000 personer. Men trots en hög ekonomisk tillväxt efteråt på 3-4 procent var det först år 2006 som sysselsättningen ökade igen, detta plus 1990-talets krispolitik var anledningen till socialdemokratins katastrofval 2006.
Antalet arbetslösa är nu – i början av oktober 2009 – 104 000 fler än för ett år sedan och ungdomsarbetslöshe­ten har fördubblats. Det regeringen kallade ”arbetslinjen” har visat sig va­ra ett gigantiskt misslyckande. Men det betyder inte att regeringen har gett upp samma misslyckade politik. Lika lite som att krisen betyder slutet på kasinoekonomin eller nyliberalismen.
Till skillnad mot idag fanns i början av 1990-talet ännu mycket kvar av den välfärd som tidigare byggts upp. Dessutom låg arbetslösheten på en betydligt lägre nivå när ekonomin vände nedåt – 2 procent 1990 – än vid dagens kris och de sociala klyftor­na var betydligt mindre.
De stora hålen i de sociala skyddsnäten till följd av nedskärningar och privatiseringar samt exempelvis den låga arbetslöshetsersättningen jämte övriga försämringar i a-kassan och nedrustning av arbetsmarknadspolitiken som genomförts under senare år, inte minst efter 2006, har allvarligt försvagat samhällets motståndskraft mot den ekonomiska krisens verkningar. Även om inte lika många jobb försvinner denna gång som under 1990-talet riskerar den sociala krisen och dess negativa effekter på folkhälsan att bli än mer omfattande än un­der 1990-talet.

20 års attacker på välfärden
I den statliga utredning som gjorde Välfärdsbokslut för 1990-talet (SOU 2001:79) , som tillsattes av S-regering­en 1999, skriver man bland annat: ”1990-talet kan beskrivas som ett massarbetslöshetens årtionde. Sett över decenniet som helhet var det en betydande del av befolkningen som någon gång drabbades av arbetslöshet. Så mycket som 1,8 miljoner människor – närmare 40 procent av dem som var mellan 18 och 60 år 1991 – var anmälda på Arbetsförmedlingen någon gång mellan 1992 och 1999. Närmare 1,6 miljoner människor var öppet arbetslösa någon gång under perioden, med en genomsnittlig arbetslöshetstid på 17 månader”. Det vill säga att arbetslöshetskrisen fortsatte långt efter att den ekonomiska krisen var över.
Samhällsekonomin har aldrig återhämtat sig efter den krissanering som den socialdemokratiska regeringen inledde efter valet hösten 1994. Den kom att i grunden förändra Sverige och arbetarnas uppfattning samt hållning till socialdemokratin.
I följande ord sammanfattade Välfärdsbokslut 1990-talets utveckling: ”Befolkningens levnadsförhållanden har genomgått ett flertal stora föränd­ringar under 1990-talet. Detta kommer främst till uttryck i att andelen av befolkningen som har olika former av ofärdsproblem har ökat. Vid sidan av ökad arbetslöshet och minskad syssel­sättning har också arbetets villkor förändrats i flera avseenden. Negativa psykosociala arbetsförhållanden och tidsbegränsade anställningar har blivit vanligare. Allt större grupper har upplevt ekonomiska svårigheter och låga inkomster. På hälsans område finner vi i vissa fall tydliga försämringar, framförallt när det gäller psykiskt välbefinnande.”

