Vattenfalls smutsiga affärer visar behovet av demokratisk planering och styrning av hela energisektorn

För en grön omställning

Publicerad av

Tema: Klimat, miljö och sjukdomar, Sveriges ekonomi

 (photo: )
Vattenfall redovisar storförluster efter att tvingats skriva ned sina tillgångar. Samtidigt kommer besked om att bolaget ska styckas och ytterligare tusentals jobb ska bort. Utöver de 2 500 jobb som tidigare aviserades i mars i år.

Under 2000-talet har Vattenfall utvecklats från vara ett statligt bolag som levererar inhemsk el till att bli en av Europas största energijättar tillika Europas största miljöbov. Vattenfall har vuxit genom uppköp av olika kol- och gasproducenter runtom i Europa och satsningar på kärnkraft.

Vattenfalls expansion har varit ivrigt påhejad av de regeringar som styrt. Det började redan med avregleringen av elmarknaden 1996, vilken skedde i samförstånd mellan den dåvarande socialdemokratiska regeringen och Allianspartierna och som öppnade porten till Vattenfalls alla svindlande och smutsiga affärer. Samma politiker följde sedan upp avregleringen med beslutet om att Vattenfall skulle redovisa en vinst på 15 procent på eget kapital (avkastningskrav) varje år. En vinst som låg betydligt högre än snittet för det övriga ”näringslivet”.

Det höga vinstkravet var detsamma som om regeringen hade beslutat att bara bolaget gör vinst så skiter vi i resten. Oundvikligen skulle detta bädda för svindlerier och att Vattenfall blev ännu en av många kapitalistiska bubblor som blåstes upp under 2000-talet. Det är denna giftiga bubbla som nu börjat brisera och det till oöverstigliga kostnader. Vattenfalls satsning på framför allt fossila bränslen och kärnkraft hindrade nödvändiga satsningar på alternativa energikällor.

Med den globala kapitalismens expansion under 2000-talets första år följde en historisk snabb ökning av elpriserna på en numera totalt avreglerad marknad. De ökade elpriserna gjorde att Vattenfall kunde redovisa rekordvinster och få pengar till nya köp. Inte minst i Tyskland expanderade Vattenfall och det var främst den miljöfarliga brunkolen som man satsade på. Innan ens det nya millenniets första decennium var slut hade Vattenfall blivit Europas näst största klimat- och miljöbov med sina utsläpp av 81 miljoner ton koldioxid. År 2009 skrev representanter från tre tyska miljöorganisationer att i ”Tyskland är Vattenfall den elleverantör som är skadligast för klimatet. Vattenfalls tyska kolkraftverk släpper ut lika mycket koldioxid som hela landet Sverige” (Aftonbladet Debatt den 19 november 2009).

Men politikerna och regeringarna applåderade. ”Ingen från ägarna, svenska staten, lägger sig i den direkta skötseln av företaget. Färdriktningen har politikerna angivit genom att Vattenfall ska bli ’en ledande aktör på den europeiska elmarknaden’”, skriver Veckans Affärer i en färsk och inte så lite efterklok granskning av Vattenfall.

Mitt under den djupa krisen 2009 beslöt Vattenfalls ledning, tillsammans med Näringsdepartementet och i samråd med Alliansregeringen, att göra bolagets dittills största uppköp. För den svindlande summan av 97 miljarder kronor kontant köpte Vattenfall det holländska energibolaget Noun, som i huvudsak ägde gas- och koleldade kraftverk i Europa. Noun blev en storaffär för mycket, som inom ett år ökade Vattenfalls skulder med 100 miljarder kronor. Men Noun-affären var en del i regeringarnas och bolagsledningens ambition att Vattenfall genom uppköp skulle bli Europas energijätte nummer 1 med hjälp av kol och gas samt kärnkraft.

Ytterst är det nyliberalismens eller det Svenska Dagbladets Per Lindvall kallar politikernas ”näringslivskult” som bär ansvaret för Vattenfalls kris. En kris som redan innan tisdagens (23 juli) svarta besked – storförlust efter att 30 miljarder kronor skrivits av och uppstyckning av bolaget – resulterat i att miljön och de anställda fått betala ett högt pris för Vattenfalls upptrissade vinstjakt. ”Koncernen tvingas [nu] sänka sina kostnader och hittills har man beslutat att minska personalen med 6 500 personer. Bolaget behöver också få upp det egna kapitalet och man har därför återtagit alla de miljoner som finns i de anställdas pensionsfond, och som tidigare låg i en separat stiftelse”, skrev Veckans Affärer i början av denna månad.

Vattenfall har styrts och agerat som vilket kapitalistiskt bolag som helst. Vinstjakten har gått före allt och utifrån denna kapitalistiska princip har Vattenfall agerat på en marknad präglad av kaos och kortsiktighet.

När Sydsvenskan för några år sedan frågade statsminister Fredrik Reinfeldt om det var rimligt att ett statligt bolag – som enligt ägardirektiven ska vara ett redskap i klimatomställningen – utomlands driver några av världens värsta utsläppskällor av koldioxid?, blev svaret det talande: ”Vattenfall styrs som ett kommersiellt bolag”.

På bara tio år har Vattenfall gått från nästan inga utsläpp alls till att släppa ut betydligt mer än hela Sverige. Och varför Vattenfall idag har två kärnkraftverk i Tyskland som ska stängas och fyra kolkraftverk på Världsnaturfondens ”Dirty thirty”-lista över Europas klimatvärsta kraftverk, samt varför Vattenfall planerat för ökade utsläpp de kommande åren och varför bolaget lägger en lägre andel av sina investeringar på sol, vind och vatten i dag jämfört med för sex år sedan.

Lägg därtill att
Vattenfalls ledning (direktörer och regeringsrepresentanter ) utgått från att elpriset ständigt ska stiga samt att samma ledning hoppats att kunna berika sig själv än mer genom börsintroduktion och privatisering och resultatet skrivs i dagens kris. Nu ser också regeringen sin chans att använda Vattenfalls kris som ursäkt för att kunna privatisera, något man länge gått och drömt om.

Inom Vattenfall finns
en enorm kompetens och tillgångar som kunde användas för en grön omställning. Med det förutsätter dels att Vattenfall och andra energibolag samlas i ett statligt bolag som styrs demokratiskt av de anställda tillsammans med representanter från miljöorganisationer, och dels en helt ny politik – en socialistisk, grön politik – för en planerad klimatomställning av hela samhällsekonomin.

Per Olsson