Dödsskotten i Ådalen den 14 maj 1931 ekar ännu

Publicerad av Per Olsson

Tema: Historia

 (photo: Sten Sjöberg/IBL)
Den 14 maj 1931 tågade ett demonstrationståg i Ådalen från Frånö mot Lunde. Demonstrationståget var långt och tusentals gick på små vägar i det fina vårvädret. Men väl i Lunde väntade militär med skarpladdade vapen, innan klockan slagit tre hade fem arbetare dödats. Militären sköt besinningslöst mot demonstranterna. Bara ett rådigt ingripande från en av demonstranterna förhindrade att fler föll offer. Militären, som agerade på uppdrag av provokativa arbetsgivare, hade beordrats till Lunde för att skydda beväpnade strejkbrytare. Regeringen, ledd av den frisinnade liberalen (folkpartisten) C G Ekman, och kapitalismen bär det yttersta ansvaret för de skott som avlossades mot ett fredligt demonstrationståg i Ådalen den 14 maj för 80 år sedan.

Upprinnelsen till dödens minuter i Ådalen 1931 var den djupa globala kapitalistiska kris som följde efter börskraschen i USA i oktober 1929. Världshandeln kollapsade och inte minst Ådalens skogsindustri – sågverk, pappersmassefabriker och pappersbruk – drabbades hårt.
Skogsindustrin stod då för mer än 40 procent av den sven­ska exportens värde och en av fem industriarbetare jobbade in­om denna bransch.
I början av 1930-talet rådde massarbetslöshet och arbetsgivarna ville utnyttja krisen till att pressa tillbaka Ådalens arbetarrörelse, som var stark och som hade en lång historia av kamp bakom sig. Under åren 1917-18 hade revolutionära stormar svept fram över Ådalen och här hade kommunistpartiet ett fäste.

”För Marma-arbetarnas seger!”, stod det på en banderoll längst fram i täten på ett demonstrationståg i Ådalen dagen innan dödsskotten. Banderollen uttryckte stöd till arbetarnas kamp mot lönesänkningar och samtidigt höjda hyror och vedpriser vid AB Långrörs massafabrik i Marma, utanför Söderhamn. Striden i Marma hade börjat re­dan på sommaren 1930 och ef­ter att ledningen helt godtyckligt sänkt lönen för de arbetare som utförde reparationer sattes arbetsplatsen i blockad i oktober samma år. AB Långörs massafabrik i Marma ingick i Marma-Långrörskoncernen som ägdes av familjen Versteegh, som då var en Sveriges absolut rikaste familjer.
 I Ådalen hade den Versteegh­ägda Graningekoncernen skog, sågverk och fabriker.
Kampen i Marma trappades successivt upp, med blockader av transporter och sympatistrejker. I januari 1931 inleddes sympatistrejker vid Graningverkens sågverk och fabriker i Ådalen. ”I anledning av en arbetskonflikt, som sedan sommaren 1930 pågått vid Långrörs sulfatfabrik, uppstodo i januari 1931 sympatistrejker vid sulfatfabriken i Sandviken och sulfatfabriken i Utansjö, båda belägna vid Ångermanälven i Västernorrlands län”, skulle en officiell rapport senare skriva.

Sympatistrejker i Ådalen skulle bidra till att knäcka Versteeghs som hade full uppbackning av arbetsgivarföreningen (SAF, idag Svenskt Näringsliv), trots att man inte var SAF-medlem.
Arbetsgivarna såg denna strid som en investering för framtiden. Genom att pressa Marmaarbetarna till underkastel­se hoppades man på att kunna bana väg för lönesänkningar öv­er hela linjen och därför vill man till varje pris se till att bryta blocaden i hamnarna med hjälp av strejkbrytare. När väl islossning­en var igång skulle skogsindustrins produkter som låg för lastning stuvas på båtarna ”hända vad som hända vill”, som en representant för arbetsgivarnas strejkbrytarorganisation för hamnarna uttryckte det. Händelser­na i Halmstad fanns i färskt minne.
I Halmstad hade bara veckor innan dödsskotten i Ådalen arbetsgivarna använt sig av sam­ma taktik mot brädgårdsarbetare som strejkade för högre lön. Beväpnade strejkbrytare kallades in för att krossa strejken, vilket i sin tur provocerade fram ett i det närmaste lokalt uppror i Halmstad. När striden var över, i början av maj, rekryterades någ­ra av Halmstads strejkbrytare till Ådalen, för att börja lasta de 14 000 ton massa som låg vid Sandvikskajen.