Sedan 1991 har det skett en konstant nedrustning av de socialförsäkringar och den offentliga service som skulle dämpa krisens sociala verkningar. Ett nytt ”konsolideringsprogram” för att minska statsskulden och vända budgetunderskottet till öv­erskott kan därför få än mer dramatis­ka effekter än det som Göran Perssons S-regeringar genomförde under 1990-talets andra hälft. Det gäller äv­en om konsolideringsprogrammet i siffror inte blir lika stort som det Perssonska, som innebar en permanent förstärkning av de offentliga finanserna med 126 miljarder kronor, motsvarande 7,5 procent av BNP, varav hälften var direkta nedskärning­ar i transfereringarna till hushållen och resten var höjda avgifter och skatter som också slog hårdast mot de lågavlönade (siffrorna från Välfärdsbokslut för 1990-talet).
Oavsett vem som vinner valet 2010 väntar nya stora nedskärningar och fortsatta avregleringar i stat, kommuner och landsting när krisens extra utgifter i form av stimulanser, stödpaket och bankgarantier ska beta-las. Visserligen är budgetunderskottet och statskulden betydligt mindre i förhållande till BNP än efter 1991-93, men fortsatt hög arbetslöshet och de skattesänkningar som gjorts tenderar att skapa bestående underskott, jämsi-des med att lånen blir dyrare när räntan stiger, vilket den snart kommer att börja göra. Det kommer såväl att bli mer av samma nyliberala häxkurer som förut som fler och fler förslag som direkt syftar till att påskynda utvecklingen av en låglönemarknad.

Slaget om skolan och kommunerna
Ett nytt slag om skolan har redan inletts. Kampen mot skolnedskärningar har kanske varit den fråga som hittills, sedan 2008, mobiliserat flest. Ännu har vi dock bara fått en glimt av det stöd som parollen ”Barnen ska inte betala krisen!” kan få. Det finns en vilja att säga ifrån, viken har kommit till uttryck i de demonstationer som genomförs av lärarfacken och den kampanj som RS deltar i t ex Hammarkullen i Göteborg.
Den kommunala skolan utarmas av såväl nedskärningar som friskoleexplosionen, inte minst i Stockholms län där det nu finns kommuner som inte länge har en kommunal gymnasieskola. ”I Sverige är det fint att göra vinst på skolor”, skrev The Economist i fjol i en artikel som lovordade ”den fria marknads revolution [”free-market revolution”] som har ägt rum inom det svenska utbildningssystemet sedan mitten av 1990-talet. I en artikel ett år senare rapporterade samma tidning om att den brittiska högern – Tories – vill genomföra ett friskolesystem om man vinner valet, men tänker förbjuda att friskolor ger vinst till sina ägare, vilket tre fjärdedelar av alla friskolor i Sverige gör. Det säger en del om det borgerliga systemskifte som genomförts med stöd av S i Sverige.
Avslöjandena om att friskolor, da­gis, vårdcentraler och sjukhus ger sto­ra vinster till ägarna har dels ökat motståndet mot privatiseringarna och gett än större tyngd till kampen för att riva upp privatiseringarna – satsa på skola, vård, omsorg och kollektivtrafik i offentlig regi.

Högerregeringen och exempelvis Socialdemokraterna försöker ge sken av att man nu genomför massiva satsningar. När det i själva verket handlar om pengar som enbart täcker en del av kommunsektorns ökade kostnader på grund av krisen och att kommunerna får minskade statsbidrag 2011 och 2012.
År 2011-12 väntar troligen än stör-re nedskärningar på grund av de ack-umulerade kostnaderna för krisen.

”För åren 2011 och 2012 ser situationen ännu mer bekymmersam ut med stora underskott. Det beror dels på minskade statsbidrag och dels på de ackumulerade effekterna av en svag skatteunderlagsutveckling. Kommunerna kommer dessa år tvingas fortsätta vidta kraftiga åtgärder för att klara ekonomin” (Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, om kommunernas och landstingens ekonomi - maj 2009).
För 2010 har regeringen lovat kommuner och landsting totalt 17 miljarder kronor i extra, tillfälligt stöd. Ett konjunkturbidrag på 7 miljarder annonserades redan i samband med Vårbudgeten 2009 och när dessa pengar visade sig vara en droppe i havet annonserades ett nytt stödpaket på 10 miljarder kronor – 7 miljarder kronor till kommunerna och 3 miljarder till landstingen – i september. Det sistnämnda stöpaketet skulle, enligt regeringen, förhindra varsel och räd­da kommunjobben. Men så är inte fallet.

