Ungernrevolten 1956

Publicerad av Per Olsson

Tema: Böcker

 (photo: )
Ungernrevolten 1956. Tolv dagar som skakade världen, skriven av den brittiske journalisten Victor Sebestyen, är långt ifrån den bästa som skrivits om Ungernrevolten. Men den kan ändå rekommenderas, eftersom den kastar nytt ljus över främst imperialismens hållning till Ungernrevolten.
Efter andra världskriget styrdes Ungern av en stalinistisk regim, som upprättats efter att den sovjetiska Röda armén, efter oerhört blodiga strider, besegrat Nazitysklands styrkor och fördrivit de ungerska fascister som fått makten av Hitler.
De sovjetiska trupperna hälsades till en början som befriare. Stämningarna i Ungern, precis som i andra europeiska länder, präglades av ”Aldrig mer” tillbaka till den gamla kapitalistiska ordningen. Ungerns ekonomi var fortfarande ett jordbruksland, som före andra världskrigets utbrott 1939 beskrivits som ”landet med miljoner tiggare”.
När den nya regeringen som upprättades efter 1945 började dela ut jorden till bönderna, fanns det få som motsatte sig den efterlängtade jordreformen. Många ur den gamla aristokratin och kapitalistklassen hade dessutom stuckit sin väg när Röda armén närmade sig ungersk mark.
Den nya regimen i Ungern var en kopia av Stalins monstruösa diktatur i Sovjet. Att regeringen till en början formellt var en koalition mellan olika partier och grupper ändrade inget. Kommunistpartiet hade alltid sista ordet, eftersom man stöddes av Sovjet och dess trupper. (Det fanns 75 000 sovjetiska soldater i Ungern när det nya Ungern skulle byggas efter att andra världskriget avslutats våren 1945). ”Vår styrka mångdubblades genom att Sovjetunionen och den sovjetiska armén alltid fanns där för att stödja oss”, som en av kommunistpartiets ledare Josézsf Révai förklarade.
Stalins man i Ungern var Mátyás Rákosi. Med hjälp av terror, avrättningar och utrensningar, inte minst av ärliga socialister som ännu inte genomskådat stalinismen, krossade Rákosis regim allt organiserat motstånd. Andra partier förbjöds och dess ledare avrättades eller dömdes till långa fängelsestraff. All form av opposition slogs ner. De medlemmar i kommunistpartiet som Rákosis stämplade som motståndare mördades, potentiella rivaler förpassades till ett liv i isoleringscell. Hälften av kommunistpartiets drygt 800 000 medlemmar antingen dödades, sattes i arbetsläger eller fängelse alternativt tvingades gå i exil under 1950-talets första år.
Alla verkliga och inbillade fiender utmanades inte på en gång, utan steg för steg konsoliderade den stalinistiska regimen sin makt genom att använda vad Rákosi kallade ”salamitaktik”. Ett begrepp som lever kvar än i dag.
Störtandet av kapitalismen och godsägarväldet i Ungern var progressivt, det öppnade vägen för sociala framsteg. Men, som Marx skrev, ”Arbetarklassens befrielse är dess eget verk”.
Den sociala omvälvningen (avskaffandet av kapitalismen) i Ungern genomfördes från ovan och syftade främst till att stärka det stalinistiska Sovjets ställning på världsarenan. Det i sin tur betydde att från första stund var Ungern en stalinistisk stat – inte socialistisk och absolut inte kommunistisk, vilket betyder ett klasslöst samhälle. Men i Sebestyans bok heter det hela tiden att Ungern var ”kommunistisk”.
Ungern efter 1945 hade inga likheter med den socialistiska demokrati som existerade i Sovjet innan stalinismens triumf i slutet av 1920-talet eller med den kortvariga rådsrepubliken i Ungern 1919. För att Ungern skulle kunna påbörja en utveckling mot socialism krävdes att byråkratin störtades – en politisk revolution.
Det hårda förtrycket i kombination med uteblivna förbättringar i massornas levnadsstandard medförde att den nya regimen förlorade stöd och till sist blev hatad.
Början till Ungernrevolten var Stalins död 1953. Efter Stalins terror hade de nya herrarna i Moskva inget annat val än att signalera ett töväder, i såväl Sovjet som i Östeuropa.
Bara några månader efter Stalins död sparkades Rákosi som regeringschef och efterträddes av Imre Nagy. Men Rákosi kvarstod som partiledare. Nagys, som var en lojal stalinist, hade uppgiften ”att avlägsna alla stalinistiska ytterligheter men ändå se till att den politiska grundstrukturen var stabil”.
Men i Moskva pågick en maktstrid om vem och vilka som skulle leda Sovjet och den fick återverkningar även i Ungern. Nagy fick sparken 1955 och Rákosi blev på nytt nummer ett i staten. Men som Sebestyen skriver: ” Rákosi tycktes ha tagit kontrollen, men han upptäckte att saker och ting hade förändrats. Hans absoluta makt var förlorad.”. Och när Nikita Chrustjev, Sovjets nye ledare, i början av 1956 läste upp sitt långa tal om Stalins brott, som han själv var medansvarig för, började det dra ihop sig till storm.
Chrustjev försök till en avstalinisering uppifrån och under de nya ledarnas kontroll misslyckades eftersom massornas rädsla förbyttes i en vilja att protestera.
I Polen revolterade arbetarna i slutet av juni 1956 och fällde den styrande regimen.
I Ungern utmanades Rákosi samtidigt av intellektuella och oppositionella inom kommunistpartiet, som organiserat sig i den så kallade Petőficirkeln.