Den 12 maj forslades drygt cirka 60 strejkbrytare till Ådalen, där de fick bo i stuveribolagets barack, stuvarvillan, eller ”Villan” – strejkbrytarbaracken. På plats hälsades de välkommen av disponenten för Sandvikens sulfatfabrik samt landsfogden (läns- polischefen) Sune Påhlman som kom i sällskap med ett par poliser. ”Både myndigheterna och Stuveribolaget visste att strejk­brytarna var beväpnade”, skriver Birger Norman i sin banbrytande bok Ådalen 31.
Så fort nyheten om att strejk­brytare hade anlänt blev stämningen elektrifierad i Ådalen. Den socialdemokratiska tidning­en Nya Norrland skrev i sin leda­re att: ”Befolkandet av den beryktade strejkbrytarvillan i Lunde är en stridsignal till alla arbetare i Ådalen” och menade att Versteeghs försöker ”återuppväcka barbariet till avgörande i fackliga strider”.
SKP, kommunistpartiet, det officiella som kallades ”Sillénar­na”, som hade en stark ställning bland arbetslösa och unga, manade på morgonen den 13 maj till generalstrejk och demonstration med samling i Kramfors klockan 12. De små stencilerade flygbladen ”skulle under andra omständigheter knappast tilldragit sig något intresse, än mindre fått några massor i rörelse. Men läget i Ådalen var sådant att den stencilerade papperslappen verkade mobiliserande på arbetar­na. Befolkningen och särskilt arbetarbefolkningens sinnen var i uppror inför den oerhörda utmaning som strejkbrytarinvasionen innebar”, skrev SKP:s partisekreterare Fritjof Lager i sin skrift Ådalen 1931 från 1956 (finns på marxistarkiv.se).
Efter ett kort möte startade demonstrationen för att konfrontera strejkbrytarna som höll på att lasta ångaren Milos. Det var cirka 500 som gick i tåget och de lyckades ta sig in på fabriksområdet och skrämma i väg de flesta av strejkbrytarna. Några av strejkbrytarna, som hade försökt gömma sig på Milos, fick man dock tag i. De släpptes ef­ter att ha lovat att återvända hem igen, men det löftet var ing­et värt.

Samma dag kallades militär in. Det var omkring 60 soldater och officerare som skickades för att skydda strejkbrytarna. De var in­te vanliga värnpliktiga utan kom i huvudsak från ett skolkompani (stamanställda) under kapten Nils Mestertons befäl.
Innan de skickades till Lunde hade de fått förmaningen: ”Kom ihåg en sak – inget nytt Seskarö”. På Seskarö utanför Haparanda hade hungriga arbetare år 1917 avväpnat den militär som skickats för att stoppa protester mot matbristen.
Först strejkbrytare och sedan militär (däribland en kulsprute­pluton). Det är svårare att hitta en mer utmanande provokation från arbetsgivare och myndigheter. Redan när militären anlände på kvällen/midnatt möttes de av demonstrationer och vädjan om att solidarisera sig med arbetarnas kamp.