Nästa år räknar var tredje kommun med att ekonomin blir dålig eller mycket dålig, enligt en enkät som Sveriges Radios Ekotredaktion redovisa­de i mitten av oktober. Mer än hälften av samtliga kommuner som svarat på enkäten säger att merparten av regeringens extra stöd på 7 miljarder kronor 2010, som utlovades i september, i första hand ska gå till ekonomiskt bistånd, främst försörjningsstöd (socialbidrag). ”Skinnskatteberg med si­na 4 700 invånare får drygt 3 miljoner extra i statsbidrag för nästa år. ­Nästan 2 av de miljonerna går direkt till öka­de kostnader för försörjningsstödet” (Ekot den 13 oktober).
Omräknat till lärartjänster skulle regeringens 7 miljarder till kommunerna innebära motsvarande cirka 7 700 lärare i skolan. Det kan jämföras med att nästan 13 000 färre lärarjobb utannonserades under årets för- sta fem månader jämfört med samma period 2008.
De 3 miljarder kronor som lands­tingen fick i extra stöd i september är på tok för lite. ”Det generella statsbidraget till landstingen skulle behöva höjas med minst 8 miljarder kronor i år och ytterligare 6 miljarder kronor från och med 2010 om verksamheten ska kunna upprätthållas på nuvarande nivå”, kommenterade Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm i Läkartidningen den 8 septem- ber.
Trots att det på vissa håll finns uppgivenhet bland de vårdanställda, är det bara en tidsfråga innan nya Rädda vården-kampanjer växer fram som får lite av man ur huse-karaktär jämsides med en växande insikt om att det behövs mer än en demonstration för att rädda vården.
De uppblåsta summor som regeringen och den S-ledda alliansens presenterar i sina budgetar kompenserar inte på långt när de senaste årens brandskattning av den offentliga sektorn. ”Om vi jämför med 2005 blir siffrorna brutala. Om regeringen ha­de låtit tryggheten vara en lika stor del av vår BNP idag som 2005 så skulle vi satsa 50 miljarder mer på den nästa år. De förlorade 50 miljarderna för äldre, sjuka och arbetslösa har blivit skattesänkningar för de som redan har det bra”, skrev tidningen ETC i sin budgetkommentar den 2 oktober.
Regeringen skryter med att man har sänkt inkomstskatterna (jobbskat­teavdraget) med 70 miljarder kronor och det på sikt ska ge 80 000 nya jobb ”på sikt”. Om den summan istället satsas på rusta upp välfärden skulle 150 000-200 000 nya jobb skapas in­om den offentliga sektorn. Och det är verkliga satsningar för 200 000 nya offentliga jobb som krävs för att räd­da vård, skola och omsorg.

Attacker på Lettland och arbetslösa
Finansminister Anders Borgs krav på Lettland – skär ned eller inga lån – kan utgöra en illustration av den krispolitik som alla kapitalistiska rege-ringar har i beredskap. Inom hela EU väntar ett race to bottom – en jakt på de lägsta lönerna och sämsta arbetsvillkoren – med hjälp av i första hand konkurrerande interndevalveringar i form av sänkta löner och minskade offentliga utgifter. När den politiken inte ger önskat resultat återstår inget annat än att devalvera, vilket Lettland snart kan tvingas till.
Den andra sidan av denna politik är mer nationalism – från högre flyktingmurar till statligt finansierade kampanjer för ”att lyfta fram svensk” mat”. Alla regeringar pratar om vikten av att agera gemensamt samtidigt som man vill skydda den egna kapitalismen. Det är för att värna de svens­ka bankerna som Borg har gått till at- tack mot Lettland.