Den 22 oktober var det tusentals studenter som hörsammat kallelsen till ett möte som hölls i en sal på Budapest tekniska universitet. Mötet beslöt att anordna en demonstration till stöd för arbetarnas och ungdomens kamp i Polen. Samma beslut fattades också av ett samtidigt massmöte som hölls på annan plats i Budapest. Studenterna ämnade också författa ett politiskt manifest som de ville skulle läsas upp i radion.
Den 23 oktober blev en historisk dag. Demonstrationen 23 oktober förvandlades under dagens lopp till en massrevolt, på kvällen var det hundratusentals som demonstrerade på Budapests gator.
Inom 24 timmar kollapsade regimen. Ungern 23 oktober 1956 är ett slående och svårefterhärmligt exempel på den styrka som finns hos massorna när man väl bestämt sig för att gå ut på gatorna för att nå sin önskan att få bort regimen och de sovjetiska trupperna. Den målmedvetenhet med vilken massorna rev ned den jättelika Stalinstatyn i Budapest 23 oktober kan stå som symbol för både ilskan och viljan att kämpa för bygga en ny ordning. Inte en återgång till kapitalism, utan socialism och demokrati.
Ungernrevolten 1956 var spontan, den saknade ledning och det fanns inget parti som både var ett med massrörelsen och som kunde ge politisk vägledning vid varje vändpunkt.
En revolutionär process innehåller många vändpunkter och Ungern-56 var inget undantag.
Massorna agerade inte i enlighet med en beslutad plan eller något färdigt alternativ utan det var just bristen på ett självständigt politiskt alternativ som gjorde att man ropade efter att Nagy skulle tala till de 200 000 demonstranter som samlats vid Parlamentstorget 23 oktober.
Nagy talade men sade till massorna att gå hem och lita på de styrande. När ”han kunde ha räddat situationen. Allt han hade behövt säga var: Ungrare, gå till era fabriker och ockupera dem, jag beordrar militär att förse er med vapen”, sade en av hans nära medarbetare som citeras i boken efteråt.
Nagy var inte beredd att ställa sig på revoltens sida. Motvilligt lät han sig drivas framåt av revolten.
Att han 24 oktober utsågs till premiärminister var något som den nu desperata klicken i Moskva såg som den för tillfället bästa lösningen i syfte att vinna tid.
Precis som i alla revolutioner kom masskampen att påverka de vanliga soldaterna och även befäl. Den ungerska poliskåren och militären ”vägrade att skjuta mot sina landsmän”. Revolten beväpnades genom att arbetarna och de unga fick vapen från polisstationer, allierade militärer och vapenfabriker. I de blodiga strider som följde stupade tusentals.
De sovjetiska trupper som med stöd av hundratals tanks sattes in på upprorets första dag 23 oktober mötte ett motstånd som helt överraskade dem. Det finns flera rapporter om sovjetiska soldater som öppet sympatiserade med kampen. I Sebestyens bok återges en episod när soldater steg ut ur stridsvagnar och började läsa de flygblad på ryska som gavs ut. Andra vittnesmål har berättat att de sovjetiska trupperna börjat strida mot varandra.
I spetsen stod de unga arbetarna och elever, många av de mest heroiska kämparna var mycket unga – 15 år eller yngre. Sebestyen skriver, med hänvisning till en intervju som senare gjordes bland ungerska flyktingar, att merparten av rebellerna var under trettio år och de flesta var arbetare och lärlingar från Budapests fabriksområden. Det var ”de allra fattigaste bland ungrarna” som revolterade.
Ingen brydde sig om det undantagstillstånd som Nagy infört och i allt fler städer tog arbetarna makten och styrde genom sina arbetarråd.
Under några dagar hade dessa råd makten utan att vara fullt medvetna om det. ”Arbetarråden och revolutionsråden utgjorde en direkt och mycket omedelbar form av demokrati som var typisk för revolutionen”, är ett citat ur en annan bok om Ungernrevolten som Sebestyen återger.
Moskva var inte de enda som befann sig ett chocktillstånd de första dagarna efter 23 oktober 1956. I Washington var man helt oförberedd och när nyheterna började strömma in om upproret i Ungern svarade Vita huset med tystnad.
Eisenhover och USA-imperialismen var helt koncentrerad på Suezkrisen i vilken man såg en chans at utmanövrera den brittiska och franska imperialismen för att stärka sin egen ställning i Mellanöstern. Eisenhovers regering tänkte inte ge något stöd. ”I Washington lade i själva verket den amerikanska utrikesministern Ungern på is”, konstaterar Sebestyen. Och så gjorde även FN.
Från första början var USA:s inställning att ungrarna gjorde fel som gjorde uppror. ”Jag förstår bara inte vad som for i de där människorna [i Ungern]”, sade Eisenhovers talskrivare efter att revolten hade slagits ned.
Den sittande presidenten Dwight D Eisenhover och USA- imperialismen fruktade massornas kamp lika mycket som de styrande i det stalinistiska östblocket under Sovjets ledning. Ett krossat uppror i ett stalinistiskt land kunde däremot vara bra för imperialismens anti-kommunistiska propaganda. Eisenhovers vicepresident Richard Nixon sade rakt ut att: ”Om man ser till amerikanska intressen vore det inte helt olyckligt om den sovjetiska järnnäven ännu en gång skulle slå ned inom Sovjetblocket” (1953 hade sovjetiska trupper slagit ned en arbetarrevolt i Östtyskland).