Den 14 maj samlades tusentals till ett möte i Frånö som utlystes av Transportfacket för att diskutera om hur man skulle svara på provokationerna. På mötet ställdes förslag om strejk till dess att strejkbrytarna försvunnit och på förslag från Sillérnas förgrundsgestalt i Ådalen, Axel Nordström, beslöt man att omedelbart genomföra en demonstration till Lunde. Medan massan av mötesdeltagare avgick blev fackligt förtroendevalda kvar för att diskutera hur den av mötet beslutade generalstrejken skulle ledas och huruvida man behöv­de godkännande från de centra­la facken eller inte.
Det var alltså i mångt och mycket en spontan demonstration som började gå mot Lunde. Kanske så många som 8 000, en del säger 10 000, gick med i det nära två kilometer långa tåget.
Ungefär samtidigt som demonstrationen kom igång beslutade landshövdingen, mot SAF:s uttryckliga vilja, att strejkbrytarnas aktivitet måste upphöra. Men det tog landsfogden och militären ingen notis om.
På väg ner till Lunde blev ­demonstrationen stoppad och strax avlossades de första skotten. Sedan kommenderade kapten Mesterton ”Eld!”. ”På några få minuter var det över. Fem människor låg ihjälskjutna och lika många låg sårade, på grusvägen, ner till hamnen, där i Lunde”, så inleder Roger Johansson sin djuplodande bok Ådalen 1931 och kampen om historien.
En av de döda var Eira Söderberg, som inte hade deltagit i demonstrationen utan befann sig på en tomt i närheten. Sammanlagt avlossades 37 skott. Militären, som hade sjukvårdsutrustning, gjorde inget för att hjäl­pa de sårade.
Beskedet om dessa dödens minuter skapade omedelbart en ”fullständig revolutionsstämning [i Ådalen]” enligt landsfogden. När nyheten nådde övriga landet började arbetare att lägga ned arbetet.
”Redan på morgonen den 15 maj låg allt arbete bland byggnadsarbetarna i Stockholm nere. Rapporter om arbetsinställelser runt om i landet strömmade under dagen in till LO och de olika förbundskontoren. Ny Dag [SKP:s tidning] hade samma morgon publicerat ett manifest som ’manade till proteststrejker mot arbetarmorden i Ådalen’. Det är svårt att söka ett samband mellan manifestet och strejkerna, men jordmånen var sådan att uppmaningen svarade mot de stämningar som fanns inom stora delar av fackföre­ningsrörelsen”, skriver Roger Johansson. Högerns försök att skylla skotten på arbetarna spädde på ilskan.
På kvällen den 15 maj demonstrerade 150 000 i Stockholm i den största arbetarmarschen någonsin. Antalet deltagare var nästan lika många som antalet fackligt organiserade i Stockholm. Demonstration blev enligt tidningen Social-Demokra­ten till en ”folkdom över kapitalism och militarism”.

Arbetarna tog över Ådalen. Generalstrejken var total.
När fyra av offren begravdes den 21 maj, de från Ådalen, samlades 25 000 personer för att ta ett sista avsked. Det femte offret begravdes i sin hemstad Västervik.
Dödens minuter i Ådalen för 80 år sedan kastade samhället in i vad som kan beskrivas som en förrevolutionär kris. Skotten hade på ett brutalt sätt visat hur långt kapitalistklassen och staten var beredda att gå för att påtvinga arbetarna sina diktat och lönesänkningspolitik.
Socialdemokratin, som då ännu var ett arbetarparti, var splittrat. Många socialdemokratiska arbetare ville precis som sina kommunistiska kamrater att vreden mot skotten skulle manifesteras i storstrejk, krav på regeringens avgång och mobilisering mot det kapitalistiska system som bar det yttersta ansvaret. Men den socialdemokratiska ledningen och inte minst LO-toppen fruktade att radikaliseringen och revoltstämningarna skulle lägga oöverstigligt hinder i vägen mot ett nära samarbete med arbetsgivarna och uppgörelser med de borgerliga partier­na.
”Det var tydligt att den socialdemokratiska ledningen inte ville bli indragen i en repris av kampanjen mot Ekman [statsministern] liknande den man drivit tillsammans med LO mot lagstiftningen om kollektivavtal och arbetsdomstol”, påpekar Roger Johansson.
I kampen mot de antistrejkparagrafer som ingick i lagen om kollektivavtal och inrättandet av Arbetsdomstol hade LO-ledningen tvingats utlysa en politisk strejk (1928).
LO:s politiska strejk genomfördes samma dag som de nya lagarna klubbades igenom. Men så snart de nya lagarna hade klubbats igenom av riksdagen upphörde LO:s och socialdemokraternas motstånd och ersattes av en strävan mot ett organiserat och institutionaliserat klass­samarbete.
LO- och S-toppen vädjade om återhållsamhet samtidigt som man sa att även kommunisterna bar ansvaret för det som hade hänt. Istället för storstrejk och ställandet av de ansvariga tills svars reste S- och LO-ledningen krav på en undersökningskommission och fem tysta minuter vid begravningen den 21 maj, vilket det borgerliga etablissemanget inte hade några problem med att gå med på.