Före 2004 fick drygt två tredjedelar av dem som var anmälda som arbetssökande hos Arbetsförmedlingen ersättning från a-kassan. Därefter har andelen sjunkit. I fjol var det bara 51 procent av de arbetslösa som fick arbetslöshetsersättning. Bland arbetslö­sa under 25 år var andelen 22 pro- cent. Vidare är arbetslöshetsersättningen, i förhållande till inkomsten, rekordlåg idag.
Det finns olika siffror, men i snitt motsvarar ersättningen från a-kassan bara 50-55 procent av lönen. Skälen är den nya sämre a-kassan och att inkomsttaket legat på samma låga nivå sedan 2002. Enligt en undersökning gjord av TCO är den svenska a-kassan, när det gäller ersättning till vad man kallar ”medelinkomsttagaren” – den som tjänar ca 29 000 kronor i månaden – sämst i Norden och säm­re än många andra västeuropeiska länder. I TCO:s undersökning skriver man att: ”OECD har också jämfört nettoersättningsnivån för medelinkomsttagare i industrin. Enligt den har den svenska nettoersättningsnivån fallit från 65 procent 2001 till 61 procent 2006. TCO:s prognos är att den 2009 är 51 procent vilket skulle placera Sverige under genomsnittet av OECD-länderna.”
Enligt regeringen och även Socialdemokraterna och dess samarbetspar-tier är det nödvändigt med hårdare press och skärpta krav på de arbetslö­sa och sjuka. Men högeralliansen har gått betydligt längre än vad Socialdemokraterna vågat och gjort sänkta ersättningsnivåer till en politikens grundbult.
I den senaste budgeten (Finansplanen, prop. 2009/10:1) finns ett långt avsnitt till ”arbetslinjens” försvar. I budgetpropositionen under rubriken ”Varför tenderar arbetslösheten att bita sig fast?” skriver regeringen att sänkt arbetslöshetsersättning och fär­re med sjukpenning och/eller sjuk- och aktivitetsersättning är nödvändiga medel för att tvinga arbetslösa att söka jobb och acceptera låga löner. Samtidigt berömmer man den amerikanska arbetsmarknadens ”flexibilitet” , men nämner inget om att syssel- sättningen i USA nu är nere på 2004 års nivå och en av sex amerikaner antingen är arbetslösa eller undersysselsatta och hälften av de arbetslösa sak- nar statligt arbetslöshetsunderstöd.

Enligt regeringen visar 1990-talets erfarenheter att nya perioder med a-kassa och arbetsmarknadspolitiska program minskar de arbetslösas vilja att söka arbete. Det kan bara tas som ett tecken på att regeringen inte är främmande för nya försämringar i a-kassan och fler så kallade ”pigjobb”.
I förarbetena till budgeten formulerade man sig mer rakt på sak och pläderade för behovet av att ”sänka reservationslönerna”, det vill säga den lägsta lön som någon är villig att jobba för. ”Alliansen hoppas på låglö­nejobb... I klartext fler lågbetalda jobb i den privata tjänstesektorn”, som tidningen Affärsvärlden skrev den 28 september i år.
Regeringens politik kan sammanfattas som nya och hårdare piskor och en liten morot i form av jobbskatteavdrag, vilket oundvikligen också betyder att all myndighetsutövning ten- derar att bli mer repressiv och inhuman.
”Enklare jobb. Vi ska inte fnysa åt McDonalds, enklare jobb, lokalvård, av den typ som kan växa fram i förlängningen av vårt hushållsavdrag”. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts svar när Dagens Nyheter i september frågade ”hur lösa ungdomsar- betslösheten?”.
Genom att sänka ungdomslöner­na och införa speciella anställningsformer för unga vill det kapitalistiska etablissemanget öppna dörren till generella lönenedpressningar och försämrad anställningstrygghet. I somras krävde Folkpartiet att en ny otrygg anställningsform införs för ungdomar där lönen till en början bara skulle motsvara cirka hälften av de normala ingångslönerna. I samma veva uttala­de både IF Metall och fackförbundet Unionen att de var positiva till sänkta ungdomslöner. Detta har i sin tur fått Svenskt Näringsliv att lägga förslag om ett nytt system med otrygga jobb till låga löner för ungdomar samt krä­va ett nej till höjda lägstalöner i den kommande avtalsrörelsen.

