Frustration efter inställd strejk

Att ilskan kokar är intrycket Offensiv får vid det första besöket på Angeredsgymnasiet efter att lärarnas strejkvarsel dragits in.

Vi träffar Maria Haglind-Jonsson och Anneli Styf som båda är medlemmar i Lärarnas Riksförbund.

– Det är bedrövligt att man inte gjorde mer. Man borde inte gått med på 4, 2 procent utan tryckt på 10 000, det är många som haft inställningen att ”nu är det strejk” säger Maria.

– Jag har varit redo för strejk, säger Anneli och fortsätter: Som arbetande lärare känner jag mig sviken

Lönen är den centrala frågan i avtalet. Vad tycker ni om uppgörelsen och de två sista sifferlösa åren? Anneli svarar:

– Vi har haft individuella löner i över 20 år. Även de första åren ska lönen fördelas individuellt. Men även om man får 4,2 procent så är det långt ifrån 10 000 kronor. Dessutom finns det en risk att enskilda lärare släpar efter. Avtalet är bara småpotatis. Dessutom påverkar lönen pensionen. Det är många som planerar att jobba efter 65 för att dryga ut pensionen.

Maria fyller i:

– Men skolan har inget behov av fler lärare mellan 65 och 67. Förutom att man inte orkar så hindrar det yngre lärare att komma in på arbetsmarknaden på riktigt. De får timanställningar istället.

– Vi vet inte heller varför man skriver under, det har inte getts någon förklaring som till exempel ”det här gjorde att vi tyckte det var värt det”.

Linda Smith, också medlem i Lärarnas riksförbund, kommer in i personalrummet och ansluter sig till samtalet. Hon är inte heller nöjd och svarar med en huvudskakning om lönehöjningen räcker.

- Nej, nej, satt i relation till att vi tidigare satts efter så är 1 100 inte bra. Avtalet är ingen höjdare. Samtidigt är jag lite förvånad över utfallet. Tongångarna har varit hårda med hotet om konflikten.

Alla tre vittnar om den vilja till strid som funnits bland lärarna, och Linda säger att besvikelsen är utbredd, att det är många som funderar på att lämna facket.

Vi träffar också Mats Carlsson som är arbetsplatsombud för Lärarförbundet. Han menar att facket målat in sig i ett hörn under avtalsrörelsen.

– Man har skapat enormt höga förväntningar. Jag tycker man skulle tagit konflikten, facket måste brösta upp sig lite. Men man borde satt målet mer realistiskt. De senaste sex åren har lärarna tappat 2 000 kronor i månaden jämfört med liknande grupper. Bara för att ta igen det skulle det krävas en höjning på 6 till sju procent.

– På en ombudsträff på Burgården för en månad sedan blev klyftan mellan ledningen och arbetsplatsombuden tydlig. Bland lärarna fanns det en ”nu eller aldrig”-anda, Men jag fick känslan av att ledningen försökte ta ner det. Man förstod att det var väldigt lång väg att få med ledningen på strejk.

Om arbetsgivarna och de lokala förhandlingarna kring den individuella lönen säger han:

- SKL är en nyliberal bastion, det är bara marknaden som gäller. När man varnar för att bara två nya kemilärare utexaminerats och säger att höjda löner kanske vore bra, säger SKL att det är upp till de enskilda skolorna, som att marknaden ska lösa det. De lokala förhandlingar jag suttit i är som skenprocesser, arbetsgivarens linje går alltid igenom. Systemet med individuell lönesättning är ett totalt misslyckande.

Intervjuer: Stefan Berg