SKP hade kunnat växa snabbt efter 1931, men partiets sekterism och dess ultravänsterpolitik förhindrade detta samt spelade S- och LO-byråkratin i händer­na.
Kampstämningarna 1931 gjorde det dock för tillfället o­möjligt för LO-ledningen att fortsätta det klassamarbetsprojekt man hade inlett genom att tillsammans med SAF sitta med i den borgerliga regeringens arbetsfredskommitté som hade bildats på initiativ från den borgerliga regeringen. Mot LO-ledningens vilja röstade LO-kongressen i augusti 1931 för att man skulle lämna arbetsfredskongressen. Att LO:s ordförande Edvard Johansson i sitt inledningsanförande på kongressen inte ens nämnde dödsskotten i Ådalen var en talande tystnad som han fick skarp kritik för. Senare, 1933, hävdade Johansson att han alltid ansett att det var kommunisterna som bar ansvaret för händelserna den 14 maj 1931.
När skotten i Ådalen inte längre ekade lika högt gjorde LO och toppgarnityret inom socialdemokratin klart att man ansåg att det egentligen var kommunisterna som bar ansvaret för blodsspillan.

Även efter Ådalen 1931 besköts arbetare av polisen (Sandarne och Klemensnäs 1932) och nya hårda straff utdömdes mot de aktivister som försökte driva bort strejkbrytarna.
De ansvariga för skotten i Å­dalen blev aldrig fällda. Kapten Mesterton fick till och med skadestånd efter att ”rätten” ansett att han hade blivit förtalad.
Axel Nordström dömdes där­emot till 2 år och 6 månaders straffarbete för att ha lett demonstrationen och konfrontationen med strejkbrytarna den 13 maj. Även andra arbetare dömdes till straffarbete för att ha protesterat mot strejkbryteriet. Andra dömdes för tryckfrihetsbrott – bl a för att de hade kallat Mesterton för mördare.
Kravet på amnesti för de dömda var ett viktigt krav i valrörelsen 1932. Även Socialdemokraterna stod bakom det kravet. Men när valet var över och Socialdemokraterna hade bildat regering (delvis som en följd av Ådalen året innan) övergavs amnestikravet.
Sjuttio år efter Ådalen 1931 sköt polisen skarpt mot demonstranter i Göteborg 2001. Och i juli 2005 menade den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg att: ”vi måste komma bort från den beröringsskräck mellan militär och polis som funnits sedan Ådalshändelserna.” Och året därpå, 75 år efter dödsskotten, beslutade den dåvarande S-regeringen att införa en ny lag, un­der förevändning av att bekämpa ”terrorism”, som gör det möjligt att sätta in militär mot revolterande arbetare och unga.
Statsmaktens demonisering av protester som de i Göteborg 2001 och de senaste årens nya repressiva lagar (inkluderat inskränkningar i strejkrätten) ger för handen att överklass och stat rustar för nya bittra klasstrider.
 
Socialdemokraternas valseger 1932 blev början till ett mer än 40-årigt långt regeringsinnehav som förändrade Sverige. Men eftersom S-politiken aldrig utmanade kapitalismen kom framstegen att rullas tillbaka när kapitalismen stagnerade. Kapitalismens kris blev också till en kris för socialdemokratin, som hade förborgerligats.
En ny socialistisk arbetar­rörelse måste byggas och den kommer att behöva genomsyras av samma kampvilja, solidaritet och medmänsklighet som fick arbetarna att strejka och demonstrera för Marmaarbetarnas seger i Ådalen i maj 1931. Glöm dem aldrig.
Per Olsson