Låglönemarknad arbetsgivarnas och högerns mål
2010-talets borgerliga systemskifte kännetecknas av ständiga steg i riktning mot en låglönemarknad. Den nuvarande högerregeringen har lagt ut den riktning som andra regeringar – oavsett politiskt färg– kommer att fortsätta med målet att ”tämja” facket och säkra att lönerna permanent hålls nere.
I sina attacker mot arbetarna kommer regeringen att behöva samla sig bakom EU, en ny Lissabonprocess och EG-rätten och, vilket kommer att göra det än mer tydligt att EU är ett verktyg för avregleringar och lönedumpning.
Under 2010 ska lönerna förhandlas för nära en tredjedel av alla löntagare. Hela 90 procent av alla kollek- tivavtal ska omförhandlas. Arbetsgivarna har krävt krisavtal över hela linjen och nollavtal för 2010. Flera ar- betsgivarorganisationer efterlyser också en ”finländsk modell” – ett treårigt avtal där lönen omförhandlas varje år under fredplikt och där ”man också komma överens i företagen om lägre eller inga lönehöjningar eller att skjuta på dem”, som representanter från en rad olika arbetsgivarorganisationer i Svenska Dagbladet den 15 september.
Almega, som alltid tillhört hökar­na bland arbetsgivarna, vill ha sifferlösa avtal och hävdar ytterst provoka- tivt att ”tiden är för länge sedan förbi då ett så kallat märke, med en generell lönenorm, ska sättas av vissa bransch­er. Den enda norm som finns är den om olikhet. Av detta följer också att Almega inte kan acceptera centralt fastställda lönepåslag, oavsett om de kallas låglönesatsningar, kvinnopotter eller något annat.” Almegas hot riktar sig inte bara mot fackföreningarna utan även mot de arbetsgivare som vill att Industriavtalet ska vara fortsatt norm.

Svaghet inbjuder till aggressivitet. Med IF Metalls krisavtal – med 20-procentiga lönesänkningar och att avtalade lönehöjningar skjuts upp – fick arbetsgivarna ett fackförbund att godkänna den avtalsmodell som man länge har efterlyst. ” Industrins krisavtal är en framgång, enligt Teknikföretagens Anders Weihe. Att så många företag har slutit lokala krisavtal stärker honom i övertygelsen att framtida centrala avtal bör kunna ersättas helt och hållet med lokala varianter” (Lag & Avtal den 28 augusti). Enligt Teknikföretagen ska det heller inte bli nå­gra löneökningar 2010 i företag som skjutit upp årets ökningar.
Det finns likheter med avtalsrörelsen 1980 då arbetsgivarna över hela linjen ville sätta klackarna i marken och talade ett språk av ”nu eller aldrig”.
Den gången fick man ge vika ef­ter tio dagars konflikt. Men eftersom fackföreningarna inte följde upp segern på det fackliga planet med en politisk offensiv för att fälla den dåva­rande högerregeringen vann arbetar­na en klar moralisk seger, men förlo- rade i pengar räknat.
Mycket har hänt sedan dess och idag finns inget kvar av den gamla förhandlingsordning som arbetsgivar­na då krävde uppbrott ifrån och fack­en har försvagats sedan dess. Inte heller väntar en jättekraftmätning likt storkonflikten. Men nu som då finns en ”nu eller aldrig-attityd”. En annan parallell är att nu som då överskattar arbetsgivarna sin egen styrka och underskattar kampens kollektiva styrka. Dessutom utgår man helt felaktigt ”från att alla tycker att det är en dålig idé att gå i konflikt i ett sånt här läge som vi befinner oss i” (Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef i Svenska Dagbladet i september).