Efter att de misslyckats med att slå ned upproret drogs de sovjetiska trupperna bort från gatorna, men bara tillfälligt. De sista dagarna i oktober och efter stora offer utbreder sig en känsla av att massrörelsen segrat eller åtminstone var på väg att segra. ”Vi trodde verkligen att vi hade lyckats”, säger en av kämparna som citeras i boken.
”Vapenvilan” 29 oktober stärkte dessa känslor, det var i detta ögonblick som saknaden av marxistisk ledning och parti blev allra mest tydlig.
Det var ett bedrägligt lugn som rådde samtidigt och det gällde att använda all tid till att konsolidera råden och med dess makt som grund forma en ny regering som vädjade om stöd från världens arbetare och unga samt att bygga arbetarmilis för att förbereda sig inför nästa sovjetiska angrepp.
Ungern 1956 hade skakat det stalinistiska väldet i grunden och det fanns en välgrundad rädsla i Moskva för att upproret kunde spridas.
Också i Sovjetryssland hade studenterna demonstrerat på hösten 1956 och i Georgien hade det förekommit omfattande oroligheter på våren samma år. I Rumänien, som gränsar till Ungern, genomfördes stora protester inspirerande av händelserna i grannlandet.
Men den nya ungerska regeringen var totalt handlingsförlamad och för dem fanns bara ett framtida scenario – nederlagets. Sebesteyans bok ger slående inblick i den paralysering och naivitet som präglade regeringen och Nagy, vilket förlamade och förvirrade massrörelsen.
Även när det stod helt klart att härskarna i Moskva bestämt sig för en ny storskalig invasion av Ungern, ett beslut som också stöddes av den dåvarande stalinistiska byråkratin i Kina och Jugoslavien, försökte regeringen ge sken av att Sovjet var beredda att förhandla.
Slutligen ger Nagy bara upp och förhandlar sig till en fristad i Jugoslavien, vilket var detsamma som att överlämna sig till bödlarna.
Den 4 november inleddes det avgörande slaget mot revolten. Denna gång är det andra förband från den sovjetiska armén som går in i Budapest med understöd av de moderna stridsvagnarna. Sovjetsoldater har intalats att de är i Ungern för att slå ned en fascistisk kontrarevolution som kan bli början på det tredje världskriget.
Efter några dagar låg Budapest i ruiner. Revolten hade krossats i blod och den stalinistiske medlöparen János Kádár, som suttit i Nagys regering, blir ny stalinistisk diktator. Det var samme Kádár som senare skulle hyllas i väst för sin pro-kapitalistiska politik under 1980-talet, vilken förebådade stalinismens dödskamp och slutliga kollaps 1989-90.
Victor Sebestyen är absolut ingen socialist. Men även han har svårt att hitta några uttalanden eller fakta som skulle bevisa att massorna i Ungern gjorde uppror mot socialismen. Ungernrevolten riktades mot stalinismen.
”Ingen skulle drömma om att gå tillbaka till tiden med kapitalister, bankirer och aristokrater. Den världen är helt borta”, sade till och med det borgerliga småbrukarpartiets ledare efter att Ungernrevolten sett till att han släpptes ur fängelse.
Och ”länge leve det självständiga socialistiska Ungern”, var enligt Sebestyen de sista ord som en av revoltens hjältar, Pál Maléter yttrade innan han hängdes av Moskvas bödlar 1958.
Per Olsson

En förkortad version av denna recension kommer i nästa nummer av Offensiv