Facktopparna kan pressas
Men även om fackledningen inte vill ha konflikt kan man tvingas att gå ut i strejk, vilket var fallet i Kommunals strejk 2003 och vårdstrejken 2008. Facktopparna som är hårt klämda har också ett behov av att visa att man inte bara tänker sig platt inför arbetsgivarnas provokationer.
Flera arbetsgivarorganisationer kalkylerar säkert med att det kanske är värt att ta konflikt nu, istället för att riskera en konflikt när ekonomin börjar växa igen.
Den utpressning som Scanialedningen utövade för att få igenom ett krisavtal i våras och exempelvis SAS-ledningens kompromisslösa attityd under hösten, ger exempel på hur långt arbetsgivarna är beredda att gå för att få igenom sina krav. På Scania kastade ledningen in ett slutbud som sa att skriv under  ett krisavtal idag eller så blir det varsel imorgon. I SAS fall har ledningen krävt att facket ska acceptera lönesänkningar på uppemot 35 procent, enligt den danska kabinfacket CAU. När facket inte gick med på detta, avbröt man förhandlingarna den 6 oktober och snart kommer nya varsel. Kapitalisterna är beredd att ta stora ekonomiska förluster för trumfa igenom det man ser som principiella förändringar som försvagar facket och öppnar vägen för ökad utsugning.
De finska skogs- och arbetsgivar­na var 2005 beredda att ta en konflikt som kostade 1 procent av Finlands BNP och 1 miljard euro i förlorade exportinkomster 2005 för att bryta ”normen” (övriga avtal hade redan slutits) och påtvinga finska Pappers året runt-drift samt en outsourcing av tjänster.
LO-ledningens hopp om att man enbart med hjälp av förhandlingar ska kunna förmå  arbetsgivarna att gå med generella lönelyft samt låglönepåslag, rätt till heltid, färre visstidsanställda och minska användandet av in- hyrd personal från bemanningsföretag för att kringgå LAS (Lagen om anställningsskydd) är minst lika utopisk som hoppet om att ny S-ledd regering innebär början till slutet på fackets kris. Det kommer att krävas mobiliseringar och strejkberedskap för att åtminstone kunna vinna åtminstone delsegrar. Facken måste rusta för strid 2010, annars kommer antalet medlemmar fortsätta att mins­ka.

Hur ska facket byggas upp igen?
Fackföreningarnas tillbakagång spelar arbetsgivarna i händerna. Organisationsgraden är nu nere på 71 procent mot 86 som mest 1986, och om trenden fortsätter kommer den om femton år att ha sjunkit till 61 procent och bara drygt varannan privatanställd kommer att vara med i en fackförening. Facktopparna har sällan agerat med så liten auktoritet som nu. Förtroendet för LO-ledningen och förbundstopparna ligger på en bottennivå. Det gör situationen fruktsam för bygget av oppositionsrörelser in­om facket som tar strid för fackens framtid; för demokratiska och kämpande fack med ny ledning. Genom nya gemensamma upprop för avtals­omröstningar, strejk- och arbetsrätten och fackliga protestdagar etc kan kan kämpande lokala fack och vänsteraktivister inom facket komma samman och börja utmana den nuvarande ledningens politik. För att den processen ska ta fart krävs dock ett nytt skikt av fackligt aktiva börjar växa fram som hyser tilltro till kampen och som inte är färgade av tidigare bakslag.

Det är bara genom att återvända till klasskampens metoder och politik som facken i praktiken kan visa att de kan försvara medlemmarnas intressen, och därmed behålla och vinna nya medlemmar. Vårdförbundets utveckling ger exempel. Innan och un­der vårdstrejken 2008 fick Vårdför- bundet drygt 4 000 nya medlemmar, nästan lika många som antalet förlorade medlemmar under åren 2005 till 2007.
En del ville försäkra sig om strejkunderstöd, men det var inte det enda skälet, vilket visas av att nyrekryte­ringen började redan i januari, flera månader innan strejken. Det var förväntningarna, löneupproret och de o­lika mobiliseringarna innan strejken som vann medlemmar. Efter strejken vände utvecklingen, på grund av den besvikelse som följde efter förbundsledningen svek och de många fall ma­gra lokala avtalen.
De två brittiska fackförbund som gått mest framåt när det gäller medlemsrekryteringen, är det två mest stridbara förbunden RMT (järnvägsfacket) och statstjänstemannafacket PCS där flera i ledningen är medlemmar i Socialist Party (RS systerparti i England och Wales).

De papperslösa arbetarna på arbetsplatserna är helt utlämnade åt arbetsgivarnas godtycke och saknar de mest grundläggande rättigheter som kollektivavtal, sjukvård, a-kassa, pensioner, arbetsrätt och socialförsäkringar.
Arbetsgivarnas medvetna uppdelning av arbetarklassen i både a-, b- och c-lag bidrar dessutom till löne­dumpning och urholkar det fackliga löftet. De fackliga ledningarnas byråkratiska ovilja att organisera denna den mest förtryckta delen av arbetar­klassen i Sverige tyder på att denna kamp även fortsättningsvis kommer att vara tvungen att föras utanför de ordinarie fackliga strukturerna.
Den fackliga kampen för de papperslösas villkor på arbetsmarknaden och mot lönedumpning är sammangjuten med den politiska kampen för upprättelse och permanent uppehålls­tillstånd åt alla gömda. Fackförenings­rörelsen har ett historiskt ansvar för hur denna kamp utvecklas.

Arbetarkvinnor och kvinnokamp
Fortsatt högerpolitik och nyliberalt systemskifte kommer framför allt att slå mot arbetarkvinnorna. Regeringens politik har framför allt gynnat högavlönade män med ett heltids- jobb, och det är i hög grad lågavlöna­de kvinnor som har fått betala regeringens alla gåvor till de rika.
Efter att länge känt sig tvingade att kalla sig feminister och åtminstone ge läpparnas bekännelse till att det existerar en könsmaktsordning är det nu slut med det borgerliga etablissemangets flirt med feminismen. En term som för övrigt nästan försvunnit i den officiella debatten. För regering­en handlar jämställdhetsarbete mest om kampanjer för att få fler kvinnor att bli egenföretagare och större kvinnlig representation i bolagsstyrelserna. Den satsning man påstår sig genomföra mot mäns våld mot kvinnor innehåller framför allt mer peng­ar till polisen och medel till forskning som ska ”bevisa” regeringens tes om att det inte finns några kvinnoförtryckande patrialkaliska strukturer i dagens samhälle.
Högeralliansens politik representerar en borgerlig politisk/ideologisk reaktion mot de framgångar som kampen för kvinnans frigörelse fått i opinionen. Från det är steget inte långt till den moralkonservatism som KD-ledaren försökt göra till sin med alla hyllningar till vad ”familjen vid köksbordet” säger i sina ”vardagssamtal”. Symptomatiskt är att Hägglund moralkonservatism applåderas av de moderata ledarskribenterna som tycker att de ”nya moderaterna” inte tillräckligt ställer upp bakom högerns gamla paroller om kung och försvar, lag och ordning, moral och familj. Attackerna mot arbetarkvinnorna och kvinnors rättigheter kommer att ge upphov till en motreaktion och ny kvinnokamp.
Under de senaste 10-15 åren har kvinnor i allmänhet stått politiskt mer till vänster, även om det också på det­ta fält skett en tillbakagång i antalet aktivister. Att organisera kvinnokamp är en huvuduppgift för socialister och radikala fackföreningar.

Sverigedemokraterna, rasism och antirasism
Kristdemokraterna är inte ensamma om att försöka fiska i grumligt vatten. Inte bara högeralliansens partier utan även Socialdemokraterna har vid olika tillfällen försökt spela ut det rasistiska kortet och göra invandrare och flyktingar till syndabocker för si­na egna misslyckanden.
För att om möjligt vinna röster är de etablerade partierna inte främman­de för att kopiera de rasistiska Sverigedemokraternas politik och paroller.
Folkpartiet gjorde SD:s krav på språktest och ”kunskap” om Sverige som villkor för medborgarskap till sin stora valfråga 2002. I Malmö lade M och Sverigedemokraterna (SD) här­omåret fram motioner med nästan i­dentiska krav, båda partierna krävde bland annat utegångsförbud i Rosengård.
I valet kommer säkert fler rasistis­ka utspel likt Moderaternas förslag om ett ”svenskkontrakt” och att medborgarskap ska kunna omprövas. De etablerade partierna ursäktar den upptrappade statliga rasismen med att om det inte blir ”hårdare tag” och hö­gre flyktingmurar kommer Sverigedemokraterna att gå framåt och rasis- men öka.
Men SD stärks av den statliga rasismen och när Sverigedemokraterna känner att de kan kampanja utåt vågar sig även olika nazistgrupper sig ut på gator och torg.
De senaste åren har nazisterna genomfört fler utåtriktade aktiviteter och fler våldsdåd. Delvis är det en följd av den inbördes tävlan mellan de nazistiska sekterna om vem som är den våldsammaste.

RS har en lång tradition av kamp mot nazism och rasism. En av parti­ets viktigaste uppgifter framöver är att, precis som i början av 1990-talet, återuppbygga den antirasistiska rörelsen.
Bara genom masskampanjer med förankring i arbetarområdena, på arbetsplatser och skolor kan rasism och nazism bekämpas.
Kampen mot rasismen är i första hand politisk, mot den kapitalistiska politik som splittrar och göder rasism – för gemensam kamp för jobb, bostad skola och upprustning av förorterna på invånarna villkor. Särskilt fackföreningarna mås­te ta ansvar och dras med i kampen mot rasism och homofobi.
För att om möjligt rädda sig kvar vid makten är det möjligt att högeralliansen blir mer uttalat rasistisk och nationalistisk ju närmare valdagen kommer.
Lika lite som i andra länder ska man tro på de etablerade partier­na när man säger att de aldrig kommer att samarbeta med rasistpartier som Sverigedemokraterna. Det görs redan i flera kommuner och kan även bli aktuellt på riksplanet.
I årets norska stortingsval var Høyre (Moderaterna) öppna för ett samarbete med högerpopulistiska och rasistiska Fremskrittspartiet och i Danmark regerar högern sedan länge med stöd av rasistiska Dansk Folkeparti.
I våras menade en av Svenska Dagbladets ledarskribenter, Per Gudmundson, att om SD kommer in i riksdagen nästa år bör högeralliansen göra överenskommelser med dem för att kunna regera vidare.
För att få stöd av SD borde höger-alliansen enligt Gudmundson ge partiet några ”politiska köttben i form av slöjförbud på några ställen.” Dessut-om uppmanade han högeralliansen att ”erkänna att invandringen är en ekonomisk belastning och invandrar­na är överrepresenterade i kriminalstatistiken. Detta är högst reella sam- hällsproblem som SD:s stora röstetal är en reaktion på”, enligt Gudmundson den 10 maj, som sa högt vad högerpolitikerna tänker.
Statsministern Reinfeldts intetsä­gande svar på frågan om han kan tän­ka sig att regera vidare med SD:s stöd är talande.

Nytt socialistiskt arbetarparti
Ingen uppgift är mer brännande och nödvändig idag än kampen för att i grunden förändra samhället, det kan bara göras om kapitalismen avskaffas. Bara en organiserad och medveten massrörelse har kraft och styrka att genomföra en sådan revolutionerande förändring. Arbetarrörelsen måste återuppbyggas på socialistisk grund – kämpande och demokratiska fack samt ett nytt socialistiskt arbetarparti.
”För ett nytt massförankrat arbetarparti” har länge varit en av RS huvudparoller. Bygget av ett nytt arbe- tarparti är en process, som i andra länder gått längre än i Sverige. Det är genom att hålla hög socialistisk profil och samtidigt initiera eller delta i olika fackliga upprop, nätverk och kampan­jer som kan samla de som vill kämpa som RS idag kan förankra idén om ett nytt arbetarparti och en ny socialistisk arbetarrörelse.

15 oktober 2009